Igår kväll när jag käkade middag med några vänner och kollegor på en av de många syltorna innanför ringmuren i Visby så staplade alldeles plötsligt den gamla ”SD-bunkern” in. Alltså, några av det gamla gardet som petades på Sverigedemokraternas riksårsmöte 2005 när Jimmie Åkesson tog över som partiledare. I gänget fanns bland andra den tidigare partiledaren Mikael Jansson som fick ett litet tröstpris i höstas när han fick en riksdagsplats som tack för lång och trogen tjänst. I sällskapet fanns också det tidigare nazisten Patrik Ehn som lite då och då avslöjas för sitt samröre med organisationer som är problematiska för Sverigedemokraterna. Lite spektakulärt i sammanhanget var också att Per Emanuelsson fanns med i sällskapet. Emanuelsson var en av de som Åkessons falang uteslöt när de hade tagit makten i partiet.
Motivet var Per och hans brors, den tidigare partiorganisatören Lars Emanuelsson, så kallade extremism. Bland annat hade bröderna i samband med Europaparlamentsvalet 2004 delat ut ett brev till personer med svenskklingande efternamn boendes i den invandrartäta förorten Bergsjön. I ”Bergsjöbrevet” skrev de att en valframgång för SD i EP-valet skulle leda till att partiet senare skulle komma in i riksdagen och då skulle Sverigedemokraterna kunna hjälpa etniska svenskar att flytta från Bergsjön. På så vis kunde ett aparteidliknande Göteborg bli verklighet.
Brevet fick stor medial uppmärksamhet, framförallt i Göteborgsområdet, och medan Jimmie Åkessons gäng ville utesluta bröderna så försvarade Jansson dem. Åkesson och bundsförvanten Björn Söder sa utåt att det handlade om Emanuelssonbrödernas ”extremism” men det handlade också om maktkampen i partiet. Per och Lars hade sedan början av 1990-talet varit centralfigurer inom SD. Lars var under en period partiorganisatör och dömdes i mitten av 1990-talet för att både ha misshandlat en journalist samt en avhoppad medlem. Bröderna hade också in på 2000-talet en viktig roll då de hade kontroll över medlemsregistret och styrde och ställde på partikansliet – den så kallade bunkern. När Åkessonfalangen fick allt mer inflytande var Emanuelssonbröderna som också styrde partidistriktet i Göteborg de som var mest motstridiga och backade upp den allt mer kritiserade partiledaren Mikael Jansson.
Men något som har glömts bort i så väl Sverigedemokraternas historieskrivning som utomstående bedömares berättelse om partiets framväxt är att de som idag styr SD under samma period trampade rejält i klaveret och gav utlopp för den sorts ”extremism” som var motivet Emanuelssonbrödernas till sorti.
Det hela utspelade sig 2003 när Sverigedemokraterna hade börjat planera sin Europavalskampanj. Partiet blev kontaktat av den rike belgaren Bernad Mengal som ville sponsra partiet med ett stort utskick till väljarna. För Sverigedemokraterna som vid det här laget hade 50 kommunala mandat och var långt ifrån så välbärgat som partiet är idag så var givetvis den potentiella donationen något att sukta efter. Men samtidigt så blev partiledningen smått nervösa inför farhågan att de inte visste vem belgaren var. Vid den här tiden satt så väl Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson i partistyrelsen. Alltså de som 2005 tog över partiet och idag utgör SD:s innersta kärna. Åkesson var dessutom ansvarig för framtagningen av partiets flygblad och trycksaker. I mina kollegor Daniel Poohl och Micke Ekmans bok ”Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna” återges citat och ordväxlingar från det möte den där Mengaldonationen diskuterades. Det var nämligen så att den dåvarande partiorganisatören Tommy Funebo bandade hela mötet. Några månader senare hoppade Funebo av partiet och lämnade över mängder med material till Expo.
Under diskussionen på mötet är den dåvarande SD-ledningen nervösa. Det hade nämligen visat sig att Mengal hade publicerat öppet rasistiska texter innehållande så väl afrofobi som antisemitism. Medan en grupp var nervösa för att det dåvarande kommunalrådet i Malmö, den tidigare moderate riksdagsledamoten Sten Andersson, skulle lämna partiet om Mengals rasism blev offentlig och då skulle i sin tur Mattias Karlsson som hade en tjänst som Anderssons politiska sekreterare bli av med jobbet. Partiet skulle dessutom tappa väljare i Skåne där man 2002 hade slagit igenom på allvar. En annan grupp var mest nervösa att det konkurrerande partiet Nationaldemokraterna istället skulle få ta del av Mengals pengar.
Åkesson hade fått ta del av en skiss på hur ett eventuellt flygblad skulle kunna se ut. Under diskussionen säger SD:s nuvarande partiledare så här:
- Som flygbladstillverkare fick jag det flygbladet skickat tillsänt mig men jag kan inte säga att det är ideologiskt avvikande men språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen.
Det problematiska för Åkesson var alltså språkbruket. INTE den uppenbara rasismen.
Trots att partiet sedan tillsatte en utredning där de upptäckte att Mengal publicerat åtskilliga antisemitiska och andra öppet rasistiska texter tog de emot pengarna. Bara Tommy Funebo röstade emot. Det kan vara värt att känna till att de som idag styr SD faktiskt samarbetade öppet med en sådan person som var så öppet antisemitisk när de idag i sin antimuslimska retorik allt mer framställer sig själva som frontmän i kampen mot antisemitism. Och det kan vara värt att känna till att dagens SD-ledare hade en sådan bräcklig syn på rasism att det endast handlade om språkbruket.
Åter till den gamla SD-bunkern på syltan La Fontana i Visby. Jag tyckte faktiskt synd om Per Emanuelsson. Han är en av alla dom som har byggt upp SD och banat väg för partiets framgångar. Medan han idag får smyga med Jansson på en sunkig pizzeria åker de unga sverigedemokraterna som bara varit med i partiet i några år en lyxjakt till Visby och raglar runt på Visbys gator som om de ägde världen.
* Sverigedemokraternas presstjänst har hört av sig och meddelat att Per Emanuelsson inte närvarade vid middagen. De hävdar att jag ska blandat ihop honom med en ”kommunpolitiker från Kristianstad”. I kommentarsfältet här på bloggen hävdas det att det var SD:aren Niclas Nilsson från just Kristianstad som var på plats. Jag kan till 100 procent garantera att det INTE var Nilsson som jag såg. Noterbart var också att Mikael Janssons fästmö Liselott Lövgren, tidigare internationell sekreterare i Nationaldemokraterna, fanns med under middagen.