Foto: Bertil Ericson / Scanpix

Det ligger i sakens natur att oppositionen skall gnälla på allt och alla, på de flesta och det mesta. Står sig dagens opinionssiffror över valet 2014 så lovar jag härmed att jag också skall bli en gnällspik. Men just idag hörs inget gnäll från oppositionsledaren och hans följe, ty just idag är den annars rätt så tystlåtne Stefan Löfven i Sydafrika med ett gäng gnällspikar. De är där för att de skulle kunna vara referenser åt Mona Sahlins när hon letade nytt jobb.

“Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig tordas spänna en båge” skrev den socialdemokratiska riksdagskvinnan  Eva-Lena Jansson på Twitter igår när jag tyckte att det enda Mona lyckades med i Kapstaden var att använda loser-stämpeln som mall för en ny tatuering. Eva-Lena, som är en duktig oppositionspolitiker på det en oppositionspolitiker gör mest, tyckte även att Mona hade “starquality”. Rimligtvis borde en stjärna kunna välta omkull stolen där en chilensk sosse växt fast sedan över två decennier, rimligtvis borde en stjärna som Mona få det där jobbet hon ville ha.

Ett politiskt beslut som sossarna ylat mest om på senare tid är den sänkta restaurangmomsen. Det brukar höras om att kostnaden för varje skapat arbete är alldeles för högt och att det är en dyr, onödig reform. De ska gnälla, oppositionen. De skall tycka så. Men varför är man inte konsekvent inifrån sosseriet?

Varför tycker man på Sveavägen 68 att det är helt okej att låta stjärnan Mona Sahlins jobbsökande att kosta skattebetalarna runt miljonen? Det var kostnaden när hon spände bågen och strängen brast medan Mona siktade på ordförandeposten i Internationella Arbetsorganisationen? Varför tycker ett parti som gnäller att de var tvungna att sparka några dussin politiska tjänstemän av ekonomiska skäl i spåren av valförlusten  att det är smakfullt att flyga ner stjärnan Mona Sahlin med jobbcoachen Kent Härstedt, partisekretare Jämtin, utrikesminister-wanna-be Urban Ahlin, ordförande Löfven, S-tanternas ordförande Sommestad och ett gäng tjänstemän ner till Kapstaden? Det måste handla om belopp i sex-siffriga volymer för en dylik utflykt för sossarnas sällskapsresa till Socialist-Internationalen. Är det smakfullt? Är det att satsa pengarna rätt?

Varför är det okej att Mona Sahlins jakt på ett nytt jobb får kosta så mycket medan ett jobb som tillkommit i spåren av en sänkt restaurangmoms kostar för mycket enligt samma stämband?  Varför gör man skillnad på folk och folk, där den som borde stå närmast arbetsmarknaden skall ha stöttning på alla sätt och vis, medan den som står längst ifrån samma arbetsmarknad inte skall få känna närheten av en första lönespecifikation? Skillnaden är den att många av de som befann sig längst ifrån ett jobb har fått ett jobb genom sänkt restaurangmoms och genom RUT-avdrag – satsningar som sossarna har för vana att håna närhelst tillfälle ges – medan satsningarna för att ge Mona Sahlin ett jobb mest är som att lyssna på harpa där strängarna brister okontrollerat.

Jag unnar Mona ett jobb, verkligen. Jag är också mellan arbeten, jag känner också att det är tråkigt att inte ha några arbetskamrater att jiddra bakverk och politik med. Det här inlägget handlar mer om hur nomenklaturan i sosseriet och svensk politik kliar varandra på ryggen. Det handlar om att faktiskt verkar vara skillnad på folk och folk, och att det parti som säger sig stå upp för den svaga människan tycker att en miljonsatsning på en karismatisk, verbal, begåvad kvinna som borde kunna fixa ett jobb snabbt är så mycket mer värdefullt än en satsning på någon som inte alls har samma förutsättningar.

Så snart återstår väl bara FAS 3 även för Mona Sahlin, något att göra på dagarna. Uppenbarligen funkar inte Regeringens och Härstedts jobbcoachande alls som det var tänkt trots att man borde kartlagt vad som passar en färdigutbildad stjärna bäst sedan länge…

Länkar: DN, AB, AB, Expr, Expr,
Bloggar: JW, PH, MA, MM,