…kan du se Någonting Annat.
Jag är inte bara glad att Aron Flam och Soran Ismail blev de komiker som skulle komma att lyckas översätta den amerikanske komikern och skaparen av det moderna Daily Show-konceptet Jon Stewart till svenska. Jag är outsägligt glad för att de gjorde det hos oss.
Missa inte Någonting Annat. Ett stycke nyhetssatir som redan med första avsnitt skrivit in sig i det ikoniska humorgalleriet.
Henrik Pontén från Antipiratbyrån och Per Strömbäck från Dataspelsbranschen måste tro det, men jag vet inte om de fick sina förhoppningar stärkta i dagens seminarieövning på Avalanche studios tillsammans med representanter för de borgerliga ungdomsförbunden i Ung allians.
Jag var moderator och med min känsla för konflikt kanske de inte heller kom närmare varandra precis.
Alliansungdomarna är också i en mycket knivig sits. De vill bli kompisar med kidsen, de vill värna integriteten och deras allianspäron i regeringen har gjort allt för att bryta Reinfeldts löfte till de unga: att “inte jaga en hel generation fildelare”.
Att döma av dagens seminarium vill de någonstans också hålla sig väl med branschen och upphovsmännen.
Men jag vet inte om jag ser någon framtid för upphovsrätten. Döm själv: klippet finns på Bambuser.
Det mest uppseendeväckande tyckte jag var att jag återigen stärktes i mitt intryck av att stora delar av näringslivet inte hajat att det är rabatt på ungdomsarbetskraft.
Christofer Sundberg, vd på Avalanche, tycks inte vara helt införstådd med att arbetsgivaravgifterna sänkts för alla under 26. Jag vet att han inte är ensam och det oroar mig att regeringens enda förmodat direktvärkande åtgärd mot ungdomsarbetslösheten gett så magert resultat.
Kim W Anderssons mästerverk på Nyheter24.
Missa inte Kim W Anderssons spektakulära serie Love Hurts här på Nyheter24. När knoppar brister i Kims värld gör de det med splatterfilmseffekter.
Love Hurts har gått i Nemi i flera år och gör nu entré på webben. Och det är faktiskt första gången någon svensk tidning – och förmodligen någon internationell – gör ett seriöst försök att introducera serieformatet på webben.
Denna institution som så gott som alla läser i papperstidningarnas seriestrippar längst bak i B-delen. Och ofta först av allt.
Vi är mycket stolta över förmånen att få inleda projektet SERIE24 med Love Hurts. Det är det vackrast tänkbara tema för oss som är en smula morbida. Kärleken är en slåttermaskin. Den skördar sinnessjukt effektivt och man gör klokt i att hålla sig på avstånd från den.
Kom precis ut ur duschen. Har varit ute på Djurgården och kutat respektive kanat över isen. Det händer inte ofta, ska medges, men ibland flyger fan i mig.
När jag springer föreställer jag mig alltid att jag jagas av vargar. Sen jag var liten är det så. Musiken i mina iphonelurar störs med jämna mellanrum ut av kraftig dissonans. Ljuden ylar om död. Och jag springer snabbare.
Så måste det också te sig för alliansregeringen. Den kutar för brinnande livet med en flock ylande vargar som flåsar den i nacken.
I förtvivlan om livet slänger regeringen den ena spädgrisen efter den andra åt vargarna. I ett fåfängt försök att genom att stilla den ylande flockens hunger få den att hejda sig. Men den hejdar sig inte. Flocken är på jakt efter storvilt.
Alliansregeringens strategi har varit att ducka för de svåra frågorna. Så fort regeringen ifrågasätts skickas riksdagsledamöter eller andra partigängare, mer vana vid att koka kaffe än att torka pannsvetten i direktsänd grillning, ut att ta debatten. I bästa fall någon anonym andrafiolsminister.
Så har regeringen alltid gjort och så gör den fortfarande. Trots att så många påpekat att det är ett misstag och trots att strategin – för att uttrycka sig försiktigt – inte tycks ge något vidare bra utfall.
Så var det i studion när SVT Debatt snackade varg. En fråga som bokstavligt talat fått hela folket på fötterna. Regeringens politik har varit att skjuta av varg. Samtidigt som en majoritet av svenskarna tycker att det är fel. 70 procent vill ha en livskraftig vargstam i de svenska skogarna.
Regeringen skickade riksdagsledamoten Nina Larsson (fp) från Värmland, som de flesta aldrig hört talas om, att försvara regeringens politik.
Men vargfrågan är lite speciell. Här har nämligen regeringen gjort något som den har som princip att inte göra. Den har inlåtit sig i intressepolitikens osnygga schackrande.
En liten men högljudd minoritet jägare hatar vargen och vill helst se den utrotad. Det är den här minoriteten vars ärenden regeringen springer.
Inavel, sa regeringens representant Nina Larsson. Vargstammen mår dåligt och därför var vi tvungna att skjuta av vargarna och ta reda på hur dåligt de mår.
- Men det visade sig ju att alla skjutna vargar var friska? sa programledaren Belinda Olsson.
- Ja, men det är ju jättebra. Det är jättebra att vi har en frisk vargstam och nu vet vi det, svarade Nina Larsson.
Ingen ska inbilla mig att man dödar vargarna för vargarnas skull. Att det för deras del är en bra sak att vi nu vet att de mådde bra. Innan vi sköt ihjäl dem.
Det är för jägarlobbyns skull. För varghatarnas skull.
Och det är alltså ovanligt att regeringen springer intressegruppers ärenden. Moderaterna och folkpartiet har tydligt och målmedvetet fjärmat sig från näringslivshögern. Centern från LRF. Och kristdemokraterna från Livets ord.
Men i vargfrågan gör man tvärtom.
Det är för att regeringen är totalt ointresserad av vargarna. Det är inte Nina Larsson. Hon kommer från Värmland. Hon satt bredvid den välkände vargmotståndaren Nils Björklund i SVT-studion och gaddade ihop sig mot resten.
Regeringens vargpolitik är Nina Larssons vargpolitik.
Och det är förstås den stora risken med att släppa iväg debatten till perifera företrädare. Att aldrig stå för något själv. De frågor som kan tyckas perifera, men som för det mycket väl kan slå an strängar i folkdjupet, kapas av dem som engagerar sig i frågan.
Det är Fredrik Reinfeldts stil att inte hålla sig med särskilt många åsikter. Och inte heller i de frågor där han har starka åsikter hör vi honom lufta dem.
Det är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som svarar för debatten om jobbpolitiken. Och det är sjukförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson som svarar för debatten om sjukförsäkringarna. Inte ens finansminister Anders Borg hade tid att svara på frågor om sjukförsäkringen någon vecka in på det nya året. Han var fortfarande på julledighet.
Ointresset att vara ute i den politiska verkligheten där valen avgörs får konsekvenser.
Inte minst för vargarna när de korsar jägarnas skottlinjer.
Det ska skjutas vargar nästa år också, lovade Nina Larsson i SVT Debatt.
- Hur många då? undrade Belinda Olsson.
- Inte mitt bord, Naturvårdsverket, svarade Nina Larsson.
- Det talas om 50, sa Belinda.
- Inga kommentarer – Naturvårdsverket, svarade Nina Larsson.
50 vargar? Och inga dementier från regeringen?
Det är en dödsdom för vargstammen.
Och vad vet jag? Det kanske är så det måste bli. Även om 70 procent av svenskarna vill ha vargar i det här landet – och jag är en av dem – kan vi kanske inte tvinga på de landsortsbor som får leva med vargen runt knuten ett potentiellt livsfarligt rovdjur. Det är en fråga vi behöver diskutera med ömsesidig respekt.
Min nöjesredaktör Quetzala Blanco var klok nog att med ett gapflabb under läpparna vifta bort Belinda Olssons fråga om vad hon tyckte i vargfrågan. Men regeringen kan knappast göra samma sak.
Om vi ska utrota vargstammen vill jag gärna höra den säga det. Och jag vill höra statsministern säga det. Eller åtminstone ansvarig minister. Vargarna har inga röster, men det har vi. Och vi ska vara med och bestämma om vår naturs sista rovdjur ska leva eller dö.
När prinsessan Madeleine hade förlovat sig i somras dödförklarade grundaren av det som senare blev Stureplan.se, Hugo Rehnberg, bratkulturen och hävdade att 00-talet skulle bli en intellektuell orgie i Röda rummet.
Man kan förstås önska att han får rätt. Av många, förhoppningsvis lätt insedda skäl, gör jag det både väldigt mycket och väldigt lite. Vi ska vara på det klara med att jag i någon utsträckning försörjer mig på brats.
Men i grund och botten spelar det förstås ingen större roll om bratsen kammar om fläskkotletten till en skepparkrans och rynkar pannan i djupa veck över Främlingen.
Det vi däremot saknar är genier.
Jag satt och pratade med min vän om det här häromkvällen. När är det dags för nästa geni att göra entré på världsarenan? Einstein, det var ett tag sedan.
Var föds nästa världsgeni? Kina eller Indien?
Är det kanske så att konkurrensen i dag är så hård att man inte upptäcker dem? Har det i själva verket gått inflation i genier? Eller har specialiseringen av nödvändighet gjort alla till fackidioter och lämnat noll utrymme för universalgeniet?
Eller kan det vara så, resonerade min vän, att de hyperbegåvade aspergerbarnen (som Einstein nog var) inte tillåts få utlopp för sin kreativitet? Särskilt inte om de föds i Kina.
Vi insåg ju att förutsättningarna måste vara extremt gynnsamma, att det föds bara ett geni på miljarders miljarder människor.
Att så mycket måste klaffa för att geniet inte ska dö i plötslig spädbarnsdöd, av undernäring, fallolyckor, i trafiken eller aids.
Eller bara få taskiga föräldrar som inpräntar dåligt självförtroende och sår frön för en serie misslyckanden.
Men ändå. Förutsättningarna är bättre än någonsin.
Välkommen. Vi skulle behandla dig som en Messias.
Har inte bloggat på ett tag. Ber om ursäkt för det, men jag var på landet och firade farsan i helgen och sen dess har jag bara jobbat igen den tid som gått förlorad.
80 år blev han. Det är ju helt sanslöst sjukt förstås.
- Inte fan känner jag mig som 80 bast i alla fall, sa farsan med sitt allra mest ungdomliga tilltal (som dock knappast kunde dölja en underliggande irritation) när jag – lika mycket slagen av förstumning som drypande av sarkasm – frågade hur det kändes.
Frågan är förstås – hur känns det för mig? Om min farsa är 80 bast: Hur gammal gör det mig? I mina egna ögon och i omvärldens. Tanken svindlar. Inte på det softa viset.
Kul att hänga med släkten förstås, på något sätt upplevde jag det som att de kunde delta i mitt trauma. Även om det knappast kändes som att jag var yngre när vi satt och kollade på Super8-film från Bergmanska släktsammankomster från det förgånga.
Och de två nya “ingifta” brorsorna från Norrland. Min farsa träffade nämligen häromåret sin första kärlek. Och flyttade ihop med tanten 54 år efter den första kyssen.
Hon från Härnösand, han från Nybro. De valde Nybro att bo i. Trots att det ligger 862 kilometer söderut slapp hon inte polarisen. Satan vad kallt det kan bli i en småländsk glasbruksort. Vem behöver klimatmöten?
Det är ju helt sanslöst sjukt romantiskt det där förstås. Och min far är den minst romantiska människa jag känner. Det finns kanske hopp om livet, trots allt.
En dålig dag på Försäkringskassan blev Mari-Louises sista dag i livet.
Kvällens Uppdrag granskning tog sig an fallet Mari-Louise. Hon tog sitt liv precis innan hon skulle fylla 62 år.
Hon blev utförsäkrad på grund av de nya reglerna för sjukskrivningar som regeringen infört. Och stod inte ut med att bli lämnad på bar backe.
Mari-Louise har en lång historia av depressioner. Under de sista tiotal åren hade hon dessutom ont i lederna och tummarna blev mot slutet helt oanvändbara. Ändå bedömde Försäkringskassan i södra Dalarna att hon var arbetsför. Så tolkar man de nya reglerna.
Alliansens företrädare, Gunnar Axén (m) fick efter bästa förmåga förklara. Han valde att skylla ifrån sig. Försäkringskassan hade idkat självkritik i teveinslaget, noterade han. Och det tyckte han “var på sin plats”. Däremot uttalade Axén ingen egen självkritik.
Det borde han ha gjort. Som vänsterpartisten Liselotte Olsson påpekade varnade läkare och andra för att just detta kunde bli följden när reglerna skulle tillämpas i rehabiliteringskedjan.
Samtidigt var det ju som Janne Josefsson mer än antyder lika cyniskt att låta människor försvinna ut i sjukskrivning som den tidigare vänstermajoriteten gjorde.
Men läkare slarvar med sjukskrivningsintyg, handläggare på Försäkringskassan har en dålig dag och politiker och högre tjänstemän drar åt svångremmen. När dessa faktorer samverkar försätter de redan djupt bedrövade människor i ett läge där livsorken helt enkelt rinner ut.
Och vi har ingenting vunnit på att ersätta ett omänskligt system med ett annat.
I’m telling you. Mer än bara bajs.
Snart har vi glömt Edvard Unsgaard-affären – du vet, Fredrik Reinfeldts pressekreterare som trummade ut att arbetslinjen blir som tydligast när hans ryska trapphusstäderskor torkar bajs (läs Martin Gelin för en mer utförlig redogörelse och skarpa iakttagelser) – och vi kommer, tro det eller ej, kunna hålla oss för skratt när vi hört begreppet i en eller annan form användas för femtioelfte gången i den lååånga valrörelsen 2010.
S-ledaren kunde möjligen (nätt och jämt?) hålla sig för skratt redan i går när Mona Sahlins utspel om just arbetslinjen dränktes i Unsgaardaffären. Sahlin vet att hon måste etablera ett förtroende för sossarna i fråga om jobben för att ha chans på regeringsmakten.
Och hon slår mot regeringens svaga punkt: ungdomsarbetslösheten. Sahlin lovar att sänka arbetsgivaravgifterna för unga och införa ett “första jobbet-avdrag”.
En läsare skrev mig ett mejl och undrade varför vi journalister inte konfronterar Mona Sahlin med att hon plankat borgerlig politik.
Svenska Dagbladets borgerliga ledarsida tycks visserligen inte vara helt övertygad om att så är fallet. Tidningens politiske redaktör PJ Anders Linder konstaterar i en kommentar om s-ledarens utspel att socialdemokraterna vill ha både högre skatter och högre utgifter än regeringen.
Men visst närmar sig Mona Sahlin den borgerliga retoriken och praktiken när hon talar om lägre arbetsgivaravgifter och andra lättnader för företag, även om hon som Linder skriver kanske inte tecknar hela bilden i debattartikeln i GP.
Kritik från vänsterpartiet har också helt uteblivit så vitt jag kan se. Och den inomsocialdemokratiska Mosa Mona-kampanjen tycks mest handla om en personfråga. Att döma av den senaste tidens skriverier vill de oppositionella sossarna fortfarande ha Margot Wallström i stället för Mona Sahlin. Knappast ett mer vänstervridet alternativ efter alla år i Bryssel (under en period med en folkpartist som närmaste medarbetare).
Detta är i mina ögon nyheten: att debatten utspelar sig på en annan planhalva nu än tidigare. Om den är borgerlig eller socialdemokratisk får andra bedöma. Men arbetslinjen är numera åter överordnad i svensk politik. Och vi ska inte glömma att det var sossarna som drev den först och länge ihärdigast.
Om den sätter fler unga i jobb i stället för att försätta dem i passivitet är jag glad.
Om den utövas bäst av sossar eller borgare får väljarna bedöma.
Men vill man verkligen jobba på DN? Bortsett från lönen?
Just som jag tänkt värva henne tar Dagens Nyheter frilansskribenten Linda Leopold till nåder.
Men DN Kultur gör förstås helt rätt som nu tar tillbaka fantastiska Linda Leopold efter att hon offentligt bannbullats av tidningens chefredaktör Gunilla Herlitz på grund av sitt lika harmlösa som roliga nobelfestkåseri.
Kulturredaktör Maria Schottenius hade faktiskt inte så mycket till val efter att Herlitz hudflängts i media. Om kulturredaktionen – och Schottenius som dess chef – överhuvud taget skulle ha något anseende kvar var detta ett nödvändigt beslut.
I någon utsträckning gör det mig också lite besviken. Inget är bättre för oss uppstickare i publicistsvängen än att DN gör sig omöjlig som arbetsgivare.
Med DN:s överlöner och prettopondus är draken annars inte helt lätt att konkurrera med.
Vårt enda hopp är Maria Schottenius sista olycksbådande ord:
- Sedan får vi se. DN går nu igenom ett stålbad, det handlar om att vi får ordning på ekonomin, och vi måste se till att vi använder oss av de cirka 300 personer som är anställda på DN.
Har Afrika gått miste om sin VM-chans? Fotbollsmassakern i Angola är en brutal påminnelse om att fotbolls-VM äger rum i ett laddat politiskt sammanhang.
Det år som skulle ha blivit Afrikas renässans i fotbollsvärlden började med en våldsam rekyl när bussen som transporterade Emannuel Adebayor och de andra i Togos landslag i Angola angreps av män med maskingevär.
Den rumänska klubben FC Vasluis spelare Serge Akakpo var en av nio som träffades av kulregnet och förlorade livsfarligt stora mängder blod. Hans liv kunde till slut räddas på operationsbordet. Landslagets busschaufför var mindre lyckligt lottad. Han dog på stället.
Terrorattentatet var i sig en överflödigt tydlig signal om att renässansen fått sämsta tänkbara inledning.
Men därpå avlöste de gamla reflexerna varandra och vittnade om att vi kan vänta oss också ett ovärdigt politiskt upplopp till mästerskapen i Sydafrika. Som i stället för att moraliskt kraftsamla låter ana mer våld.
Planen var enkel, men välbeprövad.
I tevesofforna hos någon miljard tittare jorden runt skulle den omvärldens bild som det afrikanska självmedvetandet speglar sig i få upprättelse .
Afrika skulle med fog kunna räta på ryggen när det visavi stora världen representerades av män som Michael Essien, Salomon Kalou eller Victor Nsofor i färd med att utöva hundra procent autentiska häxkonster på plan.
När tonvis med etertid och ändlöst många spaltkilometer nyhetstext skulle komma att vigas åt det moderna Sydafrika.
Pluralistiskt, högteknologiskt, politiskt stabilt och begåvat med världens förmodligen ännu mest progressiva författning skulle landet som representant för hela kontinenten få det internationella samfundet att glömma den Afrikabild som präglats av våld och svält.
Visst skulle vi i media förstås också berätta om Sydafrikas många problem: den brutala brottsligheten, att aids håller landet i ett död-mans-grepp, kåkstädernas håglösa andar och lesbiska som våldtas i korrigeringssyfte.
Men vi skulle också skildra det andra Sydafrika. Med god utbildning, en i stora delar avancerad infrastruktur, ett välutvecklat näringsliv och en snabbt växande svart medelklass.
Den ensidigt dystert färgade förståelsen av Afrika skulle kompletteras. Som den nigerianska författaren Chimamanda Adichie uttrycker det: när vi avvisar tanken på en “single story” om Afrika uppnår vi ett slags paradis.
Paradiset stod faktiskt för dörren när Togos modiga landslag bestämde sig för att trots allt ge historien ett annat slut än det männen med maskingevär och deras uppdragsgivare avsett. De ville spela ändå.
- Vi vill stanna och visa att vi är män, sa spelaren Thomas Dossevi.
Planen för att rädda Afrikas anseende sprack när deras regering ryggade tillbaka till den vanemässiga skyttegravsställningen.
- Om de spelar så är det inte för Togo, sa landets premiärminister Gilbert Houngbo.
Nej, hade de spelat så hade det inte bara varit för Togo, utan för hela kontinenten.
Att han som arrangör av historiens första VM i Afrika bär ett ansvar för hela kontinenten och att bilden av hela Afrika återspeglas på honom själv vill också Danny Jordaan, vd för FIFAS sydafrikanska kommitté, gärna glömma när han gång på gång upprepar att “Sydafrika är inte Angola”.
Det är inte sant. Sydafrika är Angola. Och Angola är Sydafrika. Från 1975 och en bit in på 2000-talet har Sydafrika spelat en avgörande roll i det inbördeskrig som under hela den tiden lamslagit landet.
Apartheidregimen i Sydafrika beväpnade och utbildade den ena sidan. Danny Jordans eget parti, ANC, bistod den andra.
Och vid sidan av angolanska träningsläger där man utbildade sina gerillakrigare i den legitima kampen mot apartheidregimen där hemma höll sig ANC också med koncentrationsläger där man torterade politiska motståndare.
Trots att Sydafrika i och med den berömda försoningsprocessen efter apartheids fall mer än något land gjort upp med sin egen historia, också ANC med sin, vill fortfarande många i regeringspartiet ANC glömma eller förminska värdet av terrorn i Angola.
Ända fram till att kriget tog slut 2002, alltså långt efter att ANC kopplade ett mycket fast grepp om makten i Sydafrika, befann sig sydafrikanska legoknektar på angolansk jord för att för att så ond bråd död.
Sydafrika är Angola. Angola är Sydafrika. Afrika är Afrika.
Det är frestande att skylla på kolonisatörerna, eller på apartheid eller på CIA.
Men det är 2010 nu och Afrika ska arrangera fotbolls-VM och Afrika bär ansvaret för Afrikas problem.
Jag tror inte att det vilar förbannelser över kulturer och kontintenter, jag tror inte att någon är dömd till undergång. Det har sagts om många länder i Asien, Latinamerika och Europa som till slut överbevisat sina belackare.
Och tror vi att det vilar en evig förbannelse över den plats där människan tog sina första steg vilar det rimligen en förbannelse över oss alla.
Men att Sydafrikas president, och ANC:s partiledare, Jacob Zuma stått anklagad för våldtäkt och annars uppskattar att vifta med sitt maskingevär, ett nöje han alltså delar med de mördande hundarna i Angola, inger inget förtroende.
Det är dags att lämna över till de unga tänkare, aktivister och entreprenörer som sitter på den afrikanska avbytarbänken och som där lärt sig att förstå de gamla reflexerna och förkastat dem.
Det är dags. Innan också den senaste unga generationen flytt kontinenten eller desillusionerats, nötts ner.
OS i Peking blev vare sig den våldsamma pr-triumf för regimen eller den demokratiinjektion för Kina som man från början fruktat eller hoppats på. Kan avsparken för ett VM vid Godahoppsudden bli början för ett nytt Afrika?
Blodbadet i Angola var en brutal påminnelse om att också VM i Sydafrika äger rum i en laddad politisk kontext.
Adebayor och Dossevi fick inte spela för Togo i Angola och de får inte heller spela för Afrika i Johannesburg. Men om de afrikanska spelare som är på plan i Sydafrika i sommar inspireras av deras mod och beslutsamhet om att inte låta våldet vinna kanske också Afrika till slut kan göra mål.
