Dramaten vs Nyheter24: 4-0

Hur lyckas Dramaten med sin personalrekrytering? Det är ofelbart. Varenda kotte som någonsin haft ett gig, burit en dekor över scenen eller timvikarierat tar förr eller senare till flaskan och slår en kvinna. Senast i dag berättar vi att en regissör ska ha hoppat på en kvinna utanför restaurangen Salt.

– Hon ligger där plötsligt och spelar död, säger frun i polisförhör.

Wow. Värdigt vilken Tjechovuppsättning som helst.

Skrivet av:

Vad händer när förintelsen firas?

I dag högtidlighölls den internationella minnesdagen för förintelsens offer. Ja, inte i Luleå då. Där bestämde sig, som Johan Ingerö skrivit, Svenska kyrkan för att avstå från att hedra förintelsens offer i dag. På grund av andra offer.

Kriget i Gaza har gett Förintelsedagen en annan laddning än den ursprungligen avsedda. Det här var också samtalsämnet för dagens radiodebatt med debattörerna Dilsa Demirbag-Sten och Andreas Malm.

Det får mig att fundera lite på vad som inträffar när den ursprungliga avsikten helt avdunstat. Redan i dag hör jag folk lite tveksamt fråga om hur man “firar” förintelsedagen. “Eller vad man nu säger.” Tänk när folk, om en si så där 50 år, när de sista överlevarnas barn har dött, utan tvekan i rösten säger “fira”. När till och med judarna ser på Förintelsedagen som ytterligare en historisk åminnelsedag i raden, ännu en Channuka.

När Förintelsedagen blivit en instutionaliserad del av vår internationella McKultur. Eller är den redan det?

Vad händer då? Är det då vi slutgiltigt kan lägga hatet till handlingarna? Lägga ner kampen mot rasismen – eftersom den inte längre är relevant? Eller är det då vi illa kvickt bör sträcka oss efter den ständigt färdigpackade resväskan, gömd under sängen?

Skrivet av:

Så tokigt det kan bli.

På ett av våra fyra “löp” – den modul som vi kallar zlatan (efter dess förste invånare – ZLATAN) – hävdade vi i dag en kort stund att påven skulle “förneka Förintelsen”. Heltossigt.

I själva verket kramas påve Benedictus XVI bara lite med dem som förnekar förintelsen.

Det är faktiskt inte alls samma sak, mycket klantigt av oss, och vi är skyldiga Den heliga katolska kyrkan en ärligt menad ursäkt.

Däremot kvarstår frågorna kring påvens förhållande till denna allmänmänskliga katastrof. Det finns sedan tidigare en kritik mot att den tyske påven, Benedictus XVI, när han besökte Auschwitz skyllde brotten på en “ring av kriminella” – och därmed frikände andra tyskar, som stödde nazisterna eller passivt såg på när Europas minoriteter närapå utplånades, från ansvar.

Nu har påven dessutom sträckt ut handen till dem som förnekat folkmordet. Gett dem förlåtelse. En kyrka som är snabb att både fördela kollektiv skuld och upphäva individuellt ansvar.

Det känner vi igen. Men den här gången är frågan om inte den katolska kyrkan har skitit i det blå skåpet. En kyrka som är så okänslig och på kant med sin samtid kan inte överleva länge till.

Dags att initiera de sjukas smörjelse och be en Fader vår.

Skrivet av:

Bibeln hade rätt. Det straffar sig att spilla sin säd.

Det blir mycket sex i bloggen just nu, men det kan inte hjälpas. Det rör sig, som bekant, om en folkepidemi.

Vi var först i Sverige med den goda nyheten att alla män som gillar sex löper större risk att drabbas av prostatacancer. Mycket runkbulle i högstadieåldern? Då är det förmodligen kört.

För mig? Definitivt. I varenda por. Men jag är hoppfull. Jag tror på tekniken. Det ter sig i mina öron orimligt att vi inte ska kunna besegra kräftan när vi nu till slut bestämt oss för att bli bäst i cancerns egen gren: kloning. Kan vi fixa kopior på får borde vi kunna fixa kopior på lungor.

Det som, i mina öron, ter sig orimligt är cancern. Vad är det för jävla moralistfascist som ska komma och bestämma vad jag ska göra och inte?

Du säger mig att han hotar med död och evig skärseld? Jag har hört det förut. Och det spelar ingen roll, jag förhandlar inte med terrorister. Jag utrotar dem.

Kom och ta mig.

Skrivet av:

Vår nöjesredaktör eggar protonazister.

När hon var ung och dum var hon AFA-militant. Nu är hon “de nationellas” våta dröm: “både vit och riktigt snygg”. I dag lever Quetzala ut en kärleksrelation med den yttersta högern. Nyheter24 – vi representerar rasen.

Skrivet av:

Jag vill höra Castro bikta sig innan han dör.

Jag ska söka till katolskt prästseminarium. När fan blir gammal blir han religiös. Fidel Castro ses numera ideligen i papistiska svartrockars sällskap. Häromåret bjöd han in självaste påven till sin kommunismens karibiska pärla.

Jag vill höra Castros bikt inför den sista smörjelsen. Den slutgiltiga syndernas bekännelse. Hur ser han på alla samvetsfångar han satt bakom galler? På alla meningsmotståndare han avrättat? De demokratiska drömmar han svek? Trakasserierna mot bögar och mulatter?

Ångrar han att han ströp det fria ordet? Att han tvingade så många av sitt lands begåvningar på flykt till fiendelandet USA? Och att han tillsammans med dem skickade iväg också psykopaterna?

För det internationella revolutionsromantiska communityt är en annan fråga viktigare att ställa inför Fidel Castros dödsbädd: “var det du som lät mörda Ernesto “Che” Guevara?” Säkert är det en viktigare fråga också för Castro själv.

Frågeställningen “vem förrådde Che” är inte ny. De svenska filmarna Erik Gandini och Tarik Saleh diskuterade den för några år sedan i filmen Sacrificio. De pekade finger mot dissidenten från Ches egna led – Régis Debray. Och möttes av kritik.

Nu träder ett vittne fram vars vittnesmål inte bara strider mot Gandini/Saleh-hypotesen, det ställer allt över ända. Dariel Alarcón Ramrez, en revolutionsveteran hävdar att det var Castro som, på order av makthavarna i Kreml, lät ta Ernesto “Che” Guevara av daga.

Revolutionen, kamrat, är ingen tebjudning.

Skrivet av:

Credit where credit is due, Johanne Hildebrandt.

Johanne Hildebrandt, kolumnist på Aftonbladet, skriver i dag om kokainförfattaren. Hon citerar Carl-Michael Edenborgs artikel på Newsmill, med en referens till Newsmill. Hon citerar därpå Nyheter24:s intervju med kokainförfattaren. Utan att kredda Nyheter24.

Så jobbar inte vi. För att demonstrera det bjuder jag Johanne på ännu en länk. För den som pallar betala för Aftonbladets Plustjänst, det vill säga. 19 spänn kostar det att läsa Johanne Hildebrandt. Så jobbar inte vi. För att demonstrera det kanske jag ska bjussa Johanne Hildebrandt på en rewrite nästa gång hon skriver något bra. Gratis.

Update: Johanne Hildebrandt bloggar dessutom om kokainförfattaren. Även där med ett citat ur vår intervju. Också där utan att kredda. Här ser jag chans till bot och bättring.

Skrivet av:

Författaren, misstänkt för narkotikabrott, talar ut.

I dag publicerar vi en intervju med en av Sveriges mest hyllade författare. Som åkt fast för knarkbrott. Jag pratade själv med författaren i fråga alldeles nyss. I hopp om att förmå honom att träda fram med sitt namn. Som, i brist på bättre ord, medmänniska är det mycket lätt att förstå att han vill skydda sin släkt, sin mamma, sina unga läsare. Som publicist känns det svårare. Det hade blivit en mycket starkare, ärligare intervju om vi hade sluppit pixla bilden och redigera bort nästan alla detaljer som författaren själv låtit färga intervjun med.

Författaren var upprörd. Inte så mycket på mig. Men på polisen. För att poliser, som går i Aftonbladets eller Expressens sold, skvallrat om att han åkt fast. “Det hotar rättsstaten”, sa han. Han förutspådde också att källskyddet kommer försvinna om några år.

Jag har nu inga pengar att muta pratsamma poliser med. Men jag kan ändå se en poäng med att medierna har sina “tjallare” – liksom för den delen polisen. Det är ett smutsigt hantverk, men ett nödvändigt smörjmedel för att informationen ska flyta.

Å andra sidan kan man inte helt avfärda författarens oro. Inte minst när han menar på att folk inte längre litar på polisen, utan söker sig till den organiserade brottsligheten för beskydd spelar han på en lyra vars läten känns välbekanta.

Skrivet av:

Profetior om bajs med Sven Otto Littorin.

Jag fick en inbjudan från någon med det utsökt perversa namnet Francisca Herodes, på pr-draken Hill and Knowlton. Lunch med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Totto kallad. Totto skulle prata lite med näringslivshöjdare och deras lakejer på temat “det blir ett par riktiga skitår” – med avstamp i hans berömda uttalande med precis samma innebörd.

Krisonani, med andra ord. Hur hade jag kunnat tacka nej? Jag skickade tvärtom ett mycket angeläget mejl till Francisca Herodes på Hill and Knowlton och bad om att få komma.

Det hela levde nu inte riktigt upp till mina förväntningar. Det kändes, till att börja med, inte alls skitigt på Hill and Knowltons kontor på Nybrokajen. Det bjöds på snittar med parmaskinka (som jag inte åt) och kaffe (som jag drack svart för att framhäva skitigheten).

Och Sven Otto var på sprillans bra humör. Bortsett från när han allvarligt konstaterade att “många säger att det är ett lutherskt budskap det här med att arbete ska löna sig (konstpaus) och det ÄR det”.

Men så särskilt lutheransk var inte moralen hos alla deltagare. En ledarskribent avslöjade att han tar sovmorgon mest hela tiden.

Vilken tur att man inte är ledarskribent längre. Vilken tur att man börjar jobba halv sex mest hela tiden. Skitår? Mitt liv är en institutionaliserad fekalieakut. Och jag älskar varenda minut.

P.S. För den som vill ha en mer djuplodande genomgång av Tottos tankar om skiten rekommenderas Sanna Rayman, en annan ledarskribent som inte tar sovmorgon. D.S.

Skrivet av:

Det är mänskligt att fela.

Jag måste bekänna en sak, bästa läsare: jag var ett Hillaryfan. Köpte inte
riktigt Obamas fagra ord. Jag värderade erfarenhet och realpolitisk
bulldoginstinkt. Det har Hillary. Obama vet jag inte riktigt.

Jag satt till och med i radions Studio Ett, tillsammans med Per Wirtén från
Arenagruppen, och hyllade Hillary. Det gjorde Per Wirtén också. Så här i
efterhand känner jag mig som en mycket gammal tweedgubbe (vilket jag, om jag
inte minns fel, just för dagen också var uppklädd till). Det var jag och Per
Wirtén. Annars hade de flesta vid det laget redan börjat luta åt Obama.

Men det spelar ingen roll, för nu är jag med på tåget. Vilken energi. Vilket
driv. Hela världen håller andan och hoppas.

Och jag vill inte vara någon kalasmarodör. Så jag är med. Yes we can. I dag,
bästa läsare, är jag en medgångssupporter. Jag, liksom Stephen Colbert.

Barack kan pusta ut.

Skrivet av: