Idag attackerades demonstranter som hade under fredliga former hade samlats i Ludvika för att protestera mot rasism. Demonstranterna som bestod av ungdomar och folkvalda politiker attackerades av aktivister från den nazistiska våldsorganisationen Svenska Motståndsrörelsen. En organisation som är arvtagaren till Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och som leds av den tidigare VAM-ledaren Klas Lund som är dömd för dråp och bankrån. Nazisterna ska ha enligt uppgift ha attackerat vänsterpartisten Daniel Riazat med en flaska. Efter attacken ska två nazister ha gripits.

För några veckor sedan demonstrerade Svenska Motståndsrörelsen i Ludvika. Nazisterna ville utnyttja sorgen efter det fruktansvärda mord som hade drabbat staden i förra månaden. Då rapporterade lokalmedia om nazisternas demonstration som om det var vilket torgmöte som helst. Inte en nazistisk våldsorganisation som både manar till våld och använder våld.

Så här skriver Svenska Motståndsrörelsen i sin interntidning: ”Motståndsrörelsen måste vara den kraft som föder det aggressiva och revolutionära tankesättet”. ”Slå först och med full kraft”. ”Angreppet får inte avslutas innan motståndargruppen skingrats och flyr. När detta skett kan vi återgå till att åsamka omkullslagna motståndare ytterligare skada”.

Organisationen hymlar inte heller med sitt våld utåt. På Youtube kan man exempelvis se när Svenska Motståndsrörelsen attackerar en fredlig antirasistisk manifestation i Nyköping för några år sedan. Att då lokalmedia i Dalarna väljer att beskriva nazistmötet i Ludvika för några veckor sedan som ett torgmöte bland andra tyder på att man inte ser allvaret med nazisternas etablering. Idag fick vi alla se vad som händer när en nazistisk gruppering etablerar sig i ett samhälle.

Det är också anmärkningsvärt att när nyheten om nazistattacken spred sig i sociala medier så började direkt de anonyma fanatiker som dagligen fungerar som Sverigedemokraternas propagandister på Twitter och i tidningarnas kommentarsfält gillande om attacken i Ludvika. Det visar än en gång att SD:s internetpöbels ständiga martyrhistorier om hur hemskt det är med politiskt våld endast är ett spel för gallerierna. Så låt mig för tydlighetens skull konstatera för säkert 15 000:e gången: Jag tar avstånd från allt våld oavsett vem det är som drabbas.

—

DN.

Det har blivit lite av en sanning att högerpopulistiska och högerextrema partier är på ständig framgång runtom i Europa. Men så nattsvart är det faktiskt inte. Partier vars syfte är att demonisera minoritetsgrupper och göra en omtänksam samexistens mellan människor omöjlig har förvisso gått starkt framåt i många europeiska länder de senaste åren men nu finns det snart så många undantag att man skulle kunna tala om en trend.

Redan i Europaparlamentsvalet för snart tre år sedan minskade de intoleranta partiernas representation i parlamentet. Då nådde ändå exempelvis det naziinspirerade British National Party och det ungerska antiromska partiet Jobbik stora framgångar i valet. Med partier som Sverigedemokraterna och Sannfinländarnas succéer i de nationella valen de senaste åren är det givetvis svårt att tala om en tillbakagång. Men det senaste halvåret går det faktiskt att tala om en positiv utveckling.

I det danska folketingsvalet i höstas backade antimuslimska Danskt Folkeparti för första gången någonsin och förlorade samtidigt den vågmästarroll som partiet utnyttjat till fullo i ett decennium. Socialdemokratin backade den också. Valets stora vinnare var socialliberala Radikale Venstre och det frihetliga vänsteralternativet Enhetslistan. Båda partierna hade både utmanat och kritiserat Danskt Folkepartis inverkan på politiken. Enhetslistans karismatiska frontfigur Johanne Schmidt Nielsen talade om att landet behövde en anständig flyktingpolitik vilket lockade väljargrupper som aldrig tidigare röstat på det lilla partiet som tidigare funnits ut i den marginalen.

I det finska presidentvalet vars första omgång gick av stapeln förra helgen hade högerpopulistiska Sannfinländernas ledare Timo Soini hoppats på en framgång men istället blev det en sorti som nästan saknar motstycke. Soinis parti som för mindre än ett år sedan var det finska riksdagspartiets stora segrare blev utslagen med god marginal. Inför nästa omgång är det istället Pekka Haavisto från landets miljöparti som får möta den konservativa Sauli Niinistö. Haavisto har gjort sig känd för sin positiva hållning till invandrare. Trots att även socialdemokratin i detta val gjorde ett stort nederlag så innebar det alltså ingen framgång för högerpopulismen.

Även i Holland som också är ett av de länder som antirasister i Sverige tittat skräckslaget på ser trenden ut att vända. Den antimuslimske fanatikern Geert Wilders parti har under det senaste halvåret halverat sitt stöd. Istället har det socialistiska partiet ökat sitt stöd markant och i de senaste mätningarna är Vänsterpartiets holländska motsvarighet landets största parti. Även i Holland verkar socialdemokratin ha stagnerat.

Vad kan dessa förändringar då bero på? Har Europa fått nog de intoleranta partiernas rabiata och enformiga propagandamegafoner? Det är det givetvis alldeles för tidigt säga. Det stundande franska presidentvalet där högerextremisten Marine Le Pen blir en viktig värdemätare för hur de högerpopulistiska och högerextrema partierna står sig i bland annat den eurokris som idag råder.

Några saker kan man dock konstatera:

En ekonomisk kris innerbär inte per automatik att intoleranta partier stärker sina aktier i väljarkåren.

En socialdemokratisk kris innebär heller inte högerextrema och högerpopulistiska framgångar i opinionen.

Partier som utmanar de intoleranta partiernas retorik och världsbild har god en potential att växa och bli valvinnare.

Mot denna bakgrund har Jimmie Åkesson all anledning att vara orolig. Hans tal om att partiet skulle nå uppemot 15 procent i nästa val känns nästintill orealistiskt.

Idag valdes Jonas Sjöstedt som väntat till Vänsterpartiets nya partiledare. Valet av Jonas Sjöstedt kan på många sätt beskrivas som en nystart för ett parti som inte bara dalat i opinionen utan även förlorat rollen som det orädda och utmanande partiet som lockar medlemmar från stora grupper i samhället som i bästa fall kommer in på partilokalerna men vänder i dörren på grund av den sekterism och exkluderande attityd som dess värre många gånger präglar de partier som har ambitioner att vara en progressiv folkrörelse.  Sjöstedt har tidigare visat att han kan nå grupper som Lars Ohly till vänsterns stora förtret inte lyckades förmå att nå. Vänsterpartisterna har därför många anledningar att se med tillförsikt på framtiden.

Men valet av Jonas Sjöstedt, eller snarare Lars Ohlys avgång, kan också vara slutet på en epok för den partipolitiska antifascismen. Det är betydligt mindre saker som skiljer Lasse och Jonas än vad så kallade politiska analytiker vill påskina. Men en skillnad finns där och det är synen på Sverigedemokraterna. Efter Ohlys, enligt min mening, fåniga fadäs med Jimmie Åkesson i SVT:s sminkloge på valnatten 2010 så har Lasse varit konsekvent med att beskriva Sverigedemokraterna som ett rasistiskt och högerextremt parti. Han har inte fallit för den vänsteristiska frestelsen att kalla Sverigedemokraterna för ett borgerligt parti. Sjöstedt har däremot i debatter med bland annat Jimmie Åkesson gjort som Socialdemokraternas Håkan Juholt och kallat Åkessons parti för ”borgerliga”.

Det är en direkt felaktig och dålig beskrivning av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna må rösta med Alliansen i de flesta frågorna i riksdagen men det gör faktiskt Socialdemokraterna också. Sverigedemokraterna må stå Kristdemokraterna relativt nära i partiets familjepolitik men det gör inte Sverigedemokraterna till ett kristet parti heller. Sverigedemokraterna är ett parti med rötterna i den svenska extremhögern vars existensberättigande handlar om slutenhet och en exkludering av människor som inte tycker som dem eller är som dem. Det är oerhört långt mellan en liberal hållning och den sverigedemokratiska världsbilden. Det borde även en vänsterpartist av Jonas Sjöstedts kaliber förstå.

Sedan handlar det om antirasistisk och antifascistisk taktik. Vad har Vänsterpartiet att tjäna på att ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna legitimeras? För om sanningen ska fram så är det faktiskt att legitimera Åkesson och hans partivänner genom att klumpa ihop dem med Fredrik Reinfeldt.  Ordet ”borgare” må var ett skällsord av rang för en vänsterpartist men för vanligt folk är det inte per automatik det. Internationell forskning har dessutom visat att de främlingsfientliga partier som inte lyckats göra sig av med sina bruna rötter har haft vansinnigt mycket svårare att slå igenom än främlingsfientliga partier vars bakgrund snarare är i skattemissnöjesrörelser med en nyliberal ekonomisk politik.

När Mona Sahlin slutade som Socialdemokraternas ledare upphörde en kort men viktig tid för svensk socialdemokrati där partiet inte lät sig frestas av att använda Sverigedemokraterna som ett slagträ mot borgerligheten. Jag hoppas inte att Jonas Sjöstedt är lika ointresserad av att lyssna på oss antirasister och antifascister som står utanför partipolitiken som Håkan Juholt verkar vara.