


Apropå vidrigheter.
Från alla håll och kanter sveper den in över oss just nu: de svepande anklagelsernas julafton. Alex Schulman gör det i DN Kultur (ej på nätet). Han pekar finger mot oss för att vi ska ha namnpublicerat reklammannen.
Den man som polisens misstankar riktades mot först av alla i den kryddstarka, kvalmiga soppa som plötsligt stod till utbud i vårt offentliga soppkök – i och med de maffialiknande avrättningsförsöken i Gamla stan i början på veckan.
Saken är bara den att vi har inte namnpublicerat. Däremot lyckades vi, till skillnad från Alex Schulman, omedelbart stänga av kommentarfunktionen på de artiklar som handlade om reklammannen. På så sätt förhindrade vi också att någon användare publicerade hans namn på vår sajt.
Fredrik Svedjetun på Dagens Media gör det också . Skriver att vi publicerat det “vidrigaste” av allt. Jag vet uppriktigt inte vad han snackar om. Jag ska inte påstå att jag läser precis allt vi publicerar på vår sajt, men i stort sett. Och jag har nog läst alla artiklar i det här fallet.
Jag är inte lika nöjd med vår rapportering som Fredrik Svedjetun är med Dagens Medias. Det är jag aldrig. För mig är det en del av uppdraget att alltid vilja bli bättre. Och därför uppskattar jag också konkret kritik. Men det här är något annat. En kampanj på mycket lösa boliner.
Vi rapporterade det vi visste – och med rimlig säkerhet kunde få bekräftat. Sådana är journalistikens villkor i en ständigt skiftande verklighet med höga krav på snabb återkoppling till en allmänhet som vill veta.
Men vi skulle aldrig få för oss att vi faktiskt vet något. Ett visst mått av spekulation och tendentiös vinkling är ofrånkomligt. Men man ska komma ihåg att vi bara skildrar verkligheten som den ser ut för tillfället. Det vet vi med oss.
Därför skrev vi aldrig att reklammannen var annat än misstänkt. Här gjorde betydligt mer rutinerade journalister än vi bort sig.
Lika snabba som många var att döma reklammannen, lika ivriga har många (ibland samma personer) varit att avskriva honom nu. Men det kan vi inte utgå från i vår rapportering. Därför är vi det enda medium som frågat åklagaren – och fått till svar att reklammannen “i allra högsta grad fortfarande är intressant” i utredningen.
Jag hoppas och tror att han är oskyldig. Men det bör inte påverka vår rapportering. Lika lite som lynchstämning mot någon annan bör göra det. Sannolikt är det så ändå – att det påverkar.
Vi försöker åtminstone vara ärliga med att vi inte vet någonting. Egentligen. Och vi hoppas att läsarna går in med samma ingång. För att få en bild av det vi tror oss veta just nu, i förhoppning om att det kan bidra till att sprida åtminstone lite ljus över en bitvis riktigt vidrig verklighet.
Och med detta sagt ska jag ändå komma med ett förnumstigt råd till Alex Schulman, hans intervjuare på DN Kultur och Fredrik Svedjetun – plöj igenom faktaunderlaget åtminstone en gång innan ni lägger ut.
Skrivet av: