Efter att ha fått en hälsning från min gode vän, Tobias Schiemann – på vild flipflopresa genom Sydamerika – bad jag honom skriva en hälsning också till denna ödmjuka bloggs läsare. Här följer den – med Schiemanns egna ord:

Nåväl. Jag började min resa i Buenos aires, inkörsporten till tyngre mål, såsom, Montevideo, Porto Alegre, travestier på Europa. Jag blev så hög av att äntligen ha lämnat Sverige att jag redan första dagen promenerade sönder mina fötter (jag hade nya skor). Andra dagen var jag fortfarande besatt av att samla nya intryck så jag haltade som en idiot genom stadens museer, aléer, annaler, det var ren idioti och mina fötter är fortfarande svullna. Staden är enorm och har ett flertal olika kvarter med olika karaktär. Jag gick ut mycket och satt själv med svullen buk på diverse restauranger och var synnerligen glad över att äntligen efter många år kunna äta pizza om aftonen toppade med gröna oliver. Förmodligen fabricerade i himlen.

Jag bär sedan barndomen på en slags blyghet och prestationsångest när jag tvingas tala andra språk än mitt modersmål (mitt fadersmål är tyska) jag har nästan glömt det nu men en liten rodnad jag nu minns på kinden signalerar osäkerhet inför det spanska språket.

Jag ägnade därför de första dagarna åt att cirkulera utanför caféer och butiker som en gam samlandes mod för att yppa de mest banala fraser som: “En kaffe med mjölk, tack.” Ja, det är patetiskt. Skriv det gärna i kommentarsfältet, eller skratta högt, själv gråter jag när jag tänker på det.

Jag gråter kaffe med mjölk. Tillåt att jag citerar mig själv: “Är livet blott ett musikaliskt alfabet, inte en jävel vet.” Jag skulle gärna citera Strindberg men det var länge sedan jag spatserade på Drottninggatan och senast jag tittade låg snön över de klassiska citat som jag nu glömt både namn och kontext på. Men jag har hört att vårvindarna har börjat komma till er nu och allting finns ju ändå på internet.

Vem minns jag från de första dagarna? Jag minns nyzeeländaren Jon Ashley Skinner och holländaren döpt efter det tvivelaktiga lätet Tobias och israelerna givetvis, ständigt dessa israeler i ryggsäcksammanhang. Det går till på följande vis; du träffar dem, oftast minst sex personer och de inviger dig genast i den illa bevarade hemlighehten att de tjänstgjort i det militära under tre års tid, kvinnorna två år, efter avklarad tjänstgöring samlar de pengar och far till platser som Indien , Sydamerika, Thailand.

En del verkar vara lite krigsskadade, sen får man objektiv information om Israels objektiva oskuld i allmänhet och Israels förträfflighet i synnerhet, de säger sedan att allt de vill ha är fred, när fyllan tilltar ökar de patriotiska nivåerna till brasilianska eller amerikanska dimensioner och till slut sitter du ensam och stirrar ned i bordet ty alla talar hebreiska och du är inte längre en del av gemenskapen. De är dock mycket trevliga och så länge de talade engelska hade vi en mycket lustig tid tillsammans. En glädjens tid, det ska gudarna veta. Jag ber dig käre Allah och JHV, skapa fred i mellanöstern, det blir roligare så. Eller? (självgodhetens hån)
.
Jon försökte spela tuff och hävdade första dagen när vi promenerade bland caféerna i Palermo att han inte brydde sig om lojaliteter, tjejer och känslor. Det visade sig dock några dagar senare efter några glas rödvin att han bluffat tidiagare under veckan då han vid ett flertal tillfällen varit olyckligt kär. Jag konfronterade honom genast, glad över att ha funnit en självmotsägelse i hans hjärna, han svarade mig då: “jag önskar bara att det inte vore så, att man blev beroende, det är så jävla jobbigt.” Dagen efter skakade vi hand och utbytte e-mailadresser. Jag tror han är i Rio de Janeiro nu, han älskade estetik.

Irländaren som jag diskuterade poesi med var en fantastiskt rolig äldre herre. Han hade varit gift i 27 år med samma kvinna och aldrig varit otrogen. Han tyckte att män och kvinnor var olika, jag vet inte om man kan säga så på en Sverigebaserad blogg, han tyckte hursomhelst att vi skulle fira det och hylla att det var så. Jag vet inte så mycket om det där men jag vet att han rekommenderade ett flertal irländska poeter. Dagens höjdpunkt var dock när han fick syn på mig och varje gång sa: “What are you doing around this neck of the forest?”

Men det här ska vara en reseblogg, så kortfattat kan jag säga, att buenos aires var relativt billigt, exempelvis var riktigt fina designerkläder (t-shirts och dylikt, byxa, kjol, gymnastikskor) rikigt billigt. Fina tjocktröjor för 200 spänn osv. För 100 spänn får man en fin stek i bröd eller med pommes och en flaska vin. Detta är dock den finaste stek du någonsin kommer att äta. Tunnelbana och buss kostar ingenting. En öl kostar ca 17 spänn för en liter. Det kostar ingenting att titta. Det kostar 50 kronor att vidröra föremål med handen. Det är totalförbjudet att vidröra FÖREMÅL MED NÄSTIPPEN.

Kvinnorna framstod som mycket sofistikerade men jag har också mycket respekt för svart hår och god hållning. Överlag kändes Portenos som invånarna i BA kallas – stolta. Tycka, vad man tycka vill om tango. Hållningen är vattentät. Tillåt mig generalisera, snälla låt mig bara gör det. Jag tillbringade bara en vecka i staden, jag hann inte se baksidorna, jag lät mig bara bländas av framsidorna. Tangon var ljuvlig, en sensation värd namnet. Amen. I tangokyrkan hade man hängt upp ett enormt rött hjärta över baren, samma hjärta som pumpar rödvin i lokalens alla glas. Det är förmodligen utsökt, jag har verkligen ingen aning. Ursäkta min franska.

I Buenos Aires fick jag känslan av att man inte gillar att tala engelska, förmodligen av historiska skäl. I Brasilien är det helt annorlunda, engelskkunskaperna är minimala men människor kommer glatt använda de fyra fem ord de behärkar och tala med dig i timtal så gott det går. Brassar är inte blyga, det ingår ej i kulturen.I Montevideo träffade jag mina första brassar, de hade snygga kroppar och hårda ögon, killarna var artiga datanördar (den här gången), Jag träffade två systrar, de pratar så vackert, melodin är bla bla blaaaaaaaaaaaaaaaaaa, bla bla blaaaaaaaaaaaaaaaaaa, mycket vackert, antar jag, jag är ju inte sveriges skönhetsminister, jag är ju sveriges blyghetsminister. Jag brukar säga det lite slentrianmässigt eftersom jag är en gammal gubbe: “att om du gillar stora rumpor åk inte till brasilien du kommer bara bli besviken.” Det ska föreställa svart humor, jag vet inte, är det kanske blå humor?

I Montevideo; ett torg som fascinerade mig. I mitten landsfadern Artigas till häst, tyvärr avliden men avgjuten i brons, omringad av kolonial arkitektur och ljusblå glasbyggnader som hämtade med helikopter från Miami. Palmträd och små cigarettbutiker, hemlösa som ligger utsträckta på gräsmattorna, och lönnfeta turister som jag själv, banker, Radisson och solen som skiner på ruffig grå asfalt.