Bilden av det lutheranskt tillknäppta Sverige började förstås krackelera redan när Jan Stenbeck inledde sina första piratsändningar från London.

Och ur mitt perspektiv blir landet bara galnare. På ett – mestadels – alldeles förträffligt sätt.

När jag var liten var det lika mycket fart och fläkt i kvarteren jag växte upp i söder om Folkungagatan på Södermalm i Stockholm som i Gobiöknen.

På teve fick man välja mellan Jarl Alfredius och linslusclownen Manne.

I dag myllrar Söder söder om Folkungagatan av maniska estradörer och reklammustascher, i tevenyheterna härjar Rikard Palm och om clownen Manne kan man läsa att fantastiskt finstämt porträttintervju i Filter.

Häromdagen kunde vi – visserligen som ett skönt eko av 70-talet, men ändå med en brutalt aktuell inramning – höra en kommunalpolitiker säga att den svenska nationalkaraktären definieras av att vi slickar fitta på morgonen och suger kuk på kvällen.

Den gamle rånarkungen Svartenbrandts dotter blir en explosivt exhibitionistisk tevestjärna och i kväll ska jag gå på releasefest på ett obskyrt förlag som ger ut unga svenska konstnärinnors försök att skriva filosofi – på tyska.

Jag är förstås medveten om att allt inte var sämre för. Till exempel tyckte jag bättre om Ian Wachtmeister än om Jimmie Åkesson. Men vi ska vara glada för att Bert Karlsson i dag är teveunderhållning och inte politiker eller navet i svensk musikindustri.

En annan helt galen förträfflighet är att Nyheter24 har lanserat ny sajt (Sveriges bästa, säg?) och att vi snart är Sveriges största nyhetssajt för 15-39-åringarna.

When the going gets weird the weird turn pro.

Jag är helt för goda gärningar. Även om jag inte uträttar dem så ofta som jag skulle vilja.

Men en gång lät jag en ambitiös luffare från Peru bo hos mig i några månader. Det blev rätt mycket knas och polisbesök och telefonsamtal från oroliga kvinnor som peruanen hade lyckats skrämma upp med sin latinointensitet. Jag ångrar ingenting, men det var på många sätt en prövning för givmildheten.

Betydligt värre gick det för den britt som lät en ung förvirrad svenska bo hos honom.

Efter att kvinnan ställt till med ett spektakel på motorvägen låstes hon in. Mannen tyckte synd om henne och erbjöd henne ett hem efter frigivningen. Han belönades med en serie knivhugg i bröstet. Och dog.

Nu sitter svenskan bakom lås och bom igen i fyra år.

Jag vill inte uppmana någon att låta bli att hjälpa en människa i nöd. Tvärtom. Men jag vill ändå flagga för att man inte bör låta ett gott hjärta förmörka omdömet helt och hållet.

Vissa människor behöver helt enkelt professionell hjälp:

Förra året tyckte jag inte att Stora journalistprisets jury hade gjort ett jättebra jobb. I år är jag heller inte helt impad.

Jag tycker förstås att vi på Nyheter24 var minst lika bra som Sydsvenskan på att bevaka revolten i Iran med moderna metoder för utrikesrapportering.

Vi var nog först i Sverige – och kanske bland internationella nyhetsmedier också – med att skriva om youtubefenomenet Neda Soltan – en av de brutala tragedier som utlöstes av att den iranska regimens tryckkammare bröt ihop – och som slutade med en ung kvinnas död. Inför hela världens ögon. De ögon som tittade på Nyheter24 såg henne väldigt tidigt.

Vi plockade snabbt upp twittrarna inifrån Iran. Det här med att belönas för att twittra själv förstår jag däremot inte riktigt – och det gör mig förmodligare gubbigare än Jan Helin. Men det är väl knappast på Twitter den stora nyhetspubliken finns? Där hänger nog mest redan frälsta nyhetsjunkies. De trendkänsliga.

Eget beröm luktar illa, jag vet, och all heder till Sydsvenskan som plockade upp samma verktyg som vi.

Låt mig berömma också någon som inte fick pris.

Ali Esbati presterar ett mycket hängivet och elegant mordförsök på en annan nominerad nyhetssajt – Newsmill. Hans tes – som han driver i tidningen som på samma utrymme publicerade sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons antimuslimska tirad – är att Newsmill brutaliserat debatten och i princip gett rasismen fotfäste i debatten.

Det är ett angeläget dilemma Esbati tar upp. Precis som redaktörerna på Newsmill brottas jag med det dagligen. Men ingenstans frågar sig Esbati – än mindre svarar på – var man ska ta debatten med den främlingsfientliga opinion som onekligen fanns innan Newsmill gjorde en ambitiös ansträngning för att bli navet i internetdebatten. Man måste säga att de lyckades ganska bra. Men med den rollen kommer också trollen på köpet. Det måste man hantera.

Jag vet inte om Newsmill gjort det på rätt sätt – och inte heller vi – men sanningen är att de här frågorna måste flytta in i fora där de kan ventileras med en större injektion fakta och förnuft än vad som vanligen är fallet.

Om inte annat borde Newsmill ha fått pris för att de lyckats sätta debattagendan så många gånger med så lite resurser. Och inte en enda gång – vad jag kan minnas – har någon stor debatt som Newsmill initierat handlat om invandringens problem.

Googlar man “Newsmill” och “invandring” pekar länkkraften tvärtom mot att sajten gjort någonting för att skjuta sverigedemokraternas förtroende i sank. Den bästa sökträffen är Lars Perssons artikel Sverigedemokraterna lever på myterna om invandringen.

Kanske lyssnade den “trendkänsliga mediejury” som Esbati ondgör sig över på trendoraklet Esbati?

Därmed inte sagt att Newsmill inte gör rätt som nu byter modell och går mot en debatt med mer trovärdiga avsändare. Folk som har privata eller professionella erfarenheter av det de skriver om. Ett framgångskoncept för Expressens Sidan 4 som Leo Lagercrantz och PM Nilsson ledde i många år.

Kvalitet kan fortfarande spöa kvantitet. En läxa vi också har varit tvungna att lära oss. Mer om det tidigt nästa vecka.

Och Sverker Olofsson? Ja, vad säger man. Stekhet.

Michael Jackson gjorde avtryck i världen. Det lär den här lilla grabbens testiklar bli varse med åren.

Jag vet inte om det undgått någon att miljöpartiet och det suddiga kollektivet
“storstadsliberaler” är inbegripna i grovhångel. En typ av aktivitet som
annars sällan flyr uppmärksamheten.

Men det är ju politik – och då slår man helst undan blicken så att inte
hjärnan kortsluter när Peter Eriksson kör ner sin tunga i
någon Bonnierkolumnists lattesörplande strupe i Birkastan. Jag ber om ursäkt
för den mentala bilden och det obehag den kan ha orsakat. Men jag ville så
gärna dela med mig.

Jag vet heller inte om det undgått någon att “storstadsliberalerna” tycks ha
förläst sig på The Game. De bjuder in lite med
armbågen. I dag Sanna
Rayman och Johan
Norberg.

Kanske borde de inte vara så snabba med att avfärda de gröna uppvaktarna. För
kan liberalerna överhuvud taget hoppas på mer jackpot i det maktpolitiska
spelet än att uppfattas som marginalväljarna båda blocken slåss om?
Väljargruppen som är tungan på vågen.

Jag tror att det kan vara mer än frågan om huruvida det ska vara ekologisk
latte på dejten eller inte som står på spel. Miljöpartiet har gett
“storstadsliberalerna” frikort till Rosenbad. Det är sant att man måste
fråga sig om man vill dela den med Lars Ohly eller Jan
Björklund. Men också ett val mellan pest och kolera är bättre än
inget val alls (kolera vinner, eller?).

Skrivet av:

Folkpartiets landsmöte har gjort en liten – men viktig – förskjutning av partiets politik. Landsmötet uppdrog åt partistyrelsen att se över upphovsrätten med utgångspunkt i:

1: att lösa de existerande problemen i ersättningsfrågan och anpassa upphovsrätten till de möjligheter som den digitala revolutionen har skapat,

2: att upphovsmannens rätt till sitt verk är ett centralt intresse som behöver värnas också framöver.

Motionärerna som vann en halv seger på landsmötesgolvet gick förstås ännu en bit längre. Men ändå – Det är stort! – konstaterar en av dem, Erik Jennische, på Att dricka liberalt.

I väntan på att landsmötesbeslutet sätter eld i röven på partistyrelsen söka hopp i Leonard Cohens i alla möjliga sammanhang tänkvärda fras “it’s coming through a crack in the wall… on a visionary flood of alcohol“:

Skrivet av:

En ledande vänsterpartist i Skåne säger till en medlem i Sveriges
kommunistiska ungdomsförbund att om han dyker upp på manifestation ska hon spotta
på honom. Vänsterpartisten Annika Eliasson är orolig
för att det radikala SKU – ungdomsförbund till SKP – ska förvandla en
fredlig manifestation till ett blodbad. Och, får man förmoda, vrida
opinionen i Vellinge in i händerna på sverigedemokraterna. Kanske en inte
helt obefogad oro.

Med tanke på att SKU:aren Fredrik Jönsson säger att han
tänker bua – och om han inte får det överrösta sverigedemokraterna med
applåder. Att störa ut demokratiska möten – oavsett vad man tycker om
meningsmotståndarnas demokratiska reflexer – brukar inte vara någon
valvinnare. Man kan inte bekämpa odemokrati med odemokrati och kalla sig
demokrat.

Men den taktiken har å andra sidan vänsterpartiets eget ungdomsförbund – Ung
Vänster – också ägnat sig åt. Så det kanske, trots allt, finns andra motiv
bakom Annika Eliassons raseriutbrott. Och då menar jag inte adhd. Utan att
det här är en fläkt av bokstavsvänsterns
upplösning och inbördeskrig under 70-talet.

Skrivet av:

I dag har varit Dawit Isaaks dag i medierna. Svensk-eritreanen som
sitter i eritreanska fängelshålor sedan åtta år tillbaka. Många säger att
det bara är journalister som bryr sig. För att Isaak är journalist. Det är
förmodligen sant.

Hade han varit en anonym städare i Rinkeby under sina år i Sverige, som åkt
hem till Eritrea för att starta familjeföretag – med tillgångar han sett
förvandlas från svettet på golvytor i Vasastan och Viggbyholm till den
eritreanska valutan nakfa på ett växlingskontor i Asmara – men hamnat i onåd
på grund av etnicitet eller religion, hade han varit värd på sin höjd en
notis lagom till 10-årsjubileet. Om han inte vid det laget var för länge
sedan bortglömd.

Men ändå tycker jag att det är viktigt för fler än journalisterna och Svenska
Akademiens ständige sekreterare Peter Englund att hedra Dawit
Isaak med en tanke innan ni går och lägger er i kväll.

För att Dawit Isaak gjorde det vi alla förhoppningsvis önskar att vi själva
gjorde – eller åtminstone att någon annan gjorde – när otäcka regimer sitter
vid makten i de miljöer som fostrat oss.

Han ville visa sina landsmän att det finns ett alternativ. För detta: fängelse
och tortyr.

Det var en risk vi kan utgå från att Dawit Isaak var medveten om att han tog.

Han är, vad vi skulle kunna kalla, en verkliga livets hjälte. Och såna har vi
inte så gott om i Sverige. För all del har vi heller inte så många fullt så
slipade skurkar vid makten som eritreanerna begåvats med. Vi borde helt
enkelt ta vara på de hjältar vi har.

Med det sagt vill jag, i likhet med Mona Sahlin, säga att också småföretagare
är hjältar. Och att vi också borde ägna den svensk-eritreanske städaren med
en dröm som ruttnar i en fängelsehåla någonstans en tanke. Liksom hans många
medsystrar och medbröder runt om i världen.

Skrivet av:

Fredrik Reinfeldt valde att få glänsa sig i ljuset av en snabb
uppgörelse och en presskonferens på närmast brittisk engelska tajmad snudd
på perfekt till de sena nyhetssändningarna.

I stället för att välja att demonstrera den svenska regeringens starka
uppfattning om att Turkiet bör få ingå i EU.

Och i stället för att välja en stark kandidat som kan profilera och hävda
Europa internationellt.

Jag som nästan hade börjat hoppas på en mer fartfylld EU-politik. Telegraph kallar
Rompuy “the reluctant leader”.

Kanske gjorde Reinfeldt rätt. Vem behöver en ny bjässe i världspolitiken när
allt kommer omkring?

Skrivet av:

Lettlands järnlady Vaira Vike-Freiberga är ett av de heta namnen
inför kvällens avgörande: vem ska bli ny EU-president? Unionens första,
dessutom.

Tony Blair tycks vara uträknad och Herman van Rompuy är belastad i
allt för många länder. Storbritannien kan inte acceptera honom. Det borde
heller inte Sverige göra – med tanke på vad van Rompuy tycker om turkiskt
EU-medlemskap.

Kanske är Vike-Freiberga unionens hopp? Och visst vore det en tjusig signal
till omvärlden. I valet mellan grå män i medelåldern från Europas centrum
och en karismatisk superpolitiker med tvivelaktiga ambitioner väljer vi i
stället en modig kvinna från forna Sovjetunionen.

Det skulle ge hopp om ett annat Europa. Lika symboltungt – egentligen – som
när Barack Obama blev president i USA.

Dessutom är VVF, som hon kallas, en stridbar politiker som med sina åtta år
som lettisk president fört landet in i såväl EU som Nato och inte minst hon
har ett förflutet som på bistert allvar präglats av det Europa vi lyckats
stöpa om till ett sammanträdespräglat fredsprojekt. När Vike-Freiberga var
ung flydde hon med en kappsäck på ryggen över minerade gränser på en svårt
krigshärjad kontinent.

Läs
mer om Vaira Vike-Freiberga i ett spännande personporträtt i Times.

Skrivet av: