I den nödvändiga diskussion som har uppstått i kölvattnet av terrordåden i Oslo har partier, ideologer och andra aktörer som till stor del delar den världsbild som gör sig gällande i Anders Behring Breiviks så kallade manifest desperat försökt att slå ifrån sig detta uppenbara faktum att de faktiskt delar syn på världen men inte tillvägagångssättet med att få bukt på de påstådda problemen. Detta trots att ingen seriös aktör på något sätt skuldbelägger dem för terrordåden i Oslo och på Utöya.
Desperationen har i alla fall i Sverige tagit sig i tre olika uttryck som många gånger går in i varandra.
1. Man lägger skulden på antingen mångkulturen eller de som förespråkar detta, enligt aktörerna, förhatliga mångkulturella samhälle där flyktingmottagande, yttrandefrihet, religionsfrihet, integration istället för den historiskt sätt beprövade och förödande assimilationstanken och värnande av politiska motsättningar utifrån framförallt den ekonomiska höger-vänsterskalan har varit gällande.
Bland dessa aktörer återfinns SD-Varbergs ordförande Erik Hellsborn och SD-riksdagsledamoten Richard Jomshof varav den sistnämnda bara ett par dagar efter terrordådet sa följande i en intervju i Blekinge Läns tidning:
- Om jag ska vara helt ärlig tror jag att en av anledningarna är den splittringspolitik som finns. Ett splittrat mångkulturellt samhälle fungerar inte utan ett samhälle måste bygga på gemenskap. Jag tror att det är en viktig förklaring. Grupper ställs mot grupper. Men sedan är det solklart att det inte står rätt till i den här killens hjärna. En normal människa kan aldrig begå något sådant här fruktansvärt.
2. Man menar att media och politiska motståndare bedriver en “hetsjakt” mot de som tror på vanföreställningarna om en “islamisering” eller uppståndelsen av ett Eurabia. Man menar också att denna konspiration (en politiskt korrekt sådan, givetvis) av journalister och politiker nu gör allt för att brännmärka det vokabulär och språkbruk som förenar Behring Breivik med den antimuslimska rörelsen. Man kopierar också sina motståndares retorik vad det gäller kritiken av hur bland andra Sverigedemokraterna försöker vinna politiska poänger genom att framställa samtliga muslimer i världen som mer potentiella terrorister än andra. Det är en lönlös strategi som framförallt blottlägger denna rörelses kollektiva skuldbeläggande av världens muslimer.
3. Ett annat uttryck för den politiska rävsax som den antimuslimska rörelsen för tillfället och för en lång tid framöver befinner sig i är aktörernas desperata försök att framställa Behring Breiviks 1500 sidor långa deklaration som ett sammelsurium av olika politiska uppfattningar. “Ett hopkok” av olika idéer har varit ett vanligt uttryck från bland annat SD-ledningen den senaste tiden. Desperationen är uppenbar i försvarstalen från de antimuslimska propagandisterna:
Ena stunden lyfter man fram att Behring Breivik är pro Israel. Vilket de flesta aktörerna inom den antimuslimska rörelsen i Europa och USA de facto också är. Andra stunden lyfter man fram de antisemitiska inslag som finns i Behring Breiviks manifest. När det kommer till i alla fall partier som Sverigedemokraterna och belgiska Vlams Belang så vet de flesta att antisemitism och ett pragmatiskt förhållande till nationalsocialismen fortfarande finns i dessa partiers medlemskårer och att de båda till skillnad från exempelvis Fremskrittspartiet och Geert Wilders holländska antimuslimska parti är sprungna ur efterkrigstidens högerextrema rörelser.
De antimuslimska demagogerna har också i sin desperation tryckt på Behring Breiviks kristna vurm. Det är också både anmärkningsvärt och lite lustigt då flera av aktörerna tidigare har lyft fram den stora faran utifall att kristendomen inte längre är majoritetsreligion i Europa. En vanlig argumentation från de antimuslimska, däribland självaste Jimmie Åkesson, har varit att jämföra religionerna islam och kristendomen med varandra och konstaterandet att det inte finns något “kärleksbudskap” inom islam. Något som också antisemiter alltid gör när de jämför judendomen och kristendomen.
Det är också känt att en av de ledande antimuslimska ideologerna Robert Spencer har tyckt att idén om ett nytt korståg till Anatolien vore en god idé.
Vidare har det hävdats att det faktum att Behring Breivik beskriver sig som en anhängare av HBT-rörelsen är ett “bevis” för att han inte har så väldans mycket gemensamt med exempelvis Sverigedemokraterna. Men vänta nu? Har inte ett stående argument från bland annat Sverigedemokraternas sida varit homofobin som finns inom den muslimska världen? Trots att ledande SD:are bland annat jämfört homosexualitet med tidelag och pedofili.
Ett tramsargument som hela tiden dyker upp i diskussionen är också det konstaterande att Behring Breivik skriver att han blev glad när Sverige valde Fredrik Reinfeldt till statsminister. En retorisk fråga som ständigt återkommer från de antimuslimskas sida är hur vida inte statsministern ska ställas ansvarig för terrordåden då Behring Breivik uppenbarligen uppskattade honom framför Göran Persson. Det är ju givetvis jättefånigt eftersom att ingen seriös debattör, journalist eller politiker skuldbelägger exempelvis SD för terrordåden i sig och för att Reinfeldt inte heller delar den världsbild om en stundande “islamisering” som är det övergripande i Behring Breiviks “manifest”. Avslutningsvis så var det ju dessutom så att Sverigedemokraterna hellre såg en Alliansregering än en socialdemokratisk regering med bland andra den så brutalt hatade Mona Sahlin på en ministerpost.
Det går säkert för den antimuslimska rörelsen att hitta hundratals försök till bevis på saker i Behring Breiviks “manifest” som inte helt och hållet stämmer överens med vad denna brokiga skara propagandister hävdar. Men än så länge går det uppenbarligen inte så bra då inkonsekvensen fortsätter att vara makabert uppenbar.
En sak som också måste nämnas i sammanhanget är att den antimuslimska rörelsen inte på något sätt är homogen. Där finns de som framförallt lyfter fram demografin ur en många gånger på gränsen till öppet rasistisk utgångspunkt. Där finns de som talar om den “västerländska civilisationen” ur ett kulturellt, många gånger ett kulturimperialistiskt sådant, perspektiv. Där finns de som talar om försvarandet av de “kristna” värderingarna (som om dem i sin tur vore homogena) som det allra viktigaste. Det som förenar är demoniseringen av människor från muslimska länder och vanföreställningar om att muslimer kollektivt agerar för att ta över Europa och kanske till och med hela världen bara för att så väl politiska som religiösa fundamentalister hävdar att de ska göra det och dem i sin tur råkar vara just muslimer.
