Foto: Pontus Lundahl / Scanpix

Den 12 januari jublade centerpartisterna lite och lite där över den senaste opinionsundersökningen från Demoskop. Centerpartiet hade vänt uppåt, det var ett parti som var på väg åt rätt håll och som trodde att debatten om ett idéprogram hade lyft dem från de där jobbiga nivåerna. Centerpartiet fick då, för en vecka sedan igår hela 4.5% av väljarnas stöd, ett stöd man enligt de stora tänkarna i partiet hade fått genom offentligt grälande om det var eller är smart att gå till val på förslag om avskaffad skolplikt, månggifte och vidöppna gränser. I Demoskop hade Centerpartiet ökat med 1.6 procentenheter och på Facebook rådde rena rama hallelujah-stämningen bland centerpartisterna…

Idag kom SIFO.

Den sämsta siffran för Centerpartiet i en SIFO-mätning någonsin någon gång någonstans. Centerpartiet faller från 4.5% till 3.2% och drygt var fjärde väljare har lämnat Alliansens gröna röst på mindre än en månad – om man skall tro på SIFO det vill säga. Var fjärde väljare, en väljare som borde ha varit en av de där sista, pålitliga och trogna supportrarna för Centerpatiet tröttnade under januari och blev otrogna istället.

En negativ spiral är vad Centerpartiet har hamnat i. Det känns inte oävet att jämföra Centerpartiet och smålänningen Annie Lööf med Socialdemokraterna under smålänningen Håkan Juholt. Likheterna borde skrämma slag på de där centerpartisterna som finns kvar. Det är en känsla av politisk déjà vu, något vi såg och upplevde för lite mer än ett år sedan.

En partiordförande som är ifrågasatt av stora delar av väljarna, som lyckas klämma ur sig felaktigheter i debatter och som störtdyker i varenda förtroendemätning. En partiledare vars ordförråd och retoriska förmåga är uppbyggt på ett berg av förutsägbara floskler och som inte alls är oroad av verklighetens tillstånd – inte utåt iallafall. Ett parti som kläcker ur sig förslag som månggifte, avskaffad skolplikt eller full mobiltäckning i Sveriges skyddade nationalparker kan förvisso anses vara nytänkande av några – men av majoriteten klassas som verklighetsfrånvända och galna. Ett parti som tappar och tappar och tappar i nästan varje mätning, men där de unika tillfällena där man inte tappar alls eller inte tappar så mycket tas som ett bevis på att man är på rätt väg.

Centerpartiets aber är bilden av ett krisande parti, som gått från nivåerna av ett starkt bock-öl på 7.9% anno 2006 till att nu ligga någonstans mellan folkölets 3.5% och lättölets 2.1%. Centerpartiet är en synonym till kris och kaos just nu. Man tjafsar offentligt om förslag som de flesta tycker är stolliga men där programidé-folket framhärdar att den centerpartistiska framtiden finns. Men som jag tycker mig minnas att Per Ankersjö sade apropå det vi nu ser – det kommer att bli värre innan det blir bättre. Frågan är hur mycket värre, och om det finns något kvar sedan som kan bli bättre när det vänder…?

Jag är djupt oroad. Jag ser ingen ljusning. Alliansen behöver alla sina fyra partier om man vill vinna valet 2014. Stödrösterna räcker kanske till ett parti av två krisande partier, och känner jag mina gamla moderata partivänner rätt lägger de hellre dem på KD än Centern. Det är en känsla jag har. Den är jobbig för mig som vill se en regering utan inslag av sossar, men hur mycket jobbigare är det då inte för de centerpartister som fick hoppet åter av Demoskop för en vecka sedan men som nu slår historiskt låga nivåer hos SIFO?

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvDAB, DN, DN, GP,
Bloggar: MMK, RB, PH,