Daniel Nyhlén – som är superbloggaren Alexandra “Kissie” Nilssons nya medierådgivare och bloggvärd – rycker ut till försvar för sin klient/bloggare i tidningen Resumé. Han menar att vi på Nyheter24 bedriver en hämndaktion mot Kissie.

Nyhlén har gett Kissie en ny blogg på Improveme – där han är vd och chefredaktör – och är nu orolig för att annonsörer börjat dra öronen åt sig efter bloggarens hatattack mot vår nöjeschef Pascal Engman. Nu menar alltså Nyhlén/Kissie att vi hämnas för att Kissie inte bloggar hos oss. Så låt mig en gång för alla konstatera att något samarbete med Alexandra Nilsson för vår del aldrig varit aktuellt.

Vi tror att annonsörer i längden inte har något för att synas i sammanhang som solkar ner deras varumärken – oavsett hur mycket trafik skiten driver. Den insikten drabbar uppenbarligen Daniel Nyhlén först nu när han ställt sig själv inför fullbordat faktum. Det där är hans problem.

Men jag blir uppriktigt förbannad när Nyhlén, som varit journalist i många år och själv blivit misshandlad i sin yrkesroll, som själv dessutom är gay, tar så lätt på våldshot och hatbrott mot journalister.

Det här är inte, som Daniel Nyhlén vill hävda, gamla ungdomsförsyndelser från tiden då Alexandra var 15 bast. Det här är, som jag ser det, en inte särskilt förvånande utveckling av den offentliga bild vi sett framträda hos henne sedan hon först såg offentlighetens ljus.

Kissie är en mycket inflytelserik opinionsbildare bland unga tjejer. Det är vårt jobb att se till att ljuset hamnar också på skuggsidan. Daniel Nyhlén kan kalla sig chefredaktör bäst han vill. Men hans jobb är att mörka, inte att avslöja. När han tar sig för att göra det senare ska vi alltså inte höja ögonbrynen åt att varmluften pyser ut ur hålen där detaljerna saknas.

Efter att ha fått en hälsning från min gode vän, Tobias Schiemann – på vild flipflopresa genom Sydamerika – bad jag honom skriva en hälsning också till denna ödmjuka bloggs läsare. Här följer den – med Schiemanns egna ord:

Nåväl. Jag började min resa i Buenos aires, inkörsporten till tyngre mål, såsom, Montevideo, Porto Alegre, travestier på Europa. Jag blev så hög av att äntligen ha lämnat Sverige att jag redan första dagen promenerade sönder mina fötter (jag hade nya skor). Andra dagen var jag fortfarande besatt av att samla nya intryck så jag haltade som en idiot genom stadens museer, aléer, annaler, det var ren idioti och mina fötter är fortfarande svullna. Staden är enorm och har ett flertal olika kvarter med olika karaktär. Jag gick ut mycket och satt själv med svullen buk på diverse restauranger och var synnerligen glad över att äntligen efter många år kunna äta pizza om aftonen toppade med gröna oliver. Förmodligen fabricerade i himlen.

Jag bär sedan barndomen på en slags blyghet och prestationsångest när jag tvingas tala andra språk än mitt modersmål (mitt fadersmål är tyska) jag har nästan glömt det nu men en liten rodnad jag nu minns på kinden signalerar osäkerhet inför det spanska språket.

Jag ägnade därför de första dagarna åt att cirkulera utanför caféer och butiker som en gam samlandes mod för att yppa de mest banala fraser som: “En kaffe med mjölk, tack.” Ja, det är patetiskt. Skriv det gärna i kommentarsfältet, eller skratta högt, själv gråter jag när jag tänker på det.

Jag gråter kaffe med mjölk. Tillåt att jag citerar mig själv: “Är livet blott ett musikaliskt alfabet, inte en jävel vet.” Jag skulle gärna citera Strindberg men det var länge sedan jag spatserade på Drottninggatan och senast jag tittade låg snön över de klassiska citat som jag nu glömt både namn och kontext på. Men jag har hört att vårvindarna har börjat komma till er nu och allting finns ju ändå på internet.

Vem minns jag från de första dagarna? Jag minns nyzeeländaren Jon Ashley Skinner och holländaren döpt efter det tvivelaktiga lätet Tobias och israelerna givetvis, ständigt dessa israeler i ryggsäcksammanhang. Det går till på följande vis; du träffar dem, oftast minst sex personer och de inviger dig genast i den illa bevarade hemlighehten att de tjänstgjort i det militära under tre års tid, kvinnorna två år, efter avklarad tjänstgöring samlar de pengar och far till platser som Indien , Sydamerika, Thailand.

En del verkar vara lite krigsskadade, sen får man objektiv information om Israels objektiva oskuld i allmänhet och Israels förträfflighet i synnerhet, de säger sedan att allt de vill ha är fred, när fyllan tilltar ökar de patriotiska nivåerna till brasilianska eller amerikanska dimensioner och till slut sitter du ensam och stirrar ned i bordet ty alla talar hebreiska och du är inte längre en del av gemenskapen. De är dock mycket trevliga och så länge de talade engelska hade vi en mycket lustig tid tillsammans. En glädjens tid, det ska gudarna veta. Jag ber dig käre Allah och JHV, skapa fred i mellanöstern, det blir roligare så. Eller? (självgodhetens hån)
.
Jon försökte spela tuff och hävdade första dagen när vi promenerade bland caféerna i Palermo att han inte brydde sig om lojaliteter, tjejer och känslor. Det visade sig dock några dagar senare efter några glas rödvin att han bluffat tidiagare under veckan då han vid ett flertal tillfällen varit olyckligt kär. Jag konfronterade honom genast, glad över att ha funnit en självmotsägelse i hans hjärna, han svarade mig då: “jag önskar bara att det inte vore så, att man blev beroende, det är så jävla jobbigt.” Dagen efter skakade vi hand och utbytte e-mailadresser. Jag tror han är i Rio de Janeiro nu, han älskade estetik.

Irländaren som jag diskuterade poesi med var en fantastiskt rolig äldre herre. Han hade varit gift i 27 år med samma kvinna och aldrig varit otrogen. Han tyckte att män och kvinnor var olika, jag vet inte om man kan säga så på en Sverigebaserad blogg, han tyckte hursomhelst att vi skulle fira det och hylla att det var så. Jag vet inte så mycket om det där men jag vet att han rekommenderade ett flertal irländska poeter. Dagens höjdpunkt var dock när han fick syn på mig och varje gång sa: “What are you doing around this neck of the forest?”

Men det här ska vara en reseblogg, så kortfattat kan jag säga, att buenos aires var relativt billigt, exempelvis var riktigt fina designerkläder (t-shirts och dylikt, byxa, kjol, gymnastikskor) rikigt billigt. Fina tjocktröjor för 200 spänn osv. För 100 spänn får man en fin stek i bröd eller med pommes och en flaska vin. Detta är dock den finaste stek du någonsin kommer att äta. Tunnelbana och buss kostar ingenting. En öl kostar ca 17 spänn för en liter. Det kostar ingenting att titta. Det kostar 50 kronor att vidröra föremål med handen. Det är totalförbjudet att vidröra FÖREMÅL MED NÄSTIPPEN.

Kvinnorna framstod som mycket sofistikerade men jag har också mycket respekt för svart hår och god hållning. Överlag kändes Portenos som invånarna i BA kallas – stolta. Tycka, vad man tycka vill om tango. Hållningen är vattentät. Tillåt mig generalisera, snälla låt mig bara gör det. Jag tillbringade bara en vecka i staden, jag hann inte se baksidorna, jag lät mig bara bländas av framsidorna. Tangon var ljuvlig, en sensation värd namnet. Amen. I tangokyrkan hade man hängt upp ett enormt rött hjärta över baren, samma hjärta som pumpar rödvin i lokalens alla glas. Det är förmodligen utsökt, jag har verkligen ingen aning. Ursäkta min franska.

I Buenos Aires fick jag känslan av att man inte gillar att tala engelska, förmodligen av historiska skäl. I Brasilien är det helt annorlunda, engelskkunskaperna är minimala men människor kommer glatt använda de fyra fem ord de behärkar och tala med dig i timtal så gott det går. Brassar är inte blyga, det ingår ej i kulturen.I Montevideo träffade jag mina första brassar, de hade snygga kroppar och hårda ögon, killarna var artiga datanördar (den här gången), Jag träffade två systrar, de pratar så vackert, melodin är bla bla blaaaaaaaaaaaaaaaaaa, bla bla blaaaaaaaaaaaaaaaaaa, mycket vackert, antar jag, jag är ju inte sveriges skönhetsminister, jag är ju sveriges blyghetsminister. Jag brukar säga det lite slentrianmässigt eftersom jag är en gammal gubbe: “att om du gillar stora rumpor åk inte till brasilien du kommer bara bli besviken.” Det ska föreställa svart humor, jag vet inte, är det kanske blå humor?

I Montevideo; ett torg som fascinerade mig. I mitten landsfadern Artigas till häst, tyvärr avliden men avgjuten i brons, omringad av kolonial arkitektur och ljusblå glasbyggnader som hämtade med helikopter från Miami. Palmträd och små cigarettbutiker, hemlösa som ligger utsträckta på gräsmattorna, och lönnfeta turister som jag själv, banker, Radisson och solen som skiner på ruffig grå asfalt.

“dom säger
tiden läker sår”
Ebba Grön, 1982

Året var 1982. Sossarna hade vunnit valet och återställt ordningen. Med en ny skattestoppspolitik, visserligen, och med en ung böna i riksdagsgruppen, som pratade om saker som om hon hade patos men lät som “serdetutsomattjagbryrmig?”. Vid samma tid tog en socialistisk tjej från Täby skånska Simrishamn med storm och klev in i kommunens socialnämnd kort efter att hon tagit plats i vänsterpartiet kommunisternas partistyrelse. Hon skulle komma att bli förändrare i ett parti som snackade reformer men som stod still.

Mona Sahlin och Gudrun Schyman har stått just där fläkten ständigt vädrar skiten ända sen dess. De har flaggat för annan riktning.

En kartläsare måste ta hänsyn inte bara till terrängen utan också till trycket inne i bubblan. Det försvårar jobbet för den som vill söka sina egna vägar. Ändå har Schyman och Sahlin så länge undgått att för gott dumpas i något av de diken de på egen hand försatt sig själva och sina anhängare i. Det beror på två saker: De har oftast trots allt navigerat hjälpligt rätt och när de inte har gjort det har vi förlåtit dem på grund av star quality.

Gudrun reformerade ett gammalt kommunistparti och vann nya väljare. Hon gjorde feminismen till en värdeburen maktfaktor i svensk politik. I den utsträckning att tidigare statsminister Göran Persson (s) och nuvarande finansminister Anders Borg (m koketterat med att de är feminister. Mona var med och förnyade sitt parti efter skatterevolten på 70-talet och det första borgerliga regeringsinnehavet sen innan kriget. Och igen efter de borgerliga regeringsåren i början på 90-talet. I Monas tappning av socialdemokratin kunde småföretagare plötsligt vara hjältar. Hon gav “Parti’t” modernitet.

På passagerarsätet har det förstås emellanåt kokat. Och både Schyman och Sahlin har fått kliva åt sidan och trampa vägren ett tag när deras personliga tillkortakommanden gav partierna en chans att tvåla till dem. Kanske hämtade de sig aldrig efter dikeskörningarna. När de väl fick chansen på nytt – Sahlin som minister och så småningom partiledare och Schyman som partiledare igen, men fri att kunna fokusera på hjärtefrågan – var det som att båda tappat styrfart.

Mona fick inte partiet att dansa efter hennes pipa och Gudrun vann trots maximal uppmärksamhet inga väljare. Kanske hade de vid det laget redan tappat det. Vid målsnöret gör båda två ett sista ryck. De vill lämna ett eftermäle som är förnyarens. “Förändring är vår tradition”, säger Mona Sahlin inför sitt “end of the line”-tal inför sossarnas förtroenderåd. Gudrun Schyman vill att feministiskt initiativ ska byta namn till Feministerna och sluta lukta seminarieövning.

Håkan Juholts linjetal tar inte vid där Sahlins linje slutar. Han sitter vid ratten och accelererar som om vägen ser likadan ut som 1982. Inga höjda skatter, men bästa utbud överallt. Föräldrar ska inte behöva oroa sig för att skicka barnen till en mindre bra skola för alla ska “samma höga kvalitet”. Trots att alla vet att någon alltid är bäst när man får tävla fritt. Och att det enda sättet att framtvinga likriktning är genom att erbjuda “samma låga kvalitet” överallt.

Inte heller F! lyssnade på Schyman. Partiet ska fortfarande heta feministiskt initiativ och ledarskapet utövas av en trojka som att man vill bräcka miljöpartiets dubbelbemannade språkrörsmodell daterad tidigare hälften av 80-talet. Gudrun är numera tillbaka där hon började på 80-talet – i Simrishamns kommunfullmäktige.

För så är det. När alla andra drar bakåt dras också förnyarna med. I sista insatsen som kartläsare dundrade både Mona och Gudrun om kärnkraften i ljuset av strålningen från Fukushima. Till skillnad från skräcken efter katastrofen i Harrisburg 1979 och den radioaktiva läckan i Ginna 1982 är energiformen inte bara säkrare än då (om än inte helt tsunamisäker) – alternativen framstår definitivt inte lika hoppingivande som under den existentiella skräckens år på 80-talet. Särskilt inte med klimatuppvärmningen mitt i terrängen.

Partierna till vänster drömmer sig tillbaka till 80-talets velourfrågor och alliansen drömmer sig tillbaka till 50-talet med vurmen för katederundervisning och ansvarstyngd landsfaderlighet.

SSU och avgående basen Jytte Guteland kräver en föryngring. Men det är inte samma sak som förnyelse. Tidigare s-ledarkandidaten Veronica Palm, 37, låter nästan lika 80-tal som Håkan Juholt, 48,. Och rekordunge riksdagsledamoten Anton Abele, 19, låter som ännu mer 50-tal än Fredrik Reinfeldt, 45.

Partipolitiken vrider i terapeutiskt syfte tillbaka klockan till en tid då den ännu var viktig. För oss andra är det dags att gå vidare, att läsa kartan på egen hand. Tack Mona och Gudrun för att ni visade vägen.

Stockholms tingsrätt friade i dag de två poliser som stått åtalade för att ha trakasserat bloggaren och journalisten Jesper Nilsson när han fotograferat dem vid Hornstulls t-banestation.

Det enda fel tingsrätten anser att den mest pådrivande polisen – Carl Larsson – begått är ett ringa tjänstefel: Han hade ingen rätt att ta ifrån Jesper dennes datorväska. Den utgjorde inget hot. Däremot anser tydligen tingsrätten att det är ursäktligt att beröva honom mobilen, knuffa honom och hålla honom frihetsberövad för att han fotat – vilket Jesper var i sin fulla rätt att göra.

Vid en snabb genomläsning av domen ser jag minst ett par allvarliga sakfel i de resonemang rätten för om de kritiska ögonblicken.

Bland annat hävdar domstolen att Jesper sagt att han ska ha fått tillbaka mobiltelefonen “efter mycket kort tid”. I själva verket intygade såväl Jesper som poliserna att det dröjt kanske uppemot 15-20 minuter.

Likaså skriver tingsrätten att han fick tillbaka sina tillhörigheter (bortsett från id-kort) “omedelbart”. Men som jag förstått det gick Carl Larsson runt med hela bunten, som rycktes ur handen på honom vid avidentifiering, till det att han kollat upp Jesper i belastningsregistret.
Först därpå överlämnade han dem till kollegan, Martin Bergström, som i sin tur gav dem tillbaka till Jesper. Alltså inte alls “omedelbart” som tingsrätten skriver i sin dom.

Formuleringen “Vad gäller Larssons och Bergströms uppgifter om händelseförloppet är dessa inte av sådan karaktär att de utan vidare kan lämnas utan avseende” återkommer flera gånger i domen.
Men det som är uppenbart för mig är att man inte kan lämna “utan avseende” det faktum att Bergström och Larsson haft ett oräkneligt antal tillfällen att prata ihop sig – och uppenbart – anpassa sin historia så att den ska vinna rättens gillande.

Jesper säger till Nyheter24 att det är läge att se sig om efter andra metoder än de juridiska för att agera mot polisvåld. Och det är tydligt i vår granskning av lagarna att man som vanlig medborgare inte har mycket att komma medan poliser gör ungefär som de vill.

Jag tror att vi behöver en bred och lång debatt om rättssäkerhet och hur våra lagar egentligen är utformade. Är den enskilde medborgaren skyddad mot att lagens väktare opererar utanför lagen?

Om detta inte prövas i hovrätten och poliserna fälls blir journalistisk granskning av poliskåren i praktiken både farlig och svår att bedriva. Vem ska då vakta väktarna?

Dramatiken tätnade avsevärt i sal 26 i Stockholms tingsrätt på onsdagsförmiddagen när fyra avlånga dukar rullades ner – två på varsin sida av salen.

– Han kan vara en knarkare eller vad som helst. Ska du följa med på urinprov?

Så faller den hetsige polismannen Carl Larssons ord på den videofilm som de båda nu åtalade poliserna ska ha tvingat bloggaren och journalisten Jesper Nilsson att radera.

Senare under rättegångsförhandlingen följde Carl Larsson upp sina konspirationsteorier när han korsförhördes. Det var fullt berättigat att fråga om Jesper Nilsson använt narkotika eftersom:

– Det är ju inte ovanligt med narkotikamissbruk inom vänsterleden.

Han uttryckte också, liksom kollegan, “obehag” inför det faktum att just en vänsteraktivist skulle “kartlägga” poliser med bilder. Det var detta som Larsson tolkade som en “straffbelagd gärning” – ofredande – vilket i sin tur föranledde våldsanvändning mot den betydligt mindre Nilsson.

– Jag vet inte hur länge jag ska behöva be om ursäkt för att jag är 1,90 lång, förklarade sig Larsson.

När det nu visar sig att Carl Larsson varit medlem i sverigedemokraterna och kandiderat för partiet i kommunalvalet i Umeå 2002 hamnar förstås saken i en annan dager. Både Larssons fördomar om “vänsterleden” liksom hans “obehag” inför “kartläggningen”. För vem var det som i rätten visat sig ha kartlagt Jesper Nilssons minsta utandning på Twitter och i bloggosfären om inte Carl Larsson? En polis med nationella sympatier kartlägger politiska motståndare som försöker granska ordningsmakten. Obehag, någon?

I dag framkom dessutom att en annan polis – förhörsledaren i Julian Assange-fallet – också hon varit politiskt belastad. Hon har varit med i HBT-Socialdemokrater – det vill säga partikamrat med den ena kvinnan som anmält Assange samt med båda kvinnornas juridiska ombud, Claes Borgström. Bara det räcker för att spä vatten på konspirationsteoretikernas kvarnar. Assange och hans juridiska posse har ju gjort ett stort nummer över alla kopplingar till sossarna.

Att den kvinnliga kriminalinspektören dessutom känt den anmälande kvinnan personligen och uttalat sig om den misstänkte på Facebook på ett sätt som inte lämnar något utrymme för tvivel om var hon placerar skulden gör inte saken bättre, förstås.

Den inkompetens som gjort gällande för poliskvinnan att hon inte omedelbart måste förklara sig jävig är i sig häpnadsväckande. Men att inte heller hennes chefer, kollegor eller åklagare reagerat försätter hela rättsväsendet i utomordentligt dålig dager. Oavsett hur det går för Assange i en rättegång är den svenska rättvisan nu “the laughing-stock” i omvärldens ögon.

Här hemma fastnar skrattet i halsen. Nog för att sossarna är i kris – och det har inget med Julian Assange att göra. Men Sverige bör vända blickarna åt en annan kris – våra rättsvårdande myndigheters.

Det var illa nog när alla snutar var hardcoremoderater av den gamla skolan. Att låta radikalfeministiska poliser med ett uttalat horn i sidan till “vita män” utreda misstänkta sexförbrytare och främlingsfientliga poliser utreda plankande kids från förorten är ett stadigt kliv ur askan och in i elden.

När Alex Schulman erbjöd Fredrik Reinfeldt en chans att synas i Schulman Show och därmed gav statsministern en gratischans att slipa på sin – well… – streetkredd tackade Reinfeldt nej. Motivering: Schulman är sosse.

Enligt Schulman ska Reinfeldt först ha ställt sig positiv, men tackat nej när han fått veta att programledaren gått med i socialdemokraterna.

– Det är inte så vanligt att journalister går ut och deklarerar partiuppfattning, och det finns ju skäl till det, säger statsministerns pressekreterare Markus Friberg till Nyheter24.

Till att börja med är det ju en smula udda att tacka nej till att medverka i ett av de största nöjesprogrammen på nätet för att man har synpunkter på programledarens partibok. Eller udda och udda. Reinfeldt är i gott sällskap – i våras vägrade vänsterpartiledaren Lars Ohly vara med i det största nöjesprogrammet på nätet – Bella & Tyra Show här hos oss på Nyheter24 – för att den ena programledaren, Isabella Löwengrip är moderat.

Men låt mig säga som så att det är märkligt att toppolitiker tackar nej till öppet mål – möjligheten att komma unga väljare närmare utan risk för särskilt jobbiga följdfrågor.

Vad värre är: Det illustrerar en mycket otidsenlig attityd till journalistik. För även om Reinfeldt respektive Ohly i respektive fall hade ställts mot garvade politiska murvlar är det väl under alla omständigheter bättre att journalisterna tydligt varudeklarerat sina politiska uppfattningar än att de mörkar och vinklar åt sitt eget håll i smyg?

Eller kanske handlar det bara om en otidsenlig inställning till nätet? För vem har väl någonsin tackat nej till en intervju med KG Bergström i SVT för att han en gång varit kommunalpolitiskt aktiv för moderaterna i Kalix?

När Alexandra “Kissie” Nilsson och hennes bror Peter “08″ Nilsson var med i SVT Debatt i går kväll hade vi – och många med oss – hoppats att hon skulle ställas till svars för att hon tillsammans med brorsan gjort reklam för ett nazistparti.

Vi trodde också att Peter08, som också han var med i debattstudion i Göteborg, skulle få frågor om Nyheter24:s avslöjande samma dag – att han i själva verket varit djupt involverad i den svenska vit makt-miljön.

Men inte en enda fråga om detta. En illa påläst Janne Josefsson, som agerade stand-in för Belinda Olsson, trodde att Peter08 var Kissies pojkvän.

Nu visar det sig att Kissie ställt krav på Debattredaktionen – och att statliga public service gått med på dessa. Inget nazistprat.

– Jo, men nu hade vi inte riggat för den debatten. Vi skulle prata om utseendeideal, säger redaktören Katarina Sahlin till Dagens Media.

Debatten var alltså påannonserad som en debatt om bloggare som de nya förebilderna. Tydligen ingår inte nazism i den ekvationen. Sveriges ledande debattprogram och Sveriges ledande skjutjärnsjournalist missar de mest uppenbara puckar – för att de låter en 20-årig barbiebloggare och hennes brolla med grumlig Weltanschaung diktera villkoren.

Jag tror bestämt att Sveriges Radio-chefen Mats Svegfors har anledning att äta upp sina ord om att public service-medier är bättre på samhällsansvar och grävande journalistik än kommersiella medier.

Här kan du se haveriet i den bekymmerslösa statstelevisionen.

I dag avslöjar vi att Alexandra “Kissie” Nilssons bror Peter Nilsson – mer känd som bloggaren Peter08 – i flera år varit aktiv i den nazistiska miljön.

– Jag står också för ett etniskt rent Sverige, skriver Peter08 på ett nazistforum på nätet.

När vi når honom vill han inte kommentera alls. Kanske inte så konstigt. Det är inte bara skämmigt att vara nasse. Han har dessutom – som vi sett i hemliga mejl mellan Peter08 och moderatorn på nätforumet Nordisk.nu – fått tydliga instruktioner från ledningen för Nationalsocialistisk front – NSF: “Låt inte filmen komma ut!”

Filmen i fråga är det videoklipp som Nyheter24 publicerade häromveckan och som visar hur Kissie och hennes bror går runt på stan och sätter upp klistermärken för NSF. Varpå Kissie började hota vår personal med nazister och naket våld.

Efter Alexandra Nilssons ursäkt fann vi för gott att lägga ner polisanmälan mot henne. Men frågan om huruvida annonsörer ska fortsätta sponsra henne och bloggbesökarna fortsätta läsa henne kvarstår. Har hon verkligen lärt sig något? Blogginlägg de senaste dagarna tyder på motsatsen. Och att hennes bror inte vill ta tydligt avstånd från sitt mörka förflutna är smärtsamt uppenbart.

Läs Nyheter24:s avslöjande här, kolla in vad Kissie och Peter08 säger i SVT Debatt klockan 22:00 i kväll och fortsätt följa historien om den svenska bloggosfärens skandalsyskon här hos oss.