Hej och hallå!

Det var ett tag sedan sist. Jag har haft en del att stå i. Bland annat har jag färdigställt den lilla boken “Positiv antirasism” med min boss och kollega Daniel Poohl. Den hår att läsa mer om och beställa här. Nåväl. Nu hade jag i alla fall tänkte att få fart på den här bloggen igen. Det får bli sista gången gillt. Men som triumferande “nystart” (ett populärt ord för si så där ett år sedan) låter jag publicera en fantastisk text av ingen mindre än Gorm Lind. Håll till godo!

/Alex.

Är det svenskt att må dåligt?

Sverigedemokraterna är ett parti med en lång historia av interna konflikter. Det har egentligen från början definierat partiet, man är sin egen värsta fiende. Så var det när partiet drog igång, det var så under början, mitten och slutet av 1990talet. Det fortsatte precis på samma sätt med ständiga bråk, konflikter och avhopp från år 2000 till 2010, när man då slutligen kom in i riksdagen som vågmästare till på köpet. Även ute i landet valdes det 2010 in sverigedemokrater i mängder av kommuner och landsting. Partiet fick en legitimitet och bredd på helt andra nivåer än tidigare.

Men vanans makt är stor. Det har nu gått två år sedan riksdagsinträdet och de interna konflikterna i partiet är en konstant följetong, det bråkas på alla nivåer över ungefär hela landet. Om ungefär vad som helst, kan man tycka när man ser på det utifrån. Folk utesluts och hoppar av i en omfattning som helt saknar motsvarighet i något annat riksdagspartis historia, (Ny demokrati undantaget, men de sitter inte i riksdagen längre) även om riksdagsgruppen i sig självt bara har en som lämnat partiet, i skrivande stund.

Vi kan alltså konstatera att inom sverigedemokraterna bråkas det mycket. Vi vet också att när det bråkas, mår folk mycket dåligt, både före och efter. Personkonflikter är både en konsekvens av och leder till att folk just mår dåligt. Och detta är en röd tråd genom sverigedemokraternas historia – folk mår dåligt. Vilket kanske inte är jätteförvånande i en rörelse som bygger på att exkludera vissa människor baserat på deras eller deras föräldrars geografiska födelseort. En rörelse som bygger på att se problem och konflikter, verkliga eller inbillade drar till sig människor som är konfliktbenägna och som mår därefter.

Personligen så är jag svensk enligt de flesta definitioner. Men eftersom jag väljer att må bra, gillar se lösningar och inte problem, väljer jag bort sverigedemokraterna. De kan vara där nere i sitt konfliktträsk och förpesta tillvaron för varandra om de så önskar. Det är inte typiskt svenskt att må dåligt, men det är typiskt sverigedemokratiskt, så hur svenska är de egentligen om vi ska gå efter den sverigedemokratiska kritan?

/Gorm Lind, före detta sverigedemokrat