Idag valdes Jonas Sjöstedt som väntat till Vänsterpartiets nya partiledare. Valet av Jonas Sjöstedt kan på många sätt beskrivas som en nystart för ett parti som inte bara dalat i opinionen utan även förlorat rollen som det orädda och utmanande partiet som lockar medlemmar från stora grupper i samhället som i bästa fall kommer in på partilokalerna men vänder i dörren på grund av den sekterism och exkluderande attityd som dess värre många gånger präglar de partier som har ambitioner att vara en progressiv folkrörelse.  Sjöstedt har tidigare visat att han kan nå grupper som Lars Ohly till vänsterns stora förtret inte lyckades förmå att nå. Vänsterpartisterna har därför många anledningar att se med tillförsikt på framtiden.

Men valet av Jonas Sjöstedt, eller snarare Lars Ohlys avgång, kan också vara slutet på en epok för den partipolitiska antifascismen. Det är betydligt mindre saker som skiljer Lasse och Jonas än vad så kallade politiska analytiker vill påskina. Men en skillnad finns där och det är synen på Sverigedemokraterna. Efter Ohlys, enligt min mening, fåniga fadäs med Jimmie Åkesson i SVT:s sminkloge på valnatten 2010 så har Lasse varit konsekvent med att beskriva Sverigedemokraterna som ett rasistiskt och högerextremt parti. Han har inte fallit för den vänsteristiska frestelsen att kalla Sverigedemokraterna för ett borgerligt parti. Sjöstedt har däremot i debatter med bland annat Jimmie Åkesson gjort som Socialdemokraternas Håkan Juholt och kallat Åkessons parti för ”borgerliga”.

Det är en direkt felaktig och dålig beskrivning av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna må rösta med Alliansen i de flesta frågorna i riksdagen men det gör faktiskt Socialdemokraterna också. Sverigedemokraterna må stå Kristdemokraterna relativt nära i partiets familjepolitik men det gör inte Sverigedemokraterna till ett kristet parti heller. Sverigedemokraterna är ett parti med rötterna i den svenska extremhögern vars existensberättigande handlar om slutenhet och en exkludering av människor som inte tycker som dem eller är som dem. Det är oerhört långt mellan en liberal hållning och den sverigedemokratiska världsbilden. Det borde även en vänsterpartist av Jonas Sjöstedts kaliber förstå.

Sedan handlar det om antirasistisk och antifascistisk taktik. Vad har Vänsterpartiet att tjäna på att ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna legitimeras? För om sanningen ska fram så är det faktiskt att legitimera Åkesson och hans partivänner genom att klumpa ihop dem med Fredrik Reinfeldt.  Ordet ”borgare” må var ett skällsord av rang för en vänsterpartist men för vanligt folk är det inte per automatik det. Internationell forskning har dessutom visat att de främlingsfientliga partier som inte lyckats göra sig av med sina bruna rötter har haft vansinnigt mycket svårare att slå igenom än främlingsfientliga partier vars bakgrund snarare är i skattemissnöjesrörelser med en nyliberal ekonomisk politik.

När Mona Sahlin slutade som Socialdemokraternas ledare upphörde en kort men viktig tid för svensk socialdemokrati där partiet inte lät sig frestas av att använda Sverigedemokraterna som ett slagträ mot borgerligheten. Jag hoppas inte att Jonas Sjöstedt är lika ointresserad av att lyssna på oss antirasister och antifascister som står utanför partipolitiken som Håkan Juholt verkar vara.