Dagens hetaste snackis utlöstes av att sossarnas föreslagna ledare i Stockholm, Karin Wanngård, i en DN-intervju kallat ungas telefonförsäljarjobb för “skitjobb”. För detta har Karin i sin tur fått skit av allianspolitiker som menar att hon tar heder och ära av en hel yrkeskår.

Min nyhetschef, Eric Rosén, kontrar med att en del jobb visst är “skit”. Så klart det finns skitjobb. Jag har också haft telefonförsäljarjobb som fått min hesa förljugenhet att stå mig upp i halsen, jag har slitit ut en redan taskig rygg som flyttgubbe och bokstavligt talat jobbat med att torka upp andras skit som personlig assistent. Det fanns dagar då jag tänkte som Wanngård, inget tvivel om det.

Men så här i efterhand är jag glad – och det tror jag nog att de flesta som gått vidare någonstans ändå tänker – att ha stiftat bekantskap med också dessa jobb och den verklighet de är en del av. Akut realitycheck är en av flera försonande egenskaper hos skitknegen. Man lär sig tackla ilska med ett leende, bära tunga prylar med sele och begripa vilka utmaningar sämre lottade människor ställs inför – till exempel.

Det är problematiskt att enkelspårigt avfärda hela yrkesgrupper också av andra skäl. För att vissa trivs jävligt bra med det andra hatar. För att en telefonförsäljare kan lära sig att kränga bra prylar och utan duktiga säljare hade vi inte haft några medier att tala om, eller mobiltelefoner i var mans ficka.

Så jag tycker nog att Wanngård är ute i ogjort väder. Hur kan det stora samhällsproblemet vara att unga människor får jobb som telefonförsäljare när cirka 30 procent av dem inte har några jobb överhuvud taget? Det är ju de kids som har som svårast att få jobb som man riskerar att verkligen sätta i skiten om man gör det ännu knepigare att anställa dem.

Kanske skulle Karin testa ett skitjobb själv? Kan möjligen vara nyttigt när man suttit i kommunfullmäktige sedan man är 18 bast.