Att ta en clown i örat.

Först var det Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som, i relativt skoningslösa ordalag, avfärdade sin mångårige medarbetare Fredrik Virtanen efter att denne twitterskvallrat om Amelia Adamo, som ju gjort sig en förmögenhet på just skvaller.

Nu tar också Expressens Thomas Mattsson bladet från mun och tillrättavisar Liza Marklund – när det visar sig att den klassiska gnällkrönikan om att hennes musikerkompisar är fattiga på grund av fildelning var ännu mer substanslös än vad man till en början hade kunnat befara.

Det är en ny form av publicistiskt ledarskap, framtvingat av den nya tidens okontrollerade händelseförlopp – när kritiken kan samla sig till stormstyrka på sekunder. Och när vem som helst kan kontrollera fakta.

Här behöver Jan Helins resonemang i Newsmill utvidgas. Det är sant att man i det “bråkiga” mötet med en redaktör blir en bättre skribent. Men det stämmer i ännu högre utsträckning i det bråkiga mötet med tusen redaktörer på nätet.

Det är hela poängen med den process som Helin så riktigt beskriver som att “den nya tidens journalister kommer inte att se en publicerad artikel som ett avslutat arbete, utan som en början på en dialog med läsaren”.

Jag undrar om Jan Helin fullt ut förstått konsekvenserna av sitt eget resonemang: att också redaktörens roll måste förändras. Man kan inte längre på samma självklara vis ansvara för slutprodukten – eftersom det inte finns någon. Och man kan inte på förhand diktera villkoren för samtalet, allra minst med en “uppförandekod”, eftersom ett levande samtal är beroende av det äkta, det oförutsägbara. Också av de plumpa provokationerna.

Jag säger inte att Fredrik Virtanen gjorde eller hade rätt. Men jag säger att jag tror att det vore välgörande för samtalet om vi som är tabloidredaktörer ibland försvarar det plumpa, det provokativa, det skvallriga. Inte för att det är vår livsluft, utan för att allt detta markerar att luften är fri för alla.

Här inträder annars ett moment 22 för oss chefredaktörer i tabloidsvängen. Det är svårt att ta någon på allvar som först krattar manegen för clownen och sen jagar honom med krattan för att han gör sitt jobb.

Ansvaret som redaktör torde i den nya tiden mer handla om att försöka leda samtalet rätt. Det blir lika viktigt att sula in brandfacklan som att se till att huset inte brinner ner.

Schizofrent, men själv är jag rätt stolt över att vara cirkusdirektör. Jag tror nämligen att det är just i manegen som de stora sanningarna ofta uttalas. Säkert någon gång också av Liza Marklund.

Så lyssna noga mellan skratten och fäst den granskande blicken mellan skvallerraderna.

Skrivet av: