Motstridiga signaler skjuter från höften. Får vi snurr på hjulen igen, efter
en motig konjunktur? Eller leds vi allt djupare ner i mörkrets avgrund?

Här om veckan hävdade bland andra Veckans Affärer i Sverige och
centralbankschefen Ben
Bernanke i USA att krisen var över. I dag luftade börsanalytiker
oro för en ny kris. Tätt inpå den förra (som noga räknat inte är
slut).

Och på
Wall Street är svängningarna liksom reaktionerna på dessa blandade.

Den fantastiska tidningen Reason illustrerar
Wall Streets många spretiga budskap bäst (se bild nr 1 i bildspelet ovan).
Och konstaterar, som så många gånger förut, att när det kommer till ekonomi
är det ingen som egentligen har den blekaste aning. Inte heller Anders
Borg, som hävdar att Sverige ligger i vinnarhålet och lär återhämta sig
först av alla. Det ska vi hålla i minnet att han har betalt för att säga.

Så: Har du ett jobb i höst? Gudarna vet. Känns tryggt?

Skrivet av:

Jag ser rätt ofta gamle moderatledaren Bo Lundgren stryka omkring vid Stureplan. Han ser oförskämt glad ut, Bo.

Människor utan samma förmåga att höja näsan i vädret, högt över rännstensstanken från Grev Turegatans avskrädesgröt av våldsamt prissatt blasköl, Skagenröra och överparfymerad i-landslättja, hade nog aldrig mer förmått frambåda ett leende om de drabbats av samma tsunami som Bo Lundgren.

Göran Persson gjorde det privata politiskt. Exponerade Lundgrens privatekonomi och ställde det i kontrast till sin egen enkla bakgrund i det sörmländska industrisamhällets torftiga förhållanden. Med samma hårda arbetargrabbsnypor som han satt Carl Bildt på plats hängde han Bo Lundgren i samma träd.

Valstugereportaget blev spiken i kistan. Lundgren demolerades. Han lämnade efter sig ett parti i kris. Ett parti berett till radikal omprövning. Men också i stort behov av snabba cash.

Staten och kapitalet

Moderaterna gick från ett valresultat på 22,9 procent 1998 till 15,2 procent 2002 och från 82 riksdagsmandat till 55. När partistödet följaktligen sinade dränerades också partikassan. De tidigare principiella motståndarna till partistöd bytte fot och krävde mer pengar av staten.

Men moderaterna hade också en annan strategi. Med insamlingsorganisationer som Tornet, Värnet och Rosenbadfonden fick man privata donatorer att skänka stora summor pengar.

Metoderna var ohyggligt effektiva. Även om antalet givare minskade blev nämligen guldpåsen fetare. Färre donatorer gav mer. Det innebär i sin tur att moderaterna i högre utsträckning blev beroende av en liten skara ohyggligt rika människor.

Enligt en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja har moderaterna samlat in 80 miljoner sen år 2000. Valåret 2006 skrapade man ihop hela 30 miljoner. Tio gånger mer än 2003.

Follow the money

Det är blåögt att tro att donatorer som skänker så mycket inte påverkar politiken. Lika naivt att tro att LO med sina hundratals miljoner i partistöd till sossarna inte gör avtryck på s-politiken.

LO-bossen sitter med vid parti(s)tyrelsens sammanträdesbord och Tornets metod att få direktörerna att knäppa upp portmonän är att lova exklusiva möten med statsminister Fredrik Reinfeldt. Som uttrycker sin djupt kända tacksamhet med följande ord:

”Utan de resurser vi fick av enskilda bidragsgivare hade vi inte haft möjlighet att formulera vår fördjupning, vår utveckling av vår politik, vi hade inte haft den kraft vi hade i valrörelsen.”

Mur av tystnad

Men vem som pröjsar för denna ”utveckling av vår politik” – som med moderaterna i regering är allas ”vår” politik – får vi inte veta. Moderaterna hänvisar till valhemligheten.

Det kan tyckas som en hedervärd demokratisk reflex. Men är i själva verket en rökridå som hemlighåller för oss andra vilka särintressen som kontrollerar den omgivning som är vår gemensamma.

I vårt grannland Finland briserade stormen i maj förra året när centerriksdagsmannen Timo Kalli glappade och avslöjade att han medvetet rundade lagen för att skydda sina sponsorer från offentligheten. Avslöjandet skövlade hela partilandskapet och ställde på vippen till med nyval i Finlands annars mycket stabila politiska kultur.

Om moderaterna framhärdar med hemlighetsmakeriet måste vi vänta på att samma sak ska hända här. Att till exempel någon av donatorerna röjer sin egen valhemlighet. Pratar bredvid mun. Sen är det bara att följa pengarna. Till någon detalj i moderaternas politiska omläggning som vi kan härleda till feta sedelbuntar från säg en direktörsvilla i Djursholm.

Moderaterna får en perfekt storm på halsen. Och då kanske nuvarande riksgäldsdirektören Bo Lundgren får reda ut härvan. Kanske är det därför han ser så förväntansfullt glad ut. ´

Skrivet av:

Att det var nåt fishy med Global Gaming Factorys uppköp av The Pirate Bay har stått klart sen ruta ett. Att dess vd Hans Pandeya pratade mycket, men visade prov på lite substans stod också klart.

Rasmus Fleischer uttryckte det kanske först och förmodligen bäst. I dag slaktas Pandeya av Andreas Cervenka. Han skriver under rubriken Luftpastejen Pandeya.

Och inte är det mycket som tyder på att de som hoppats på ytterligare ett svenskt entreprenörsunder i IT-världen får sina förhoppningar infriade.

Att Pirate Bay-profilerna skulle ha sålt sig till en stekarentreprenör vars allvarligt menade avsikt var att förvandla Pirate Bay till någon slags hybrid i det kabeltevenät de beskyller upphovsrättsindustrin för att förvandla internet till – som våra vänner i AFC skulle ha uttryckt saken: Trooligt.

Men det är ett under att musik- film- och dataspelsindustrin fortfarande, minst tio år för sent, har lyckats samla sig kring ett lagligt alternativ till fildelningen.

Inte heller den här gången tycktes de angelägna. Med rätta, förstås. Men som Mikael Zackrisson på VA skriver fanns det också intressanta inslag i Pandeyas vision.

Inte för att det hade stoppat den illegala, men det hade hejdat en väsentlig del av trafikflödet dit och det hade gett branschernas institutioner en anständig chans i den nya ekonomin.

Om Hans Pandeya inte är rätt man, will the real legal pirate please stand up?

Skrivet av:

Martin Schori skriver att den svenska krogjournalistiken är ett skämt. Jag håller visserligen med om att det finns många knäck som rånar en på läsupplevelsen. Men aldrig Quetzala Blancos. Den krogjournalistiska inställning hon ger uttryck för här är äkta gonzo:

”True gonzo reporting needs the talents of a master journalist, the eye of an artist/photographer and the heavy balls of an actor. Because the writer must be a participant in the scene, while he’s writing it — or at least taping it, or even sketching it. Or all three.”

Hunter S Thompson

Skrivet av:

Nu får vi snart inte röka på jobbet. Inte om vi jobbar för Stockholms stad.

Från och med 1 maj är det slutblossat
på jobbet. Tar man en halvtimmes rökpauser varje dag kostar det
arbetsgivaren 31 300 spänn om året har någon räknat ut. Det är förstås en
respektabel summa pengar.

Men själv känner jag att min produktivitet märkbart skulle försämras om jag
inte fick röka mina cigg när de andra äter nyttiga äpplen.

Ur rökarens horisont är det är svårt att se förbudet som något annat än
ytterligare ett led i hetsen. Med tanke på hur illa man tycker om oss är det
förvånande att man inte bara låter oss röka ihjäl oss i fred.

Min väninna tjatar om att jag borde sluta. Och precis som Fredrik
Virtanen en gång i tiden börja blogga under vinjetten ”Fimpa
med Isra”. Bra idé? Hur
gick det för Virren?

Skrivet av:

Svininfluensan
är en pr-kupp, skriver pr-konsulten Katrin Zytomierska i dag. Om
det är det har jag kanske delvis varit en del av kampanjen. Liberale
debattören Johan Norberg skrev i
Metro härförleden och vänstertyckaren Anders Svensson på
sin blogg att H1N1 dödat färre än en vanlig influensa. Det som till en
början tycktes oroväckande var att unga löpte större risk att smittas. Även
om Smittskyddsinstitutet numera konstaterat
motsatsen.

Även om riskerna för att en livsfarlig pandemi förr eller senare bryter ut
förefaller sannolik och vi i media har en skyldighet att varna ska man
kanske vara försiktig med att ropa varg och spekulera i död. Det kan jag ta
åt mig av.

Men den som tror att det är lösnummerförsäljning – eller i vårt fall klick -
som alstrar publiciteten gör det nog lite väl enkelt för sig. Åtminstone har
inte vi märkt av någon massiv trafik på artiklar om svininfluensan. Knappt
när ämnet var som mest ”hett”. Och jag följer, som den
trogne läsaren kanske plockat upp, statistikskiftningar med samma
uppmärksamhet som min sportchef Eric Rosén ägnar Liverpools
dagsform.

Hur som helst: svininfluensans farlighet. Jag lät mig slutligen övertygas om
att den var behäftad med något av ett skämt när jag landade med Aeroflotplan
på Moskvas flygplats här om veckan och de höll kvar oss i sätena i EN
HALVTIMME för att gå runt med en LASERDETEKTOR och därmed ta reda på om vi
var smittade eller inte. Pr-kupp? I så fall inte helt lyckad. Jag är hur som
helst stolt över att vara konstaterat icke-smittad. Tack, Aeroflots
medicinska team.

P.S. När fyra
svenskar ligger dödssjuka i svininfluensan är det förstås läge att
ta smittan på allvar. Men det finns kanske heller ingen anledning till full
panik. D.S.

Skrivet av:

Min gode vän – och tillika Sveriges hetaste och vassaste ståuppare – Aron
Flam – är numera med blogg. Läs honom här. Och missa fan inte den
ocensurerade transkriberingen av Arons
klassiska grillning av Gudrun Schyman i SVT.

Se honom också på RAW Comedy Club:

Skrivet av:

I dag ska jag diskutera medieetik med diverse dignitärer. Medieetik i allmänhet och de institutioner som upprätthåller den – Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd – i synnerhet.

Och man måste ju konstatera att frågorna är högaktuella efter denna turbulenta sommar i Mediesverige.

Har du någon input som du tycker att jag bör ta med mig? Lämna mycket gärna en kommentar. Själv känner jag mig dessvärre rätt tom i bollen efter en sömnlös natt och tidig morgon med teknikstrul. Vårt internet har varit ur funktion. Bra när man publicerar nyheter på nätet…

Men medieetiken alltså – kör i vind, ge mig något användbart nu, bästa läsare!

Skrivet av:

När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin utropar att ”världen
blivit galen” är han ute och hojar på en felväxlad BMX. Den var
galen också förra veckan. Vad som nu hänt är att Jan Helin och hans
kulturredaktör Åsa Linderborg triggat ännu mer galenskap.

Och med alla vedervärdigheter som pågår i Mellanöstern varje dag skulle man
kunna tänka sig att det inte behövs några ovederhäftiga konspirationsteorier
som förvrider verkligheten i ännu högre utsträckning.

Nu försöker Jan Helin rida på det Israelkritiska sentimentet i vårt land och
står fast vid Aftonbladets publicering. Frågan är hur länge han kan göra
det. Hur länge ska läsarna – alldeles oavsett vad man tycker om konflikten i
Mellanöstern – ta skiten?

Charlotte Wiberg och Jonathan Leman tecknar
en mycket olustig bakgrundsbild av Aftonbladets solkiga historia i fråga
om förhållandet till antijudiska stereotyper.

Kritik av Israel är en sak, och oftast alldeles legitim. Men lämna
konspirationsteorierna i garderoben.

Skrivet av:

När kammaråklagare Rolf Hillegren i morse för första gången trädde fram i en teveintervju med TV4:s Jenny Östergren för att förklara sitt numera rikskända hjärnsläpp sa han sig inte vara hoppfull inför den framtida debatten om de juridiska svårigheterna kring en eventuell ny lag som kräver uttalat samförstånd vid sexuellt umgänge.

Jag delar Hillegrens dystra profetia. Och jag skyller på Hillegren.

Att åklagaren gav uttryck för en antik och kvinnofientlig syn på sexuella relationer inom äktenskapet råder ingen tvekan om. Inte bara en gång, utan vid upprepade tillfällen uttryckte sig Hillegren som att ett ”stillsamt” övergrepp i den äktenskapliga sängen var att jämställa med en ”ordningsförseelse” eller att det var ett uttryck för ”ogentlemannamässighet”.

När det i själva verket ter sig svårt att avgöra vad som egentligen är värst – att vid ett enstaka tillfälle utsättas för ett våldsamt övergrepp av en främmande man i en mörk park eller att under många år systematiskt och totalt hjälplöst kränkas av det vidriga as man – i ett svagt ögonblick – lovat att älska i nöd och lust.

Men: Det Rolf Hillegren egentligen tycks vilja få sagt – och som nu skyms av den grova bagatellisering han tidigare med en åsnas enfald framhärdat i – är att beviskraven i en rättssäker domstolsprocess (det vill säga en process som med rimlig säkerhet inte fäller oskyldiga) ger föga utrymme för en samtyckeslag.

Det är helt enkelt mycket svårt att bevisa om någon gett sitt samtycke eller ej när ord står mot ord. I de fall där kvinnan bjuder våldtäktsmannen motstånd går det däremot ofta att med teknisk bevisning visa att våld förekommit. Och därmed tilltvingat sex – det vill säga våldtäkt.

Vad Hillegren också hade kunnat säga, men som han missade i sin iver att tona ner det i allra högsta grad grova brottet att tvinga till sig sex utan att i sig tillgripa fysiskt våld, är att om vi inför en sådan samtyckeslag kommer ännu större vikt att läggas vid brottsoffret. Hennes tidigare sexvanor, hennes kodspråk i form av kläder och uppträdande, hennes ”slampighet” kort och gott.

Allt sådant som kan tänkas ifrågasätta hennes trovärdighet när hon hävdar att hon visst sagt ”nej, jag vill inte knulla”.

Allt detta är en tragedi för den som utsatts för ett övergrepp. Men att riskera att sätta en människa i fängelse för att någon anklagar honom för ett mycket grovt brott utan bevis är inte heller ett alternativ.

Därför är det så viktigt att polis, åklagare och domare lär sig att med förhörsteknik och kartläggning av tidigare historia av våld och manipulationer arbeta för att kunna säkerställa vad som hänt och på så sätt få en fällande dom också i fall som dessa. Då inget egentligt våld använts. Men där, den i de flesta fall systematiska, kränkningen av en annan människas sexuella integritet ändå bör få juridiska konsekvenser.

Om de lyckas med det behövs ingen samtyckeslag. Men om våra domstolar befolkas av åklagare som förringar sexuellt våld utan uppenbara våldsinslag – och jag befarar att de är ganska många fler än Hillegren – tror jag helt enkelt inte att de ser det som mödan värt att anstränga sig för att få en fällande dom för ett brott som kan ”liknas vid en ordningsförseelse”.

Rolf Hillegren kanske ville väl i all sin enfald, men nu är det han själv som lagt ut dimridåer kring en redan infekterad fråga. Följaktligen går också hans resonemang fullständigt förbi TV4-reportern Jenny Östergren:

Skrivet av: