Schyman & Sahlin – en roadmovie

”dom säger
tiden läker sår”
Ebba Grön, 1982

Året var 1982. Sossarna hade vunnit valet och återställt ordningen. Med en ny skattestoppspolitik, visserligen, och med en ung böna i riksdagsgruppen, som pratade om saker som om hon hade patos men lät som ”serdetutsomattjagbryrmig?”. Vid samma tid tog en socialistisk tjej från Täby skånska Simrishamn med storm och klev in i kommunens socialnämnd kort efter att hon tagit plats i vänsterpartiet kommunisternas partistyrelse. Hon skulle komma att bli förändrare i ett parti som snackade reformer men som stod still.

Mona Sahlin och Gudrun Schyman har stått just där fläkten ständigt vädrar skiten ända sen dess. De har flaggat för annan riktning.

En kartläsare måste ta hänsyn inte bara till terrängen utan också till trycket inne i bubblan. Det försvårar jobbet för den som vill söka sina egna vägar. Ändå har Schyman och Sahlin så länge undgått att för gott dumpas i något av de diken de på egen hand försatt sig själva och sina anhängare i. Det beror på två saker: De har oftast trots allt navigerat hjälpligt rätt och när de inte har gjort det har vi förlåtit dem på grund av star quality.

Gudrun reformerade ett gammalt kommunistparti och vann nya väljare. Hon gjorde feminismen till en värdeburen maktfaktor i svensk politik. I den utsträckning att tidigare statsminister Göran Persson (s) och nuvarande finansminister Anders Borg (m koketterat med att de är feminister. Mona var med och förnyade sitt parti efter skatterevolten på 70-talet och det första borgerliga regeringsinnehavet sen innan kriget. Och igen efter de borgerliga regeringsåren i början på 90-talet. I Monas tappning av socialdemokratin kunde småföretagare plötsligt vara hjältar. Hon gav ”Parti’t” modernitet.

På passagerarsätet har det förstås emellanåt kokat. Och både Schyman och Sahlin har fått kliva åt sidan och trampa vägren ett tag när deras personliga tillkortakommanden gav partierna en chans att tvåla till dem. Kanske hämtade de sig aldrig efter dikeskörningarna. När de väl fick chansen på nytt – Sahlin som minister och så småningom partiledare och Schyman som partiledare igen, men fri att kunna fokusera på hjärtefrågan – var det som att båda tappat styrfart.

Mona fick inte partiet att dansa efter hennes pipa och Gudrun vann trots maximal uppmärksamhet inga väljare. Kanske hade de vid det laget redan tappat det. Vid målsnöret gör båda två ett sista ryck. De vill lämna ett eftermäle som är förnyarens. ”Förändring är vår tradition”, säger Mona Sahlin inför sitt ”end of the line”-tal inför sossarnas förtroenderåd. Gudrun Schyman vill att feministiskt initiativ ska byta namn till Feministerna och sluta lukta seminarieövning.

Håkan Juholts linjetal tar inte vid där Sahlins linje slutar. Han sitter vid ratten och accelererar som om vägen ser likadan ut som 1982. Inga höjda skatter, men bästa utbud överallt. Föräldrar ska inte behöva oroa sig för att skicka barnen till en mindre bra skola för alla ska ”samma höga kvalitet”. Trots att alla vet att någon alltid är bäst när man får tävla fritt. Och att det enda sättet att framtvinga likriktning är genom att erbjuda ”samma låga kvalitet” överallt.

Inte heller F! lyssnade på Schyman. Partiet ska fortfarande heta feministiskt initiativ och ledarskapet utövas av en trojka som att man vill bräcka miljöpartiets dubbelbemannade språkrörsmodell daterad tidigare hälften av 80-talet. Gudrun är numera tillbaka där hon började på 80-talet – i Simrishamns kommunfullmäktige.

För så är det. När alla andra drar bakåt dras också förnyarna med. I sista insatsen som kartläsare dundrade både Mona och Gudrun om kärnkraften i ljuset av strålningen från Fukushima. Till skillnad från skräcken efter katastrofen i Harrisburg 1979 och den radioaktiva läckan i Ginna 1982 är energiformen inte bara säkrare än då (om än inte helt tsunamisäker) – alternativen framstår definitivt inte lika hoppingivande som under den existentiella skräckens år på 80-talet. Särskilt inte med klimatuppvärmningen mitt i terrängen.

Partierna till vänster drömmer sig tillbaka till 80-talets velourfrågor och alliansen drömmer sig tillbaka till 50-talet med vurmen för katederundervisning och ansvarstyngd landsfaderlighet.

SSU och avgående basen Jytte Guteland kräver en föryngring. Men det är inte samma sak som förnyelse. Tidigare s-ledarkandidaten Veronica Palm, 37, låter nästan lika 80-tal som Håkan Juholt, 48,. Och rekordunge riksdagsledamoten Anton Abele, 19, låter som ännu mer 50-tal än Fredrik Reinfeldt, 45.

Partipolitiken vrider i terapeutiskt syfte tillbaka klockan till en tid då den ännu var viktig. För oss andra är det dags att gå vidare, att läsa kartan på egen hand. Tack Mona och Gudrun för att ni visade vägen.

2 Kommentarer till Schyman & Sahlin – en roadmovie

1. 
   Anonym (23 Juli, 2011)
   Ja, så kan man också säga det. Man kan inte göra det allvarligare än det är, det de gjorde då ... Men tiden är en allvarlig sak, det är den.
2. 
   Jeanna Qvarnström (23 Juli, 2011)
   Ja, så kan man också säga det. Man kan inte göra det allvarligare än det är, det de gjorde då ... Men tiden är en allvarlig sak, det är den. Något gapar stort från svunnen tid - ett sorgligt, tomt rum.