Nås av nyheten om den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Ils död. Tankarna går först till det nordkoreanska folket som nu om någonsin kanske har chansen att slå sig fria från tyranniet. Det lär inte vara enkelt men skulle det någon gång dyka upp ett läge så borde det väl vara nu.

På Twitter noterar jag att Sverigedemokraternas allra vassaste kniv i lådan, Christian Westling, frågar sig hur det är Vänsterpartiets fikarum just nu. Westling hade gärna sett en dold mikrofon där. Om det i detta nu är någon i detta nu, klockan 07:38 i Vänsterpartiets fikarum, så tror jag dock att personalen är i full sjå med att diskutera den stora organisationsomläggning som pågår innan kongressen där en del tjänster kan förändras. Och några fina ord om diktaturen i Nordkorea tror jag faktiskt inte man hade kunnat snappa upp där i vilket fall.

Jag hade dock gärna sett en dold mikrofon hos Kommunistiska Partiet och deras Marx-Engelshus i Göteborg. KP eller KMPL(r) som de hette fram till förra året har ju alltid haft en jävligt ofräsch syn på diktaturer som exempelvis Nordkorea.

Westlings parti har givetvis inte mycket till övers för diktaturen i Nordkorea. Men vid en närmare eftertanke påminner partiets kollektivistiska identitetspolitik ganska mycket om en kommunistisk diktatur som just Nordkorea. Det faktum att Partiet vill bestämma och villkora oss som bor i Sveriges identitet. Hur vi är, vad vi känner och hur vi uppfattar oss ska villkora huruvida vi får vara svenska medborgare eller inte. Ja, Sverigedemokraterna har ju faktiskt skrivit in ”lojalitet” i Partiprogrammet.

Westling som själv beskriver sig som ”Reaktionär” borde nog fundera lite grann själv om hans ideologiska släktskap till en kommunistdiktatur som Nordkorea.

Det är lördagsnatt. Jag dricker Coca cola och spelar Betapet. Mellan varven surfar jag runt på diverse högerextrema sajter. Hamnar, som vanligt, till slut på Nationaldemokraternas hemsida. Eller tvåmanspartiet, som en del kallar dem. Ett parti som någon borde skriva en bok om. Eller snarare: Någon borde skriva en bok med titeln ”Konsten att förstöra ett parti”och den skulle i så fall handla om partiledaren Marc Abramssons politiska karriär och gärning.Tror dock inte att intresset för denna eventuella bok skulle sträcka sig så långt utanför ”den nationella rörelsen”…

Nåväl. Jag noterar i alla fall att partiet har avverkat den traditionsenliga julmiddagen. Och för första gången någonsin (?) kan man ana en viss självspäkning och ångest i partiföreträdarnas tal. Mattias Karlstrand som är partiets strateg vilket är synonymt med Abramssons högra hand och knähund höll ett tal där han gick till attack mot alla oss som har dödsförklarat partiet:

”Detta är trots att man har räknat ut oss, många gånger. Bara under detta år. Gång på gång har man dödsförklarat vår nationaldemokratiska rörelse och vårt parti – Nationaldemokraterna. Men ännu, efter alla dessa år – mot alla odds – så finns vi kvar, och vi fortsätter kämpa!

För det är inte tänkt att vi ska finnas kvar. Ingen kommer vara mer belåten än dagens regim, att deras enda potentiella hot skulle slå igen portarna. Vilket i praktiken skulle innebära att solen lägger sig ner över Sverige och det svenska folket. För gott”.

Nu tror jag inte att Reinfeldt och gänget sitter och skrattar gott åt just Nationaldemokraternas förfall. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det är fler än Marc Abramsson och Mattias Karlstrand som på fullaste allvar tror att ND någon gång kommer få en betydelse och inflytande över svensk politik. Men det är inte bara där Karlstrands analys brister.

Vi som är motståndare till ND och de idéer som partiet står för vill nog faktiskt ändå att Abramsson och Karlstrand ska fortsätta driva sitt parti. Om just dessa två fortsätter att leda ND på samma sätt som nu,  det vill säga genom att kapitalt misslyckas med allt de tar sig för och göra potentiella aktivister inaktiva, så tror jag att de flesta av oss antirasister i Sverige är helnöjda.

På många sätt är Karlstrands och Abramssons fortsatta slit i Nationaldemokraterna den bästa julklapp en demokratiälskande antirasist kan få.

Kvällens Uppdrag Granskning om den så kallad Counterjihadrörelsen – alltså den antimuslimska miljön – bekräftade bilden av en våldsbejakande miljö med också våldsanvändande inslag. Den påvisade också det faktum att denna politiska miljö inte bara har kopplingar utan också finns representerad i en parlamenten , däribland i Sverige. Låt mig ännu en gång påpeka att inte vare sig Sverigedemokraterna, Geert Wilders frihetsparti eller norska Fremskittspartiet bär skulden för terrordåden i Norge. Ingen seriös aktör har anklagat dessa partier för det. Vad som däremot måste konstateras är att ledande sverigedemokrater som bland andra Kent Ekeroth och Richard Jomshof har spridit ett nästintill identiskt budskap som flera av de våldsförhärligande grupper och antimuslimska ideologer som var med i Uppdrag Gransknings reportage. Det är också glasklart att i den antimuslimska miljö finns en retorik som uppmanar till våld och krig. Det kunde Expo Research bekräfta i fokusrapporten om den antimuslimska miljön som gavs ut i september.

Uppdrag Gransknings reportage och granskning är också angelägen mot en annan bakgrund. Det är högt tid att den svenska säkerhetspolisen faktiskt börjar bevaka den antimuslimska miljön. Det är uppenbart att våldsbejakande attityder finns inom denna miljö. Så även i Sverige. Men den antimuslimska miljön är inte de nazistiska grupperingar som bevakas idag. Det handlar om löst sammansatta nätverk på bland annat på internet. Därför är Regeringens handlingsplan som presenterades i förra veckan ett steg i rätt riktning. Men både makthavare och säkerhetspolis måste förstå skillnaderna mellan den antimuslimska miljön och den traditionella extremhögern. Om ”bara” de nazistiska grupperingarna kartläggs tillsammans med radikala islamistiska grupper och våldsbejakande vänsterextrema grupper så missar man den antimuslimska miljön. Det kan faktiskt få förödande konsekvenser då våldsförhärligande attityder och en fanatisk världsbild som legitimerar just våld uppenbarligen också finns i denna miljö.

Den SD-påhejade rasistsajten Avpixlat har idag passerat avgrunden tio gånger om. På sajten uppmanar man nu sina läsare att fota luciatåg på skolor i landet där skolorna infört fotoförbud. Pöbelsajten menar att dessa förbud införts på grund ut av att flyktingar utan uppehållstillstånd kan finnas med i tågen.

Bullshit.

Det är uppenbart att Avpixlatgänget lever så långt ifrån verkligheten man bara kan komma. I Sverige lever över 4000 barn med skyddad identitet. Det är barn till mammor som har misshandlats, barn till poliser, barn till grävande journalister, barn till politiker och andra föräldrar som lever under hot. Merparten av dessa barn är dock barn till kvinnor som har misshandlats. Mot denna bakgrund så uppmanar  många skolor och förskolor föräldrar och andra anhöriga att inte fota på den berörda skolan.

Jag känner själv barn som lever under skyddad identitet. Som har sjukanmält sig samma dag som det har varit skolfotografering bara för att de inte kan vara med i skolkatalogen. Barn till mammor som har blivit misshandlade av sina män och som varit tvungna att fly bygden. Barn till journalister som granskat antidemokratiska och kriminella grupper. Barn som har gråtit för att de inte kunnat klä upp sig som sina skolkamrater och vara med på det årliga klassfotot.

Nu vill alltså Kent Ekeroths kompisar på Avpixlat att sajtens läsare ska fota dessa barn och skicka in dom så att hela internetpöbeln kan se.

Det är så vedervärdigt att jag saknar ord. Avpixlat har idag visat en gång för alla att de är ett gäng som endast är ute efter att ställa till helvete för människor som redan lever i misär.

Idag tog jag för Stiftelsen Expos räkning emot 5i12-rörelsens årliga pris. Utdelningen ägde rum i riksdagen. Jag håller sällan tal. Och skriver än mer sällan sådana. Talet handlar i alla fall om ett framtida samhälle där vi undviker kollektivt skuldbeläggande och där det finns plats för både tro och tvivel.

”Jag är här för att å hela Stiftelsen Expos vägnar tacka för denna utmärkelse som för oss är både hedersam och förpliktigande.

Låt mig, kort, förklara varför.

När Stig Wallin gick miste om sin Sara kunde den ofattbara och ogreppbara sorgen som en förälder drabbas av när den förlorar sitt barn kunna förvandlas till en vrede som i sin tur skulle kunna omvandlas till ett hat.

Ett hat baserat på generaliseringar och kollektivt skuldbeläggande. Ett hat där den allra minsta gemensamma nämnaren kan koppla samman helt oskyldiga människor med det hänsynslösa brott som hade begåtts. Ett hat byggt på en fanatisk idé att om att människor är som dom är och gör som dom gör beroende på så simpla ting som hudfärg, etnisk bakgrund eller nationell identitet.

Men istället för att halka ner i ett träsk av hat var Stig med och drog igång 5i12-rörelsen. En rörelse som fungerat och fungerar som en motvikt till hatet, generaliseringarna och det kollektiva skuldbeläggandet.

Mina vänner. Antirasism handlar om att inte döma på förhand. Att var och en av oss ska få vara dom vi är och inte heller ställas till svars för saker som andra gjort. Bara för att de råkar ha så simpla ting som samma hudfärg, etnisk bakgrund eller nationell identitet som oss.

Att motivera sitt ”nej” till människor för att vistas i en stad, på en arbetsplats eller i ett land beroende på vad en annan människa har gjort eller för den delen förutfattade meningar är att döma på förhand. Och när den typen av människosyn blir en sanning i ett samhälle får det som oftast förödande konsekvenser.

Antirasism handlar också om att det finns oerhört få självklarheter. Det vill säga att man ger plats åt både tro och tvivel. För mig är antirasismen en idé om ett samhälle där olika idéer och lösningar stöts och blöts mot varandra och där våra olika identiteter, bakgrunder och historier tillsammans bidrar till ett gott hem för oss alla.

Man kan kalla det mångkultur. Man kan kalla det samexistens. Man kalla det en insikt om att det går att leva tillsammans.

Det handlar inte om ett paradislikt samhälle. Det handlar om idag. Det handlar om mammor, pappor, barn och allt vad vi är. Vi som lever och kommer leva i det här landet. Vi kan vara, tycka och tänka olika men genom respekt och att hela tiden undvika det kollektiva skuldbeläggandet så förhindrar vi de motsättningar som nationalism, rasism och kategoriserande hatläror som antisemitism, islamofobi, homofobi, afrofobi och antiziganism bygger på.

Det, mina vänner, det är praktisk antirasism.

Antirasism handlar avslutningsvis om den fantastiska rätten för en människa att faktiskt få vara den hon är så hon länge hon inte skadar någon annan. Ingen politiker, i den här i riksdagen, eller någon annanstans ska komma och tro att den ska bestämma över en människas identitet. Vi är alla människor bärandes på mängder av identiteter. Vi är alla föränderliga och befinner oss på var sin livslång resa som startar och tar slut på olika platser. Ibland förutsägbara sådana. Men som oftast är dessa resor och ändhållplatser till och med mer oförutsägbara en än resa mellan Kungsbacka station och Frillesås centrum.

I det arbete som vi på Expo bedriver handlar det om att identifiera rasismen och intoleransen. Att sprida kunskap om den så att demokratiska krafter alltifrån här i riksdagen, till tidningsredaktioner och i klassrummet på högstadieskolan hemma Frillesås ska kunna bemöta hatpropagandan, generaliseringarna och det kollektiva skuldbeläggandet.

Det var faktiskt i det sistnämnda, i klass 8A:s klassrum på Frillesåskolan 1998, som jag för första gången kom i kontakt med Expo.

Mycket har förändrats sedan dess. Och en del är detsamma.

Om antirasism då för mig var en ilska över fördomar och hat är antirasismen idag en tro på en värld där vi inte dömer varandra på förhand, där det finns plats för både tro och tvivel och där rätten att vi får vara dom vi är grundfundament i samhällen där vi lever tillsammans.

Återigen; Stort tack.