Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
2611
reaktioner idag

Senast

Fridolin inledde på bästa sätt – men tappade lyssnarna efter en kvart

Totte Löfström analyserar Miljöpartiets Gustav Fridolins tal: "En av de bästa talarna vi har i svensk politik, men han har fortfarande en lång väg att gå innan han når sin fulla potential".

Totte Löfström

Almedalsveckans hittills största publik samlades ikväll runt scenen redan en halvtimme innan Gustav Fridolin började tala, och allt fler anslöt när Navid Modiri fick agera publikuppvärmare. Kanske var det en symbol för att Almedalsveckan nu kommit igång på riktigt - att alla som ska komma hit nu har kommit - eller kanske handlar det helt enkelt om att Miljöpartiet är ett parti på frammarsch: ett av få partier som just nu får fler medlemmar och lockar ännu fler väljare.

När Fridolin väl äntrade scenen tydde det mesta på att det var det senare som dragit åhörarna. Publiken hade nära till applåder och skratt, och man kan utan tvekan säga att det här var den mest taggade publiken hittills.

Inledningsvis var jag imponerad. Fridolin talade både mer fritt och mer engagerande än jag någonsin sett honom tala. Det jag tidigare har omnämt som något av ett Obama-komplex hade han växt ifrån och de överdrivna formuleringarna hade istället bantats ner till mer jordnära sådana som att "Jag ser att ryktet om festivalsommarens död är uppbarligen mycket överdriven" - en gliring till att Almedalen egentligen bara är som en musikfestival för politiker.

Han kändes glad, Gustav Fridolin. Det var som att han hittat sin egen talarstil och förstått att han växt ifrån bilden av hur en talare ska vara, och istället skapat sitt eget sätt. Detta märktes inte minst på att han på ett mycket ärligt, personligt och trovärdigt sätt refererade till TV-serien The Big Bang Theory, där han drog parallellen att Alliansen är som karaktärerna i serien: de snöar in sig på logiska resonemang men glömmer att lyssna till sina hjärtan. Dispositionen han hade valt att använda sig av var även den lite lekfull och skämtsam: att utgå ifrån olika seminarier han tycker att publiken bör besöka, och sedan tala om ämnena de tog upp, är inte det klassiska sättet att bygga Almedalstal på, men det fungerande förvånansvärt bra.

Men kanske blev det lite väl mycket visioner och prat om värderingar. För efter talets första kvart kunde jag inte låta bli att titta på klockan och undra hur länge han egentligen skulle prata. Den mer personliga framtoningen och de mer ideologiska infallsvinklarna började kännas en aning långdragna Fridolin tenderade till att falla tillbaka in i den talarroll vi sett honom i tidigare.

Och kanske var det det som gjorde att även publiken tycktes tappa suget efter ett tag. Publiken som från början varit mer positivt inställda än en grupp fnitterberusade bröllopsgäster lyckades inte riktigt hänga med i samma tempo som Gustav Fridolin. De missade när de skulle applådera, de applåderade på fel ställen och vid ett tillfälle fick Fridolin till och med påminna om att Alliansförslaget han pratade om inte var något att applådera åt.

Gustav Fridolin inledde med att hålla Almedalsveckans bästa tal, men lyckades inte riktigt upprätthålla storheten hela vägen. Den disposion med rubriker från Almedalsseminariet, som från början kändes smart och intressant, blev ganska långrandig och tråkig efter den femte punkten, och bristen på sakpolitik gjorde att man lätt svävade iväg i tankarna. När han dessutom avslutade hela talet med att högläsa en alldeles för lång dikt dödade han till slut allt engagemang, och de avslutande applåderna kändes mer trötta då, än när talet började.

Fridolin är utan tvekan en av de bästa talarna vi har i svensk politik, men han har fortfarande en lång väg att gå innan han når den potential jag misstänker att han besitter, och just ikväll nådde han inte riktigt hela vägen.  

Trendar

KOMMENTARER

Innan du kommenterar: läs våra regler