En mycket mer trivsam överraskning när jag åter kopplade upp mig på nätet efter några dagars Pragsemester än Ship to Gaza-katastrofen var det här budskapet jag hittade i Nyheter24:s gamla grupp på Facebook (OBS! Den mer aktuella facebooksidan är vår fansida).

Amerikanen som verkar under signaturen Limbs Andthings berättar att intresset för svenska Melodifestivalen drivit honom till vår ödmjuka nyhetssajt – som är den bästa han sett. Webbens Ikea kallar han oss.

Han gillar oss så mycket att han översätter våra artiklar med hjälp av Google Translate.

Det var det finaste omdömet jag någonsin fått, känner jag.

Jag har som sagt varit och firat in våren i Prag. Gott krubb, god öl, bohemiskt. Mycket lugnt.

Jag kommer hem – och möts på min första nyhetsdag efter minisemestern av krisen i Medelhavet. Israel bordade, som bekant, tidigt på måndagsmorgonen flera fartyg i aktivistflottiljen Ship to Gaza.

En av allt att döma humanitär och politisk katastrof. Även om den knappast går att jämföra med den mer lågintensiva terror som drabbar invånarna i Gaza dagligdags.

Samtidigt kan man ifrågasätta aktivisternas motiv – att avsiktligt och provokativt bryta den blockad som Gazaremsan – styrd av den, milt sagt, tvivelaktiga Hamasregimen – på ganska goda grunder är utsatt för.

Dessvärre är också Israels regering en samling moraliskt bankrutta klåpare. Och att ens önska sig en fredlig lösning på vår tids segaste och mest infekterade konflikt är i nuläget något slags hög-på-salighet-utopi.

Vi kan bara hoppas på att det inte blir värre. Och då hjälper det inte att gapa – med Johanna Nylanders ord – som tvååringar. Det är att agera med exakt samma logik som driver konflikten.

“Dramat antar en ordning. Om så bara för att det – genom att rubba den ordningen – kan skapa förvåning.”

Jag drar till Václav Havels Prag tidigt i morgon bitti. Och räknar med viss turbulens. Snålhet drev mig att boka en resrutt via två mellanlandningar med långa väntetider.

Men vad gör man inte för att skapa förvåning.

Återkommer nästa vecka. Håll ut.

Den som känner sig manad får gärna upplysa mina vetgiriga läsare om Pragvåren. Själv måste jag packa.

Gissa vilken nyhetsredaktion som är alldeles supermysigast? Nyheter24 så klart som i fredags förärades ovanstående utmärkelse av OLW. Och en jättekasse chips.

Jag citerar:

“Vi har ju en del gemensamt, vi gillar båda nyheter. Även om våra till skillnad från era alltid är goda. Dessutom gillar vi fräscha saker, och att ni så piggt utmanar de traditionella medierna tycker vi både är modigt och mysigt.

Vi tycker helt enkelt att ni gör en supemysig nyhetssajt och vill belöna er med detta supermysiga diplom och en laddning av våra nya, goda Superchips.”

De smakade jättebra. Sug på den.

Jag blev iväglurad till Grand Hôtel i torsdags. Man lovade mig julbord mitt i försommarvärmen. Och det kunde jag inte tacka nej till.

Dock fanns där bara en fet julgris. Och det äter jag inte. Fast julmusten var så god att jag önskar att den fanns tillgänglig att svalka strupen med på alla varma sommardagar.

Det är Grand Hôtels traditionella julshow som man gör reklam för redan nu – på sommarens upplopp.

Årets artist – fick vi veta – är Martin Stenmarck. Som berättade för oss att han har rykte om sig att vara en “kvinnosnubbe”, att han tycker att biljetterna till julshowen är lite dyra samt att han varit i Nepal.

Han är heller “ingen julkille”, Martin. Utan lovar att bjuda på helt annan musik. Så nu vet ni det. Missa inte grisen i bildspelet ovan!

Jag är alldeles jätterutinerad. Van vid att ta emot skit det vill säga.

Men de här lirarna, som kommenterat artikeln om stackars Natasha, 16, som blev överkörd av tåget och dog när hon skulle rädda sin jycke som var lös på spårområdet, får mig faktiskt att höja på ögonbrynen.

Jag anklagas alltså för att vara pedofil för att ha skrivit om hennes tragiska öde. Något oklart exakt varför.

Under de uppenbart sorgliga omständigheterna mycket mindre roligt än vad det annars hade kunnat vara. Hur tänkte ni nu – “Pelle” och “Martin”?

Storbritanniens nye vice premiärminister, Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg, håller ett linjetal i dag där han drar upp riktlinjerna för den färska koalitionsregeringen.

Clegg brister inte i ambitioner. Av de delar av talet som på förhand sipprat ut framgår att han avser att genomföra det mest dramatiska reformpaket den brittiska demokratin upplevt sedan 1830-talet.

Väljarna ska få rätt att avsätta korrupta parlamentariker, den medborgerliga integriteten ska stärkas och mest uppseendeväckande: folk får själva föreslå onödiga lagar som de tycker bör skrotas.

Makten ska omfördelas från politiker till väljare, menar Nick Clegg.

Varför har vi inga sådana politiker i Sverige. För nog har vi lagar som känns överflödiga? Vilka tycker du att vi kan skicka till papperskorgen?

Det verkar inte som att någon – bortsett från Sakine Madon – vill vara kompis med Lars Vilks.

Mentaliteten påminner mig om bygemenskapens reptilinstinkter.

Tänk Lars von Triers Dogville eller Friedrich Dürrenmatts Besök av en gammal dam eller tänk Bjästa.

Inga likheter med 16-åriga Linnea i övrigt.

Lars Vilks är inget oskyldigt offer utan en medveten provokatör som vet att han leker med en särdeles flammande eld. Han må vara en tafflig och lågt siktande konstnär. 

Han är en jobbig jävla bråkstake, men han är vår bråkstake.

Och med vår menar jag inte “vår” som i svenskarnas utan “vår” som i upplysningsbarnens.

Det ingår i vår tradition att jävlas med religiösa dogmer och peta på pösiga luftballonger som får folk att tappa fotfästet.

Vilks gör det inte snyggt. Men onekligen effektivt.

Han sticker deras känslor i brand. De hans hus.

Det är inte en rimlig reaktion. Och vi borde sätta ner foten i stället för att så lättvindigt ge upp det samhällssystem som ersatte blodshämnden med det öppna samtalet.

Vi bor inte i en by och slipper umgås med Lars Vilks om vi inte vill det.

Men om vi fortsätter nonchalera att någon som driver med ett fånigt tabu hotas till livet av ett gäng våldsfetischister är jag rädd att vattnet i bybrunnen blir otäckt grumligt framöver.

… men har åtminstone blivit av med sin onde chef.

Här blåser Ballar av stål med behändig hjälp av mig den alldeles enastående människan Gustav Gelin.

Gustav Gelin har ballar av stål.

Vänsterpartiets kongress vill sätta sprätt på våra gemensamma miljarder. Den kräver mer pengar till a-kassa och sjukförsäkring.

Dessutom säger kongressen ovillkorligt nej till svensk militär medverkan i Afghanistan.

Ganska hårda markeringar mot det rödgröna samarbetet.

Men s-ledaren Mona Sahlin tar lätt på kongressledamöternas reformlöften:

– Att vänsterpartiet på sin kongress drömmer drömmar om vilka reformer man vill fortsätta förändra Sverige med, det är det kongresser är till för.

Drömma drömmar, det är vad kongresser är till för. Sahlin är brutalt uppriktig på ett sätt ledande politiker inte brukar vara.

Hon säger rakt ut att den politik som spikas av partikongresserna ogiltigförklaras av verklighetens uttolkare, i form av partiledningen, innan bläcket på de drömska motionärernas yrkandelappar ens hunnit torka.

Så har det inte alltid varit – kongresserna var en gång de demokratins beslutande församlingar där folkrörelsepartiernas gräsrötter gav partihöjdarna en oförsonlig “reality check”. Det var kongressombuden som var verklighetens uttolkare.

Men inte längre.

Hon säger som det är, Mona Sahlin. Och det gör henne till en modig statsministerkandidat.

För ett maktmedel kvarstår trots allt i partikongressernas arsenal. När partiledaren misslyckats med att uttolka verkligheten på samma sätt som väljarna är det kongressen som förvandlar den karriärmässiga mardrömmen till nykter verklighet.