“Blöder vi inte om ni sticker oss? Skrattar vi inte om ni kittlar oss? Skulle vi inte hämnas om ni kränker oss?”

I en serie artiklar har Nyheter24 granskat de nya reglerna för bloddonation.

I medierna gjorde man för ett par veckor sedan ett stort nummer av att de nya reglerna som ska gälla från och med 1 mars inte längre diskriminerar homosexuella.

Som vi visar i vårt Dokument24 om bloddonationer stämmer det inte. Fortfarande är det så att du som homosexuell man måste leva i celibat i ett år för att få ge blod.

För heterosexuella, som är “lätta på foten” och som utsätter sig för betydligt större risker än den Svenssonbög som lever i ett stillsamt monogamt förhållande med sin partner sedan flera år tillbaka gäller bara tre månades karenstid.

Bortsett från att mer blod helt givet skulle rädda liv är det uppenbart att det inte är sakliga medicinska skäl som talar för att just bögar ska hållas i sexuell karantän i ett helt år innan deras blod släpps in på blodcentralerna.

Gammalt blod är betydligt farligare än bögblod, som vi visat i vår granskning. Och risken att transfusionsblod kontamineras av hiv på grund av en homosexuell blodgivare uppträder en gång på 5 700 år.

Läs vårt Dokument24 om bögnojan i det svenska blodomloppet:

Landstingens blodspengar – därför stoppas homosexuella blodgivare

Sexköpare välkomnas till blodcentralerna – men inte homosexuella män

Gammalt blod farligare än homoblod

Fokus på riskbeteende i stället för sexuell läggning

Micke Kazarnowicz: Jag förbjuds rädda liv

Vad som hade kunnat bli en social katastrof mellan två par ögon om Stina Dabrowski och Thomas Di Leva hade fått hållas för sig själva i SVT-studion blev i stället Ernst-Hugo Järegårds upplysta diktatur. Tack, SVT, för denna klassiker. Och tack, Tobias, för tips.

Missa för fan inte slutet nu – du får helt enkelt hacka i dig den milt sagt kvävande pinsamma stämning som samspelet Dabrowski/Di Leva behäftar den långa inledningen med. (Di Leva: “Jag tycker inte det händer så mycket med mig.” Dabrowski: “Inte på teatern?”)

Jag lovar, allt det där är som bortblåst när det här klippet tar slut. Då kommer du att yla efter mer.

Men jag flyter.

Ett mycket bekymmersamt omen om att ålderns höst står inför dörren är att man börjar nicka gillande åt just hösten.

Rusket, melankoliska färgskiftningar, ett ruttet förfall i luften. Mmm.

Yes, jag är där.

Men jag är framför allt en nybliven sucker för vintern. Det måste tyda på att barnasinnet återvänt. Kanske ett tecken på att man börjar bli senil.

Kylan bekommer mig inte när jag slås av hur jävla vackert det är.

Och tro mig, de orden ligger mycket illa i min mun.

Mina vanligtvis mycket snabba tangentbordsfingrar strejkar och slår om bokstäverna huller om buller när jag skriver det här, att jag gillar vntrn.

Hösten kunde den fördra. Men nu. Min cyniskt lagda reptilhjärna hämnas på min nyväckta vinterromantik – med dyslexi.

…med dig och mina katter.”

En sån här kissemiss ska jag skaffa.

Jultomten, var är du?

Jag firar inte jul så det kanske bara är jag. Men vem stal julen? Det känns inte som att någon laddar. Är ingen pepp? Eller jobbar jag för mycket för att uppfatta julstämningen? Förr om åren klagades det alltid på att julen var överexploaterad, att den började för tidigt. Skyltning redan i november. Jag ser inte ett spår av hypen. Trots att det börjar nalkas. Har alla till slut tröttnat och lagt julen åt sidan?

Jag ser inga julgransförsäljare vid fontänten där jag bor. Där de stått varenda december månad sedan örti år tillbaka.

Allt jag ser är någon enstaka reklamfilm för någon billig matvarukedja. Inte ens Coca-Cola laddar. Åtminstone inte på nätet. Inte en enda tomtejävel. Är det jag som är blind? Som missat tåget. Hur länge har det varit så här?

Eller ser jag bara inte längre julen. Har jag så lagt den åt sidan i ett avlägset och dammigt fack i hjärnan. Kommer den när som helst för att slå emot mig som ett norrgående X2000 fullastat med hemvändare?

This just in:

Min gode vän och gamla kollega, Fredrik R Krohnman, hånar oss tabloidmurvlar på SVT Debatt-bloggen apropå att vi under dagen gjort ett stort nummer av att Tiger Woods flygplan landat på Säve flygplats i Göteborg. Utan Tiger eller Elin.

Krohnman konstaterar att:

“Flight SK2636 från Frankurt landar på Arlanda preliminärt klockan 14.20. Mycket talar för att Svennis inte finns med på planet. Flight VV215 från Kiev landar på samma flygplats klockan 14.55. Säkra källor uppger att president Obama finns på något annat håll.

Till Landvetter i Göteborg, ankommer flyg KL1159 från Amsterdam klockan 15.25. Indikationerna tyder på att Mel Gibson, Anna Anka, Will Smith och påven missat flyget.”

Nu ska jag hänga på låset utanför Tiger Woods/Elin Nordegrens paradvåning på Östermalm i Stockholm och kolla om det verkligen lyser. Jag bor nämligen granne. Dock inte i paradvåning. Mer städskrubben där vaktis bodde förr om åren.

Demonstrationerna i Köpenhamn följer ett välbekant mönster – den onda cirkeln av våld.

Det svarta blocket – de maskerade så kallade demonstranter för vilka våldet är budskapet – har lyckats igen.

Under det senaste decenniet har de satt agendan på snart sagt varje internationellt toppmöte – oavsett om det som i Göteborg 2001 handlade om att släppa in de östeuropeiska länderna i den europeiska värmen, efter ett halvt sekel av förtryck, eller som nu i Köpenhamn om att hitta vägar framåt för att möta hotet mot vårt klimat.

För det svarta blocket är själva syftet just att polisen ska slå tillbaka. Det svarta blocket vill känna adrenalinet rusa. Det svarta blocket vill orsaka våld, kaos och brutala antipatier åt alla håll.

Och vi låter dem hållas.

När Köpenhamnspolisens presstalesman Per Larsen talar om att de fredliga demonstranterna “måste vara uppmärksamma på vilka de demonstrerar med” villkorar han därmed, som en kommentator hos oss påpekat, demonstrationsrätten för de fredliga aktivisterna. Skjuter över ansvaret på dem.

Polisman Larsen försöker slå in en kil mellan fredliga demonstranter och militanta bråkmakare. Men det han i själva verket riskerar att åstadkomma är att slå in en kil mellan rättsstaten och dem som med ickevåld önskar jobba för en annan värld, en – i deras ögon – bättre värld.

Larsen är inte ensam. Han ger nog mest uttryck för en vida spridd uppfattning. Bråkmakarna ska sättas dit med alla medel. Det är en begriplig reaktion på besinningslöst politiskt våld. Men också en mycket farlig.

Den innebär nämligen i praktiken att bråkmakarna vunnit på walkover. Det är precis den där kilen de eftersträvar. Den som gör det politiska engagemanget för något nytt omöjligt att förena med det gamla samhällets institutioner. Känslan som bygger revolution. I allas vårt intresse ligger i stället att främja känslan av att reformer är en framkomlig väg. Att en bättre värld är möjlig, utan våld.

Bara så kan vi bekämpa det svarta blocket.

Barack Obama kammade hem en svettig vinst.

I Oslo tidigare i dag försvarade president Barack Obama kriget. I kväll tog han siig på hemmaplan an jobben när det annonserades att han ska göra arbetslösheten till sin topprioritet.

Han har agerat som en mycket amerikansk president i dag. Och det verkar gå hem både i Europa och USA.

En bra dag för Barack Obama.

Hur den norska nobelkommitéens klarat dagen återstår att se. Tyvärr kan dess anseende fortfarande räddas om det visar sig att Obama uträttar någon form av mindre mirakel under sin kvarstående tid i Vita huset eller – i likhet med expresidenten Jimmy Carter, vilket förefaller troligast – gör sig till en evigt vandrande fredsapostel.

Trots att vi rimligen alla borde vara överens om att man inte kan och får utgå från att man besitter profetiska egenskaper när man sitter i världens viktigaste prestigejury.

Jan Helin hejar på Elin. Varför då?

“Vi identifierar oss med en vanlig tjej som genom rådigt agerande kombinerade jobb som barnflicka, intresse för golf och vänner på ett sätt som ledde hela vägen till äktenskap med en av världens rikaste och mest framgångsrika män.“

Så skriver Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i ett långt försvar för den omfattande publicering som bland annat Bladet och vi på Nyheter24 ägnat oss åt i den härva som slagit emot oss som en varm ugn under de senaste dagarna. Jan Helin och Aftonbladet “hejar på Elin”.

Att vissa människor har ett närmast exhibitioniskt behov av att söka bekräftelse i kändisskap, att folk i allmänhet har ett närmast sadistiskt behov av att gotta sig i de rikas och de populäras olycka och att vi har ett lika tvångsmässigt och närmast cyniskt behov av att stilla den giriga hungern är som det är.

Absurt – i likhet med mycket annan mänsklig verksamhet.

Jag hejar inte på någon här. Inte på Tiger, inte på Elin, inte på Jan Helin, inte på mig själv – och inte ens på läsarna. Jag bara konstaterar att vi är vuxna människor i en knasig värld. Vi får skylla oss själva eller gnälla på högre makter.

Mina dagar fylls av många etiskt svåra överväganden. Jag kan inte känna att Tiger Woods/Elin Nordegren-dramat är ett av de svårare. Beslutet att publicera en gripande berättelse om kända människor i en bottenlöst priviligierad position kräver inga långa försvarstal. Det vore – som vår sex- och relationsbloggare Gustav Almestad konstaterar – mer Svenska Hollywoodfruar än debatt.

Däremot studsar jag till inför Jan Helins resonemang. Det kan jag kosta på mig några ord att bemöta.

Vi hejar på Elin, skriver alltså Helin.

“Hade vi haft ett närmre och roligare tilltal i svenska kvällstidningar hade vi inte fumlat med rubriker som ”Elin Jagade Tiger med Golfklubba” eller ”Tiger vägrar prata med Polis”.

Vi hade skrivit vad vi känner:

Swing it Elin, Swing it!”

Det är rätt kul, förstås. Men det låter ju faktiskt som att människan menar allvar.

I mina ögon måste det ändå vara värre att svinga en golfklubba mot sin medmänniska än att sikta en annan typ av klubba mot en kopp där greenen ter sig grönare.

Och läs det här igen: “…en vanlig tjej som genom rådigt agerande kombinerade jobb som barnflicka, intresse för golf och vänner på ett sätt som ledde hela vägen till äktenskap med en av världens rikaste och mest framgångsrika män.”

Bortsett från att just denna vanliga tjej var dotter till en migrationsminister och en utrikeskorre i Washington och var barnflicka åt en annan golfstjärna i ett sinnessjukt glammigt grannskap är Jan Helins liknelse med Anna Anka inte helt långsökt (även om han avskriver den med hänvisning till att Anna Anka skulle ha någon form av mental funktionsnedsättning).

She ain’t a golddigger, but I ain’t seen her with a broke nigger.

Får en chefredaktör tycka vad hon vill?

Om mina åsikter censurerades – mer än av den munkavle jag med illa dold motvilja belägger mig själv med – skulle det bli ett jävla liv på mig. Och innan någon hunnit sparka mig skulle jag med största sannolikhet ta mitt pick och pack och gå.

Andra chefredaktörer lever tydligen i en annan verklighet.

Ingrid Carlqvist fick sparken som chefredaktör Villaliv, rapporterar i dag bland annat Resumé och kollegan Lars Johansson i Helsingborgs Dagblad.

Det är Carlqvists privata blogg där hon diskuterar rättssäkerheten för män vid vårdnadstvister och incestmål som fått Villalivs annonsör och därefter huvudägaren Fredrik Lindbladh att gå i taket.

Att den här frågan är oerhört laddad kan man förstå. Men varför är svårare att greppa.

Att pappor ibland på mycket lösa boliner mister vårdnaden om sina barn tror jag är sant. Det borde väcka raseri hos var och en av oss att föräldrar fråntas sina barn – och barn sina föräldrar.

Att frågan diskuteras borde uppmuntras.

Men som Lars Johanson påpekar i HD är frågan också en annan. Ska annonsörerna kunna styra vem som är chefredaktör för en tidning – på grundval av vad personen diskuterar i sin privata blogg?

Ägarskapets publicistiska ådra måste starkt ifrågasättas. Ska någon avgå är det Fredrik Lindbladh.