Foto: Anna Simonsson / Scanpix

“Halv åtta hos mig”  är en kortis på kvällskvisten som är tänkt att återkomma varje kväll på den här bloggen.

Idag grubblar jag över hur en kommun kan bygga sin existens på att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Det gör Sorsele, Sveriges näst minsta kommun när det gäller folkmängd. Sorsele finansierar sin välfärd till stor del på pengar som man får av Migrationsverket för att ta hand om ensamkommande flyktingbarn.

I Sorsele kommun bor det ungefär 2700 personer, bara i Bjurholm bor det färre – 300 färre närmare bestämt.  I Sorsele sysselsätter omhändertagandet av de ensamkommande flyktingbarnen fler än 50 personer.  Omsorgschefen i Sorsele kommunhus konstaterar krasst: “För en sådan liten kommun som Sorsele är det oerhört många arbetstillfällen. Det går nog att likna vid två stycken Volvo Lastvagnar i Umeå…”

Sorsele kommun får nästan 24 miljoner per år för att dra sitt strå till stacken när det gäller att ta hand om dessa barn. Det motsvarar 8.803 kronor per innevånare i Sorsele för att hålla med tre boenden, några extra socialsekretare, lärare med mera.

Det är ingen tvekan om att Sorsele gör en stor insats där andra sviker, men frågan är om det är så klokt att hänga upp kommunens överlevnad enbart på att ta hand om ensamkommande flyktingbarn? Tänk om det skulle bli fred, frid och fröjd i Afghanistan och Somalia – hur överlever då Sorsele, Sveriges näst minsta kommun?

Skulle Stockholms stad få för sig att anamma samma “affärsidé” och lika framgångsrikt som Sorsele kommun skulle Hufvudstadens 872.000 innevånare och deras förtroendevalda kunna håva in 7.67 miljarder varje år från Migrationsverket. Vad sägs om det Sten Nordin? Vad motsvarar det i skattesänkning eller i välfärdssatsningar? Rätt mycket inbillar jag mig…

Källa: VK