Foto: Henrik Montgomery / Scanpix

Årets näst sista dag. Vid den här tiden ifjol var det Juholt och de sociala demokraterna som var på allas läppar. Juholt var bortrest för att ladda batterierna, för att läsa på och säkerställa att allt som kom ur den där munnen någon centimeter söder om mustaschen var rätt och riktigt. Det gick väl sisådär. Juholt kom hem, solbränd som en pepparkaksgubbe, och gjorde ännu en tabbe – på Folk och Försvar i Sälen. Juholt anklagade regeringen Reinfeldt för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken. Problemet var bara att Åkesson och Sverigedemokraterna inte satt i Riksdagen när Alliansen gjorde upp med sig själva om just den politiken. Där och då, kring förra nyåret, besegledades Juholts öde…

Vid den här tiden i år så är det partiet som Juholt hade för sig att regeringen hade gjort upp med som är på allas läppar. Det är Åkesson och “Sveriges demokrater” som nämns överallt och som cirkulerar i politikens blame game. Alla skyller på alla när det gäller orsaken till att Sverigedemokraterna ökar i varenda opinionsundersökning. Det är allas andras fel utom de egna partiets och den egna retoriken. Idag tycker till exempel den nyblivna mamman Åsa Romson att det är Reinfeldt som krattar manegen framför Åkessons följe. För några veckor sedan när jag facebookade att Jimmie Åkesson hade varit skicklig i såväl Agenda som hos Niklas Svenssons politiska bar fick jag höra att det var sådana som jag möjliggjorde Sverigedemokratins framgångar. Det var vi som inte idiotförklarade Åkessons fel, det var vi som svek när vi lyfte fram att Åkesson hade snott några gamla moderata profilfrågor och gjort dessa till sina egna.

Det har varit sossarnas fel, det har varit Alliansens fel, det har varit Alliansens samarbete med Miljöpartiets fel, det har varit Centerpartiets idépolitiska utkasts fel, det har varit Expressens fel och det har varit alla de som demoniserar eller bara pratar om Sverigedemokraternas fel. Det har i princip varit allas fel, utom Sverigedemokraternas fel – partiet i fokus i den svenska politikens blame-game. Själv tror jag att det är väljarnas fel, och den verklighet de lever i…

När politiken lever i samma verklighet som väljarna brukar det gå bra för de verklighetstrogna politikerna. Valet 2006 är ett praktexempel på när verkligheten i Alliansen slog overkligheten i sosseriet. Reinfeldt och gänget beskrev en verklighet där väljarna kände igen sig, nickade instämmande och valde bort pösmunken Persson som tycktes leva i overkligheten. Valet 2014 kan mycket väl komma att bli en liknande historia, där en pompös statsminister får se makten försvinna för att det finns de som väljarna upplever finns i verkligheten – där de partier som inte lever i alla väljares värld får se sin mardröm bli verklighet alldeles oavsett vem man skyllt det där partiets framgångar på.

Det behöver inte vara en verklighet som är bevisad med statistik eller siffror, det behöver inte vara en verklighet som stämmer överens med politikernas värderingar och världsbild. Det handlar mer om väljarnas känslor och väljarnas bild av verkligheten, och jag möter dem allt oftare – de där som numera tycker att Jimmie Åkesson är skicklig, som tycker att det är Sverigedemokraternas verklighet som är deras verklighet, som faktiskt funderar på att vara med och lyfta SD i nästa val med sina röster. Hur bemöter man sådant? Genom att säga att “Din verklighet är overklig, det säger statistiken!” eller “Din verklighet är inte alls verkligheten, för verkligheten är det vi andra sju partier som beskriver lite olika och utifrån våra maktambitioner!”?

Väljarna väljer sin verklighet, med vilka ögon de ser på sin verklighet och hur de skall tolka sin verklighet och förhålla sig till den. Det kan vi som vill opinionsbilda om politik välja att blunda för eller att ta väljarnas oro för sin verklighet till oss. Det finns inte 9% rasister i det här landet, långtifrån. Däremot finns det 9% och betydligt fler som ser problemen med en misslyckad integrationspolitik i vitögat. Det är de som Sverigedemokraterna nu suger upp när alla andra käbblar om vems felet är att väljarna väljer de som bäst beskriver den verklighet som de upplever.

Idag skyller kvinnan med Sveriges fulaste frisyr Sverigedemokraternas framgångar på en man utan frisyr. Imorgon är det någon annan som skyller på ytterligare en etablerad partiledare eller ett parti. Hur vore det om alla dessa ledare och politiker någon gång tittade på sig själva och frågade sig – “Vad har jag – vi – gjort för att ge Sverigedemokraterna mer luft under vingarna? Varför lever drygt 10% av Svensson med en annan verklighet än min verklighet?” Så länge “vi” skyller på varandra och låter bli att låtsas om att Sverigedemokraterna själva kan påverka sin framtid så är det en nedåtgående spiral för det demokratiska Sverige.

Om ett år är det dags att gå in i valåret 2014. Fortsätter politikens blame-game och pajkastandet så kommer vi om jag får leka Saida  få se ett parti som idag ligger runt 10% som kommer att gå in i valåret med någonstans mellan 15 och 20% av väljarna i ryggen. Väljare som tycker att Åkesson – trots järnrör, babbar och horor – verkar se på samhällets utmaningar och deras verklighet med ungefär samma ögon som de.

Länkar: SvD, SvD, AB, DN, DN, SR,
Bloggar: N4U,