Saades utspel – inte Eurovisions första
Världsläget och säkerhetsfrågor har legat i fokus i årets Eurovision Song Contest. Men inte sällan har politiken och musiken krockat i tävlingen – under bästa sändningstid.
1990: Året efter Berlinmurens fall hålls Eurovision Song Contest i den jugoslaviska staden Zagreb och tävlingen präglas av framtidstro – Tysklands bidrag heter" Frei zu leben (Fria att leva), Österrikes "Keine mauern mehr" (Inga fler murar), Norge skickar "Brandenburger Tor" och vinner gör den italienska EU-hyllningen "Insieme 1992". Men året därpå utbryter de jugoslaviska krigen och kartan ritas återigen om.
2009: Armeniens "förfilm" är en ren provokation för Azerbajdzjan. Nationerna ligger sedan länge i konflikt om landområdet Nagorno-Karabach och när det politiskt viktiga monumentet "Vi är våra berg" skymtar i Armeniens "vykort" går Azerbajdzjans delegation i taket. I finalen är stenstatyn bortklippt men armenierna kuppar in en bild på monumentet under röstavlämningen. I gengäld "glömmer" Azerbajdzjans tv-bolag att visa Armeniens telefonnummer vid snabbgenomgången.
1975: Turkiet deltar i ESC för första gången vilket får Grekland att bojkotta tävlingen. Året innan har turkiska styrkor ockuperat en del av Cypern. Turkiet hamnar på sista plats i finalen, och grekerna återvänder 1976 med Mariza Kochs protestlåt "Panaghia mou, panaghia mou". Cypern tävlar i ESC för första gången 1981.
Under den första semifinalen i Eurovision på tisdagskvällen bar Eric Saade en palestinasjal runt handleden, trots att arrangerande EBU har som policy att tävlingen ska vara opolitisk.
Det här är inte första gången som en protestaktion har letat sig in i evenemanget. Däremot syns protesterna mer än tidigare, enligt musikjournalisten Anna Charlotta Gunnarson:
— Jag tror att det är för att tävlingen är mer synlig och uppmärksammad då det är många fler länder som är med, säger hon.
Protest och bojkott
Redan 1969 när Eurovision Song Contest hölls i Madrid uppstod protester, på grund av det dåvarande fascistiska styret med diktatorn Francisco Franco i spetsen.
Österrike bojkottade tävlingen, de nordiska länderna väntade in i det sista innan de bestämde sig för att tävla, och den tilltänkte kommentatorn Pekka Langer valde att avstå.
— Det är lätt att glömma att vi har haft högerdiktaturer i Europa ganska nyligen. Det har alltid varit mycket protester och krigssituationer som har speglats i tävlingen, säger Anna Charlotta Gunnarson.
Ukrainas Jamala vann 2016 med låten “1944” över Rysslands Sergej Lazarev, vilket rörde upp känslor. I Ryssland sades låttexten syfta på annekteringen av Krim 2014. Men Jamala menade att det var en personlig berättelse om hennes gammelfarmor.
Kyss på scen
I Eurovision har även frågor kring hbtqi-personers rättigheter varit synliga.
1998 blev Israels Dana International den första transpersonen att vinna Eurovision. Hon möttes av relativt få protester bortsett från av vissa religiösa grupper i hemlandet. Hennes medverkan sägs ha banat väg för ett öppnare millennium och mer lika rättigheter för hbtqi-personer.
Däremot blev det uppståndelse 2013 då den finlandssvenska artisten Krista kysste sin dansare på scen, som ett ställningstagande i debatten i Finland om att godkänna en jämlik äktenskapslagstiftning. När dragstjärnan Conchita Wurst sedan uppträdde 2014 protesterade länder som Armenien, Ryssland och Belarus.
Gunnarson tror inte att protesterna har blivit fler men att de märks av tydligare i dag, där sociala mediers intåg spelat stor roll.
— Eurovision är något som är lätt att tycka till om. Förut hade folk ingenstans att uttrycka sin frustration. I dag är det mycket enklare med sociala medier. Du kan lätt uttala dig utan att det kräver så mycket av dig. Det gick inte förut på samma sätt.
