Foto: Björn Larsson Rosvall / Scanpix

Regnet slår stenhårt mot fönsterrutan. Det är kallt utanför, och den vidrigaste av de vidriga höstdagarna tycks vara idag. Det är jobbigt att titta ut, på folk som pinnar på i någon form av masochistisk söndagspromenad längs med Edsviken. Det går att blunda, hålla för öronen och låtsas som om verkligheten där ute är något att längta efter – som om regn, kyla, mörker inte finns. Man kan äta en spartansk frukost och ägna sig åt självbedrägeri när man vänder blad i Svenska Dagbladet, inbilla sig att den obligatoriska luftningen kommer vara lika behaglig som igår. Igår sken solen, igår kunde man hitta en plats i lä där man trots allt kunde njuta…

Sympatiserar man inte med Sverigedemokraterna, som drygt 92% av de svenska väljarna inte gör, kan man blunda hårt när man läser tidningen, komplettera med fingrar i öronen när nyhetsprogrammen börjar sändas på TV-skärmen. Vädret utanför är jobbigt att betrakta, den senaste opinionsundersökningen från SIFO precis lika jobbig att ta till sig. Nya toppnoteringar för SD, en övervikt för de så kallade rödgröna och morgonen blev ännu lite värre.

Men är lösningen för de sju partier i Sveriges Riksdag som inte är Sverigedemokraterna att blunda hårt när Jimmie Åkesson går förbi med ett leende på läpparna? Är det genom att stoppa fingrarna i öronen när Björn Söder bräker ifrån talarstolen man låtsas om att SD inte betyder något i svensk politik? Det gör de, och om man inte omprövar taktiken gentemot Jimmies parti så kommer SD att betyda ännu mycket mer efter 2014.

Idag är SD det fjärde största partiet med nästan 8% av väljarna i ryggen om man skall tro på SIFO. Det betyder inte att 8% av svenskarna är rasister in i märgen. Det betyder att det finns en betydande del av svenskarna som är så hopplöst uppgivna över hur integrationspolitiken fungerar i det här landet att det enda de kan göra är att förlika sig med att ligga sked med SD trots att sängen är full av Björn Söders knäckebrödssmulor och trots att Jimmie Åkesson snarkar högt…

De finns i min närhet, de finns överallt – människor, vänner och ytligt bekanta – som luftar att deras bild av verkligheten får dem att fundera allvarligt på att välja fel 2014. Det är människor som inte alls är rasister, som är djupt bekymrade när de ifrån sitt perspektiv skapar sina problembilder och lyssnar in de som har den enklaste lösningen.

Hur skall jag kunna ta debatten med en kompis som har sin verklighet klar för sig? Hur skall jag kunna övertyga någon som säger sig betrakta sin verklighet med öppna ögon när han tycker att sju partier blundar hårt inför hans problembild? Det är inte 7.7% av svenskarna som är rasister. De är oroliga, oroade och uppgivna över att ingen vill lyssna på vad de har att säga. Jag delar inte deras bild av verkligheten, kan inte för mitt liv förstå deras lösningar på de problem de ser. Men jag kan ju inte döma någon för att han eller hon inte tycker som mig. Det är det svåraste med politiken. Att kunna förstå det man egentligen inte kan förstå för att hitta de argument och den problemlösning som får de som inte förstår att förstå mig och köpa mina argument. Hur gör man egentligen?

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN,
Bloggar: JW, PH, MM, TB, PA,