Sverigedemokraterna har en partisekreterare och gruppledare i riksdagen som gillar att jämföra Sverige med DDR. Den så kallade PK-eliten förbjuder, tystar och förtycker det svenska folket, brukar det heta från partiets företrädare och propagandister. I sin iver för yttrandefriheten så lägger bland annat Sverigedemokraterna motioner ute i landets kommuner motioner om att de berörda kommuner ska bjuda in och ställa ut favoritkonstnären Lars Vilks avbildning av profeten Muhammed som rondellhund.

Sverigedemokraterna älskar också att häckla sina politiska motståndare. Avlönade med skattepengar sitter riksdagsledamöter och politiska sekreterare och kallar sina antagonister och sådana dom inte gillar för “vänsterextremister”, “svenskfientliga”, “verklighetsfrånvända”, “kulturmarxister” och så vidare. Det sistnämnda epitet blev populärt efter att den norske antimuslimske terroristen Anders Behring Breivik spred sitt så kallade manifest.

Trots det oanständiga och respektlösa språket så gör Sverigedemokraterna det för yttrandefrihetens skull. Man måste ju få vara politiskt inkorrekt, som det heter.

Man skulle kunna tro att Sverigedemokraterna är så kallade yttrandefrihetsfundamentalister. Det vill säga sådana som tycker att lagar som tagits fram för att föregå folkmord och hatretorikens yttersta konsekvenser ska plockas bort för det hindrar individens eller gruppers frihet att uttrycka hur jävla illa de tycker om den ena eller andra. Men riktigt så är det.

Sverigedemokraterna vill nämligen ha det som i DDR. Partiets ungdomsförbund har tidigare krävt att INGA PENGAR SKA GÅ TILL SAMTIDA KULTURYTTRINGAR!!! Det högljudda kravet framfördes efter att Stockholms årliga poesifestival hade temat främlingsfientlighet och att festivalens general (ja, det heter så) hade uttryckt kritiska åsikter om just Sverigedemokraterna. Nu i dagarna har ungdomsförbundet slagit till igen. SDU Östergötland har polisanmält teatergruppen Ung Scen Öst för att de satt upp en pjäs om demokrati och yttrandefrihet och där sverigedemokratiska företrädare står på en fiktiv valsedel för partiet “Brun” där en Oredsson (associerat till det numer nedlagda nazistiska Nordiska partiets partiledare) står överst.

Förtal!, ropar SDU-Östergötland. Ungdomsförbundet verkar inte fatta hur mycket dom skiter i det bruna skåpet. Sverigedemokraternas förste partiledare Anders Klarström hade sin bakgrund i just Nordiska Rikspartiet. Och det är allmänt känt att SD är sprunget ur den högerextrema miljö där just Nordiska Rikspartiet var en viktig beståndsdel under det decennium som Sverigedemokraterna grundades och växte fram.

Sverigedemokraternas förbudsiver påvisar att de verkligen har intagit rollen som det bortskämda barnet som vill ha kakan men äta den med. Det är helt okej för partiets egna skattefinansierade tjänstemän att vräka ur sig den ena dräpande kommentaren efter den andra. Men om en teatergrupp framställer SD som något de själva inte vill framstå som då är det förtal.

Jag är övertygad om att delar av partiets väljare som tröttnat på maktfullkomliga partier ser Sverigedemokraternas inkonsekventa hållning och sakta men säkert börjar vända blicken åt andra håll om den här uppsättningen av uppsättningen av politikens Prinsessan på ärten fortsätter.

Jag noterar att Jimmie Åkessons pratglade pressekreterare Linus Bylund idag gjort ett litet utspel angående den antimuslimske terroristen Anders Behring Breiviks syn på både islam och media.

I en intervju i Expressen säger Bylund:

- Det är uppenbart att Breiviks föreställning rörande både mediekonspirationer och islam är väldigt svartvit och inget vi ställer oss bakom.

Lustigt, Linus. Med tanke på att en ledande sverigedemokrat, riksdagsledamoten Richard Jomshof, så sent som i lördags skrev på sin blogg att:

“För mig är det jag ser ingen större nyhet, men jag vet att det finns många som ännu inte förstår vilken fara islam(ismen) utgör för inte bara Västvärlden, utan för hela världen, ett hot långt värre än såväl nationalsocialism som kommunism. Jag vet att det finns många som låter sig luras av medias och övriga partiers lögner om islam”.

Och nog minns jag när Linus Bylund i egen hög person förklarade för mig i en diskussion på Twitter bara några veckor innan terrordåden i Norge att det finns en förtryckarregim i Sverige och att denna regim innehöll: ”Alla som under 30 års tid använt tvivelakttiga metoder för att driva igenom en farlig och stor förändring, mot folkviljan”.

Tja, det var ju ungefär det Breivik snackade om i rättegångssalen i Norge idag. Bland annat sa han:

“Norge och Västeuropa har inte haft en reell demokrati sedan mellankrigstiden. Det som i dag kallas demokrati är i realiteten en kulturmarxistisk diktatur”.

Jag skulle nog, utan att det minsta ge SD någon som helst skuld till Breiviks handlingar, ändå sträcka mig så långt att säga att denna konspirationsteori stämmer väldigt bra överens med vad Linus Bylund twittrade till mig förra sommaren. Så antingen har Linus tänkt om eller så talar han inte lika öppenhjärtligt om sina konspirationsteorier när självaste Expressen ringer.

Jimmie Åkesson säger alltså i Ekots lördagsintervju att hans parti inte vill  att Sverige ska sluta sälja vapen till diktaturer. Samtidigt vill Sverigedemokraterna, som vi alla vet, kraftigt begränsa asyl och anhöriginvandringen. Det visar givetvis på vilken sida Sverigedemokraterna står i de länder där människor kämpar för sin frihet från exempelvis islamistiska diktaturer. Och det är inte på folkets sida. Samtidigt som ledande sverigedemokrater gång på gång hävdar att västvärlden befinner sig i ett krig mot islam vill alltså Åkesson sälja vapen till de länder som hans partikamrater hävdar att man ligger i krig med.

För att citera Sverigedemokraternas förste partiledare Anders Klarström: Inkonsekvensen är uppenbar.

Och det är ju inte så konstigt. Att vara inkonsekvent är nämligen Sverigedemokraternas paradgren.

Hej och hallå!

Det var ett tag sedan sist. Jag har haft en del att stå i. Bland annat har jag färdigställt den lilla boken “Positiv antirasism” med min boss och kollega Daniel Poohl. Den hår att läsa mer om och beställa här. Nåväl. Nu hade jag i alla fall tänkte att få fart på den här bloggen igen. Det får bli sista gången gillt. Men som triumferande “nystart” (ett populärt ord för si så där ett år sedan) låter jag publicera en fantastisk text av ingen mindre än Gorm Lind. Håll till godo!

/Alex.

Är det svenskt att må dåligt?

Sverigedemokraterna är ett parti med en lång historia av interna konflikter. Det har egentligen från början definierat partiet, man är sin egen värsta fiende. Så var det när partiet drog igång, det var så under början, mitten och slutet av 1990talet. Det fortsatte precis på samma sätt med ständiga bråk, konflikter och avhopp från år 2000 till 2010, när man då slutligen kom in i riksdagen som vågmästare till på köpet. Även ute i landet valdes det 2010 in sverigedemokrater i mängder av kommuner och landsting. Partiet fick en legitimitet och bredd på helt andra nivåer än tidigare.

Men vanans makt är stor. Det har nu gått två år sedan riksdagsinträdet och de interna konflikterna i partiet är en konstant följetong, det bråkas på alla nivåer över ungefär hela landet. Om ungefär vad som helst, kan man tycka när man ser på det utifrån. Folk utesluts och hoppar av i en omfattning som helt saknar motsvarighet i något annat riksdagspartis historia, (Ny demokrati undantaget, men de sitter inte i riksdagen längre) även om riksdagsgruppen i sig självt bara har en som lämnat partiet, i skrivande stund.

Vi kan alltså konstatera att inom sverigedemokraterna bråkas det mycket. Vi vet också att när det bråkas, mår folk mycket dåligt, både före och efter. Personkonflikter är både en konsekvens av och leder till att folk just mår dåligt. Och detta är en röd tråd genom sverigedemokraternas historia – folk mår dåligt. Vilket kanske inte är jätteförvånande i en rörelse som bygger på att exkludera vissa människor baserat på deras eller deras föräldrars geografiska födelseort. En rörelse som bygger på att se problem och konflikter, verkliga eller inbillade drar till sig människor som är konfliktbenägna och som mår därefter.

Personligen så är jag svensk enligt de flesta definitioner. Men eftersom jag väljer att må bra, gillar se lösningar och inte problem, väljer jag bort sverigedemokraterna. De kan vara där nere i sitt konfliktträsk och förpesta tillvaron för varandra om de så önskar. Det är inte typiskt svenskt att må dåligt, men det är typiskt sverigedemokratiskt, så hur svenska är de egentligen om vi ska gå efter den sverigedemokratiska kritan?

/Gorm Lind, före detta sverigedemokrat

Philip Wendahl som tidigare har varit  förbundssekreterare i Liberal Mångfald och som idag arbetar in Public Service har börjat blogga igen. Wendahl som fick utstå kritik från partikamrater i Folkpartiet efter att han hyllat den mördade holländske högerpopulisten Pim Fortuyn  lyckades  under samma period besöka i Norge och föreläa hos det antimuslimska Fremskrittspartiet och knäcka extra som krönikör hos den FRP-anknutna tankesmedjan Human Right Service, en tankesmedja som salufört Bat Yeors konspirationsteori om “Eurabia”.

På sin blogg vill Wendahl be om ursäkt för att han tidigare när han har kritiserat islamismen ibland formulerat sig “svepande, slarvigt eller i värsta fall sårande”. Samtidigt slår han fast att han inte “har, vill eller tänker kämpa för mina frågor, ens i närheten av de krafter som för ett retoriskt krig mot specifika religioner  eller grupper av människor i syfte att bygga nya murar”.

Om Philip Wendahl med detta tar avstånd från sitt vurmande för Pim Fortuyn, sitt hyllande av Fremskrittspartiet och sin aktivitet i Human Right Service återstår att se. Det ursäktande blogginlägget var dess värre med mest “svepande formuleringar”.

Idag attackerades demonstranter som hade under fredliga former hade samlats i Ludvika för att protestera mot rasism. Demonstranterna som bestod av ungdomar och folkvalda politiker attackerades av aktivister från den nazistiska våldsorganisationen Svenska Motståndsrörelsen. En organisation som är arvtagaren till Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och som leds av den tidigare VAM-ledaren Klas Lund som är dömd för dråp och bankrån. Nazisterna ska ha enligt uppgift ha attackerat vänsterpartisten Daniel Riazat med en flaska. Efter attacken ska två nazister ha gripits.

För några veckor sedan demonstrerade Svenska Motståndsrörelsen i Ludvika. Nazisterna ville utnyttja sorgen efter det fruktansvärda mord som hade drabbat staden i förra månaden. Då rapporterade lokalmedia om nazisternas demonstration som om det var vilket torgmöte som helst. Inte en nazistisk våldsorganisation som både manar till våld och använder våld.

Så här skriver Svenska Motståndsrörelsen i sin interntidning: “Motståndsrörelsen måste vara den kraft som föder det aggressiva och revolutionära tankesättet”. “Slå först och med full kraft”. “Angreppet får inte avslutas innan motståndargruppen skingrats och flyr. När detta skett kan vi återgå till att åsamka omkullslagna motståndare ytterligare skada”.

Organisationen hymlar inte heller med sitt våld utåt. På Youtube kan man exempelvis se när Svenska Motståndsrörelsen attackerar en fredlig antirasistisk manifestation i Nyköping för några år sedan. Att då lokalmedia i Dalarna väljer att beskriva nazistmötet i Ludvika för några veckor sedan som ett torgmöte bland andra tyder på att man inte ser allvaret med nazisternas etablering. Idag fick vi alla se vad som händer när en nazistisk gruppering etablerar sig i ett samhälle.

Det är också anmärkningsvärt att när nyheten om nazistattacken spred sig i sociala medier så började direkt de anonyma fanatiker som dagligen fungerar som Sverigedemokraternas propagandister på Twitter och i tidningarnas kommentarsfält gillande om attacken i Ludvika. Det visar än en gång att SD:s internetpöbels ständiga martyrhistorier om hur hemskt det är med politiskt våld endast är ett spel för gallerierna. Så låt mig för tydlighetens skull konstatera för säkert 15 000:e gången: Jag tar avstånd från allt våld oavsett vem det är som drabbas.

—

DN.

Det har blivit lite av en sanning att högerpopulistiska och högerextrema partier är på ständig framgång runtom i Europa. Men så nattsvart är det faktiskt inte. Partier vars syfte är att demonisera minoritetsgrupper och göra en omtänksam samexistens mellan människor omöjlig har förvisso gått starkt framåt i många europeiska länder de senaste åren men nu finns det snart så många undantag att man skulle kunna tala om en trend.

Redan i Europaparlamentsvalet för snart tre år sedan minskade de intoleranta partiernas representation i parlamentet. Då nådde ändå exempelvis det naziinspirerade British National Party och det ungerska antiromska partiet Jobbik stora framgångar i valet. Med partier som Sverigedemokraterna och Sannfinländarnas succéer i de nationella valen de senaste åren är det givetvis svårt att tala om en tillbakagång. Men det senaste halvåret går det faktiskt att tala om en positiv utveckling.

I det danska folketingsvalet i höstas backade antimuslimska Danskt Folkeparti för första gången någonsin och förlorade samtidigt den vågmästarroll som partiet utnyttjat till fullo i ett decennium. Socialdemokratin backade den också. Valets stora vinnare var socialliberala Radikale Venstre och det frihetliga vänsteralternativet Enhetslistan. Båda partierna hade både utmanat och kritiserat Danskt Folkepartis inverkan på politiken. Enhetslistans karismatiska frontfigur Johanne Schmidt Nielsen talade om att landet behövde en anständig flyktingpolitik vilket lockade väljargrupper som aldrig tidigare röstat på det lilla partiet som tidigare funnits ut i den marginalen.

I det finska presidentvalet vars första omgång gick av stapeln förra helgen hade högerpopulistiska Sannfinländernas ledare Timo Soini hoppats på en framgång men istället blev det en sorti som nästan saknar motstycke. Soinis parti som för mindre än ett år sedan var det finska riksdagspartiets stora segrare blev utslagen med god marginal. Inför nästa omgång är det istället Pekka Haavisto från landets miljöparti som får möta den konservativa Sauli Niinistö. Haavisto har gjort sig känd för sin positiva hållning till invandrare. Trots att även socialdemokratin i detta val gjorde ett stort nederlag så innebar det alltså ingen framgång för högerpopulismen.

Även i Holland som också är ett av de länder som antirasister i Sverige tittat skräckslaget på ser trenden ut att vända. Den antimuslimske fanatikern Geert Wilders parti har under det senaste halvåret halverat sitt stöd. Istället har det socialistiska partiet ökat sitt stöd markant och i de senaste mätningarna är Vänsterpartiets holländska motsvarighet landets största parti. Även i Holland verkar socialdemokratin ha stagnerat.

Vad kan dessa förändringar då bero på? Har Europa fått nog de intoleranta partiernas rabiata och enformiga propagandamegafoner? Det är det givetvis alldeles för tidigt säga. Det stundande franska presidentvalet där högerextremisten Marine Le Pen blir en viktig värdemätare för hur de högerpopulistiska och högerextrema partierna står sig i bland annat den eurokris som idag råder.

Några saker kan man dock konstatera:

En ekonomisk kris innerbär inte per automatik att intoleranta partier stärker sina aktier i väljarkåren.

En socialdemokratisk kris innebär heller inte högerextrema och högerpopulistiska framgångar i opinionen.

Partier som utmanar de intoleranta partiernas retorik och världsbild har god en potential att växa och bli valvinnare.

Mot denna bakgrund har Jimmie Åkesson all anledning att vara orolig. Hans tal om att partiet skulle nå uppemot 15 procent i nästa val känns nästintill orealistiskt.

Idag valdes Jonas Sjöstedt som väntat till Vänsterpartiets nya partiledare. Valet av Jonas Sjöstedt kan på många sätt beskrivas som en nystart för ett parti som inte bara dalat i opinionen utan även förlorat rollen som det orädda och utmanande partiet som lockar medlemmar från stora grupper i samhället som i bästa fall kommer in på partilokalerna men vänder i dörren på grund av den sekterism och exkluderande attityd som dess värre många gånger präglar de partier som har ambitioner att vara en progressiv folkrörelse.  Sjöstedt har tidigare visat att han kan nå grupper som Lars Ohly till vänsterns stora förtret inte lyckades förmå att nå. Vänsterpartisterna har därför många anledningar att se med tillförsikt på framtiden.

Men valet av Jonas Sjöstedt, eller snarare Lars Ohlys avgång, kan också vara slutet på en epok för den partipolitiska antifascismen. Det är betydligt mindre saker som skiljer Lasse och Jonas än vad så kallade politiska analytiker vill påskina. Men en skillnad finns där och det är synen på Sverigedemokraterna. Efter Ohlys, enligt min mening, fåniga fadäs med Jimmie Åkesson i SVT:s sminkloge på valnatten 2010 så har Lasse varit konsekvent med att beskriva Sverigedemokraterna som ett rasistiskt och högerextremt parti. Han har inte fallit för den vänsteristiska frestelsen att kalla Sverigedemokraterna för ett borgerligt parti. Sjöstedt har däremot i debatter med bland annat Jimmie Åkesson gjort som Socialdemokraternas Håkan Juholt och kallat Åkessons parti för ”borgerliga”.

Det är en direkt felaktig och dålig beskrivning av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna må rösta med Alliansen i de flesta frågorna i riksdagen men det gör faktiskt Socialdemokraterna också. Sverigedemokraterna må stå Kristdemokraterna relativt nära i partiets familjepolitik men det gör inte Sverigedemokraterna till ett kristet parti heller. Sverigedemokraterna är ett parti med rötterna i den svenska extremhögern vars existensberättigande handlar om slutenhet och en exkludering av människor som inte tycker som dem eller är som dem. Det är oerhört långt mellan en liberal hållning och den sverigedemokratiska världsbilden. Det borde även en vänsterpartist av Jonas Sjöstedts kaliber förstå.

Sedan handlar det om antirasistisk och antifascistisk taktik. Vad har Vänsterpartiet att tjäna på att ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna legitimeras? För om sanningen ska fram så är det faktiskt att legitimera Åkesson och hans partivänner genom att klumpa ihop dem med Fredrik Reinfeldt.  Ordet ”borgare” må var ett skällsord av rang för en vänsterpartist men för vanligt folk är det inte per automatik det. Internationell forskning har dessutom visat att de främlingsfientliga partier som inte lyckats göra sig av med sina bruna rötter har haft vansinnigt mycket svårare att slå igenom än främlingsfientliga partier vars bakgrund snarare är i skattemissnöjesrörelser med en nyliberal ekonomisk politik.

När Mona Sahlin slutade som Socialdemokraternas ledare upphörde en kort men viktig tid för svensk socialdemokrati där partiet inte lät sig frestas av att använda Sverigedemokraterna som ett slagträ mot borgerligheten. Jag hoppas inte att Jonas Sjöstedt är lika ointresserad av att lyssna på oss antirasister och antifascister som står utanför partipolitiken som Håkan Juholt verkar vara.

Nås av nyheten om den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Ils död. Tankarna går först till det nordkoreanska folket som nu om någonsin kanske har chansen att slå sig fria från tyranniet. Det lär inte vara enkelt men skulle det någon gång dyka upp ett läge så borde det väl vara nu.

På Twitter noterar jag att Sverigedemokraternas allra vassaste kniv i lådan, Christian Westling, frågar sig hur det är Vänsterpartiets fikarum just nu. Westling hade gärna sett en dold mikrofon där. Om det i detta nu är någon i detta nu, klockan 07:38 i Vänsterpartiets fikarum, så tror jag dock att personalen är i full sjå med att diskutera den stora organisationsomläggning som pågår innan kongressen där en del tjänster kan förändras. Och några fina ord om diktaturen i Nordkorea tror jag faktiskt inte man hade kunnat snappa upp där i vilket fall.

Jag hade dock gärna sett en dold mikrofon hos Kommunistiska Partiet och deras Marx-Engelshus i Göteborg. KP eller KMPL(r) som de hette fram till förra året har ju alltid haft en jävligt ofräsch syn på diktaturer som exempelvis Nordkorea.

Westlings parti har givetvis inte mycket till övers för diktaturen i Nordkorea. Men vid en närmare eftertanke påminner partiets kollektivistiska identitetspolitik ganska mycket om en kommunistisk diktatur som just Nordkorea. Det faktum att Partiet vill bestämma och villkora oss som bor i Sveriges identitet. Hur vi är, vad vi känner och hur vi uppfattar oss ska villkora huruvida vi får vara svenska medborgare eller inte. Ja, Sverigedemokraterna har ju faktiskt skrivit in “lojalitet” i Partiprogrammet.

Westling som själv beskriver sig som “Reaktionär” borde nog fundera lite grann själv om hans ideologiska släktskap till en kommunistdiktatur som Nordkorea.

Det är lördagsnatt. Jag dricker Coca cola och spelar Betapet. Mellan varven surfar jag runt på diverse högerextrema sajter. Hamnar, som vanligt, till slut på Nationaldemokraternas hemsida. Eller tvåmanspartiet, som en del kallar dem. Ett parti som någon borde skriva en bok om. Eller snarare: Någon borde skriva en bok med titeln “Konsten att förstöra ett parti”och den skulle i så fall handla om partiledaren Marc Abramssons politiska karriär och gärning.Tror dock inte att intresset för denna eventuella bok skulle sträcka sig så långt utanför “den nationella rörelsen”…

Nåväl. Jag noterar i alla fall att partiet har avverkat den traditionsenliga julmiddagen. Och för första gången någonsin (?) kan man ana en viss självspäkning och ångest i partiföreträdarnas tal. Mattias Karlstrand som är partiets strateg vilket är synonymt med Abramssons högra hand och knähund höll ett tal där han gick till attack mot alla oss som har dödsförklarat partiet:

“Detta är trots att man har räknat ut oss, många gånger. Bara under detta år. Gång på gång har man dödsförklarat vår nationaldemokratiska rörelse och vårt parti – Nationaldemokraterna. Men ännu, efter alla dessa år – mot alla odds – så finns vi kvar, och vi fortsätter kämpa!

För det är inte tänkt att vi ska finnas kvar. Ingen kommer vara mer belåten än dagens regim, att deras enda potentiella hot skulle slå igen portarna. Vilket i praktiken skulle innebära att solen lägger sig ner över Sverige och det svenska folket. För gott”.

Nu tror jag inte att Reinfeldt och gänget sitter och skrattar gott åt just Nationaldemokraternas förfall. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det är fler än Marc Abramsson och Mattias Karlstrand som på fullaste allvar tror att ND någon gång kommer få en betydelse och inflytande över svensk politik. Men det är inte bara där Karlstrands analys brister.

Vi som är motståndare till ND och de idéer som partiet står för vill nog faktiskt ändå att Abramsson och Karlstrand ska fortsätta driva sitt parti. Om just dessa två fortsätter att leda ND på samma sätt som nu,  det vill säga genom att kapitalt misslyckas med allt de tar sig för och göra potentiella aktivister inaktiva, så tror jag att de flesta av oss antirasister i Sverige är helnöjda.

På många sätt är Karlstrands och Abramssons fortsatta slit i Nationaldemokraterna den bästa julklapp en demokratiälskande antirasist kan få.