Foto: Jessica Gow / Scanpix
Riksmötet är öppnat av den konung som trots republikanernas butterhet och Peter Althins bitterhet faktiskt fortfarande är Sveriges statschef. Vad är väl mer naturligt än att Carl XVI Gustaf opolitiskt och neutralt öppnar ett nytt arbetsår för Riksdagen och inte president befläckad av politiska färgstänk? Peter Althin får tycka vad han vill om vårt statsskick, men så länge vi har en monark som statschef så är det trots Althins tramsande fullt naturligt att Bernadotterna finns i Riksdagshuset denna högtidliga dag.
Nog om statsskicket. Riksdagen öppnade Riksmötet anno 2012/2013 och statsminister Fredrik Reinfeldt höll sin sjunde regeringsförklaring och när han nästa år talar så gör han det för sista gången innan det är dags för väljarna att med sina valsedlar godkänna eller underkänna regeringens politik. Riksdagen samlades efter en sommar och sensommar då tre folkvalda fått lämna jordelivet. Cancern slet Johnny Munkhammar brutalt ifrån oss, och samma överdjävliga sjukdom fick Carina Moberg att ge upp sin kamp i jordelivet. Missbruket och en missbruksvård med alldeles för stora maskor i nätet ändade William Petzälls livsgärning alldeles för tidigt och ack så brutalt. Alla dessa tre gav minuter, timmar, dagar, månader och år för att kämpa för den politik de trodde på. Oavsett vad de trodde på så förtjänar de att minnas med respekt för just detta samhällsengagemang…
Medan jag skriver detta så hör jag i bakgrunden Fredrik Reinfeldts sjunde regeringsförklaring från SVT Play i bakgrunden och i ett annat fönster på datorskärmen. Ordet ansvar har förbytts i investeringsvilja, och andemeningen är nu tydlig. Det är genom att investera som vi tar ansvar fram till valet. Regeringen investerar i en politik för framtiden och inte minst för valvinst.
Det handlade mycket om ett samhälle som håller ihop bättre genom politiska beslut. De politiska motståndarna med sin divergerande världsbild på hur Sverige utvecklas lär ha haft fullt sjå att svälja uppstötningarna när de hörde just dessa ord. Oppositionens världsbild av ett samhälle där de svaga får stryka på foten för att de starka skall få det bättre är oppositionens aber. Det är nämligen en bild som de allra flesta Svenssons inte känner igen. Det finns problem, det finns satsningar och beslut som inte landat så rätt som det var tänkt. Det finns mer att göra för att skapa det samhälle som håller ihop ännu bättre. Om två år och ytterligare en regeringsförklaring är det dags för väljarna att välja de som de tror är bäst på att ta sig an framtidens och dagens kvardröjande problem.
Valet kommer inte att vara lätt för alla. Det kommer handla om vem eller vilka som lyckats identifiera de problem som berör väljarna mest och vilka som har de mest tilltalande lösningarna. Valet kommer handla mer om politiska dagssländor och enskilda frågor än ideologiskt djupdykande. Det är dithän svensk politik har utvecklats på senare tid, när en voice-scrambler och en pixlad bild på en regeringsförklaring hade gjort det omöjligt att kunna skilja på en statsminister av blå kulör eller en röd oppositionsledare som börjat prata.
Likheterna är en fara för oss som inte är politiska extremister, då den enda vägen till något nytt och annat är just att välja extremt. Lite mer ideologisk nerv från både vänster och höger, ett politiskt hantverkande där det inte handlar om att lägga sig så nära motståndarna att det blir omöjligt att se alternativen – det är vad jag önskar av de två år som återstår tills dess väljarna väljer om Rajraj skall få hålla sin nionde regeringsförklaring eller inte…
Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, AB, AB, AB,
Bloggar: KT, PH, AS,