Sveriges största bloggare – Alexandra ”Kissie” Nilsson – har fått tokspel efter att Nyheter24 publicerat en video där hon ses delta i propagandaaktiviteter för dåvarande NSF – Nationalsocialistisk front.

Vår nöjeschef, Pascal Engman, har fått stå i frontlinjen och blivit uthängd som bög på Kissies blogg. Hon har också ringt upp honom och kallat honom bögjävel. Det kan man nu ha överseende med – det är förvisso ett hatbrott, men också osant och faller således rätt platt. Lite skit ska man dessutom kunna ta som journalist.

När Alexandra däremot i dag ringer upp och hotar Pascal med att nassar ska stå vid hans dörr när han kommer hem kände vi att en gräns överskridits. Vi har nu polisanmält henne för olaga hot.

Kissie är en provokatör in absurdum, men hon är också Sveriges största bloggare och inte längre en fjortis. Hon måste lära sig att ta ansvar för galenskaperna hon spyr ur sig.

Ett annat sätt att markera är förstås att sluta läsa hennes blogg. Jag kommer inte längre att klicka mig in och föreslår att du som läser det här gör samma sak. Droppar kan, som bekant, också urholka ett berg.

En trevlig kanadensiska från franska nyhetsbyrån AFP ringde mig för en intervju om Julian Assange-fallet och #prataomdet-kampanjen apropå dagens förhandlingar i Belmarsh Magistrates Court i London. Hon hade visst läst något jag skrivit här i bloggen. Och visserligen har jag inte skrivit särskilt mycket alls om detta, men AFP är en lika god anledning som någon att skrida till verket med viss beslutsamhet.

Särskilt som det nu finns en viss risk för att jag bidrar till såväl Sverigebilden som beskrivningen av #prataomdet inför inte särskilt väl valda delar av hela världen.

Sverigebilden, ja. Den riskerar nu att solkas ner permanent, rapporterar Svenska Dagbladet med hänvisning till bland annat medieforskaren Jan Strid.

Internationella – och i vida svenska kretsar hyllade – kändisar som Michael Moore, John Pilger och Naomi Wolf har alla bidragit till smutskastningen. Nyhetssajten AOL (som i dag för övrigt köpte upp en av flera inspirationskällor till Nyheter24 – Huffington Post för hisnande 315 miljoner dollar) påstår att Julian Assange misstänks för det udda brottet ”Sex by surprise”.

Jag hoppas att jag lyckades göra det klart för reportern från AFP att jag menar att de ägnar sig åt våldsamma överdrifter och att jag tycker att det är en bra sak att den svenska rättvisan tar misstankar om sexuellt våld på allvar. Liksom att jag är av uppfattningen att vårt rättsväsende – med alla dess fel och brister – just nu faktiskt förtalas av anledningar som andas privatpolitiska motiv mer än verklighetsförankring.

Men mest intresserad var alltså AFP av #prataomdet – alltså den kampanj som initierades av Johanna Koljonen på Twitter – och dess kopplingar till fallet Assange.

För även om kampanjen i sig egentligen handlar om erfarenheter av övergrepp i gråzonen generellt – och inte specifikt om Julian Assanges förvecklingar med två kvinnor under en het augustimånad i Sverige – finns ett samband. Jag tror att den rentutav har sitt ursprung i att Johanna Koljonen såg ett nyhetsinslag om Wikileaksbossens misstänkta sexövergrepp. Och det var också med stöd i rapporteringen om Assangefallet som den nådde internationell uppmärksamhet till att börja med.

Så långt allt väl. Om de två kvinnornas erfarenheter av sexuella kränkningar – som av lätt insedda, om än något olustiga, skäl snabbt blev ett slags allmängods – kunde få fler kvinnor (och män) att #prataomdet kunde det kanske ändå komma något gott ur det hela. Så tänkte jag och många med mig.

I stället utvecklades det, som var tänkt att bli ett utvecklande samtal om svåra grejer, till ett storpolitiskt skyttegravskrig. Stridbara hardcorefeminister – vana att instinktivt sätta hårt mot hårt vs Flashbacks foliehattar – också de förorättade av livet och med samma instinktiva benägenhet att slipa sina knivar. På senaste tiden har #prataomdet mer eller mindre totalt kapats av konspirationsteoretikerna och därmed förvandlats till ett illa tajmat skämt av det slag som får skrattet att skära mot strupen.

Men redan dessförinnan tyckte åtminstone jag mig kunna ana att det skulle spåra. Till exempel när jag, ganska tidigt i #prataomdets historia på Twitter, såg en tweet med innebörden att det var ”uppenbart att killarnas erfarenheter” var mycket mindre värda än tjejernas. Offentlig och kollektiv terapi blir nog lätt exkluderande. Och riktar taggarna utåt.

Det är synd. För vi hade verkligen behövt lära oss att börja snacka med varandra. Och det är onekligen svårt att prata sex. Jag är inte förvånad över att en manlig programledare i TV4:s Nyhetsmorgon, vid två tillfällen tror jag, apropå #prataomdet ifrågasatte nyttan av att prata. ”Pajar det inte sexet?” var hans ungefärliga invändning. Och jag kan verkligen relatera. Visst har det pajat sex för mig mer än en gång. Jag är inte bra på att prata om det.

Men jag tror att vi måste hitta ett sätt. Och det för mig tillbaka till Julian Assange och hans sexuella äventyr med två kvinnor i Sverige sensommaren 2010.

Jag var inte där och jag är en varm anhängare av att alla är oskyldiga till det att motsatsen bevisats i domstol. Men om jag ändå ska tillåta mig att försiktigt spekulera en smula i detta fall, som trots allt mångt och mycket står i centrum för nyhetsbevakningen i så många länder för tillfället, (jag menar, nu när ändå så många andra ju redan har spekulerat utan säkerhetsbältet på) tycks det, av förundersökningen att döma, vara så att Assange på en lägsta nivå varit okänslig för andra människors uttalade önskemål kring sex (om det sedan är brottsligt är en annan sak). Och han har ju dessvärre gjort mycket lite för att skingra dessa misstankar.

Han verkar helt enkelt inte heller vara särskilt bra på att prata om det.

Inte heller tycks han vara någon större anhängare av kondomer. Också det kan jag relatera till – om än möjligen av andra orsaker än Assange. Åtminstone tycks det, av hans skämt att döma, som att han skulle kunna tänka sig att alstra barn lite varstans i världen. Och det hoppas jag vid gudarna att jag inte gör fullt lika lättvindigt.

Men det som slår mig allra mest, när jag läser den ganska vardagligt sorgliga berättelse om sexuella gråzoner som förundersökningen utgör, är just den tämligen kompakta radiotystnaden. Kommunikationens nederlag. Både kvinnorna – som uppenbart upplever något olustigt i sina sexuella kontakter med Assange, men inte riktigt förmår säga ifrån fullt ut – och Julian, som – kanske upptagen av sina egna demoner – inte förmår lyssna in.

Så tänk om vi hade förmått ta det jag tror var Johanna Koljonens avsikt på allvar och verkligen lärt oss att börja prata. Då hade vi kanske inte behövt kriga lika mycket på Twitter och på Flashback och i rättssalarna. Kanske hade vi i stället till och med fått ligga lite mer i stället.

”Bannlys inte Brödraskapet”, skriver Johannes Forssberg i dag på Expressens ledarsida i ett svar på fp-riksdagsledamoten Fredrik Malms artikel på SVT Debatt där han varnar väst för att stötta Muslimska Brödraskapet i Egyptens brinnande revolution.

Debatten har fått Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman att på Twitter hävda att vissa liberaler tycks vara naiva inför islamismen.

Som en inomliberal ordväxling om vem som är mest naiv är allt detta föga relevant. Men diskussionen rymmer ett bredare vägval i väst. Vi har sett hur prominenser som Carl Bildt och Barack Obama aktat sig för att kräva den egyptiske diktatorn Hosni Mubaraks avgång. De som annars mest högljutt kräver demokrati och gärna stöttar en legitim opposition i länder som lever under förtryck tycks i fallet Egypten få magknip. Anledningen stavas islamism. Oppositionen i Egypten har – åtminstone tills nyligen – utgjorts av Muslimska Brödraskapet.

Nog för att den Kairofödda islamismen är en finne i röven på den arabiska samhällskroppen. Men ändå är detta en analys som i stora delar bygger på falska premisser och spelar diktaturen i händerna. Mubarak har i 30 års tid använt islamismens gröna skynke för att få västvärldens makthavare att sluta upp bakom honom. Och ingen har riktigt vågat, eller kommit sig för, att skärskåda den politiska rörelse vars bara uppenbarelse fått goda demokrater att krypa upp i famnen på Mubarak.

Johannes Forssberg konstaterar mycket riktigt att den islamistiska oppositionen dels i stor utsträckning är akterseglad av revolutionärerna på egyptiska gator och torg, dels att den ändå fortfarande är stor och välorganiserad nog att inte kunna förbises i en politisk process för förändring. Om vi alltså med att ”inte stötta” Muslimska Brödraskapet menar att utesluta dem ur en kommande samlingsregering är vi naiva. Om vi därmed menar att sätta locket på en utveckling mot demokrati är vi kriminellt illojala mot våra egna ideal.

Muslimska Brödraskapet är inga kristdemokrater, menar Fredrik Malm. Och det har han förstås alldeles rätt i. Men en korrekt analys av ett islamistiskt hot mot en kommande egyptisk demokrati måste också rymma nyanser. Annars kan vi inte korrekt bedöma hotbilden och händelseutvecklingen. Muslimska Brödraskapet är nämligen inte heller, till skillnad från vad Adam Cwejman tycks mena, några ayatollor av iransk modell anno 1979. Det är skillnad på Göran Hägglund och Livets ord-pastorn Ulf Ekman. Det är också skillnad på radikala och moderata och islamister (inga jämförelser i övrigt).

Den numera omvände exislamisten Maajid Nawaz konstaterar i Wall Street Journal, i ett av de allra mest relevanta vittnesmålen om den egyptiska revolutionen, just att Muslimska Brödraskapet saknar en ayatolla Khomeini. Nawaz, som i många år delat cell med organisationens ledande företrädare, vittnar om att den dels splittrats i en reforminriktad falang och en gruppering – som precis som Forssberg skriver – är inåtblickande och har avlägsnat sig från världsliga göromål. Vad viktigare är – båda falanger, som sannolikt i ett nära förestående allmänt val lär kandidera med olika partilistor, inser Muslimska Brödraskapets begränsningar.

”Till skillnad från Amr Moussa (ledare för Arabförbundet), Mohamed ElBaradei (den tidigare internationelle byråkraten) och Ayman Nour (ledare för det liberala partiet och ytterligare en av mina tidigare cellkamrater) har ingen i Brödraskapet förmågan att ena nationen bakom dem. Det finns ingen Khomeiniliknande islamistisk figur som kan kapa den här revolutionen”, skriver Maajid Nawaz.

Muslimska Brödraskapet är inga kristdemokrater och visst är de på många sätt upphovet till den totalitära ideologi som härjat stora delar av den muslimska världen sedan andra världskrigets slut. Men de har haft lång tid på sig att utvecklas sedan 1920-talet och om det var här den totalitära ideologin hade sitt ursprung är det också här den kan börja reformeras. Kristdemokratin har gjort en resa och det kan också islamismen göra. Den resan påbörjades för Muslimska Brödraskapets del för länge sedan och kom till uppenbart uttryck i de häftiga sammanstötningarna med Islamiska Jihad – en sju resor värre islamistgrupp – i Egypten på 1990-talet.

Därmed inte sagt att vår fiendes fiende ska vara vår vän. Men Muslimska Brödraskapet kan och måste bli en partner i den politiska processen. Det innebär inte ett stöd för deras mest barocka uppfattningar, lika lite som att det innebar ett folkpartistiskt stöd för abortförbud och kristendomsundervisning att dåvarande Kds släpptes in i den svenska borgerligheten. Det är ett stöd för politisk mognad och en mer modern arabisk framtid.