Eller rättare sagt; please allow me to introduce you to mina favoritskivor. Inser att festivalsommaren börjar lida mot sitt slut och jag har inte hunnit ge den här bloggen den uppmärksamhet den förtjänar. Tanken med den här bloggen var att jag ständigt skulle kommentera händelser och skeenden i musikvärlden. Men riktigt så har det väl inte blivit eller hur? Nåväl, jag har gett er en hel del listor över vilka låtar jag gillar och lite annat halvkul. MEN. Jag har ännu inte gett er listornas urmoder, mina favoritskivor. Så därför, med början idag fram tills nästa fredag kommer jag att lista tio skivor jag ständigt återkommer till. Skivor som tåls att spelas om och om och om igen. I och med att jag bara har sju dagar på mig så kommer jag lista plats 10-6 idag för att sedan ta en skiva om dagen under nästa vecka. Listan innehåller inga stora musikaliska överraskningar, alla skivor anses av både kritiker och publik vara riktigt bra så förvänta er inget spektakulärt. Med det sagt, varsågoda!
10. The Ramones – The Ramones
14 låtar som förändrade popmusiken. Ingen av låtarna på Ramones debutskiva överskrider tre minuter, längst är I don’t wanna go down to the basement som klockar in på 2:35. Skivan är så fylld av energi att den kan förse en medelstor svensk stad med ström i ett år. Satan vad det går undan. Och då får man ta i beaktande att de spelade ännu snabbare live. Spelades flitigt på noggrant utvalda lager i Norge under sent 00-tal. Kolla in Dee Dees basspel, hur cool är han inte? Bästa spår: 53rd & 3rd.
9. The Velvet Underground – The Velvet Underground & Nico
Blev nyfiken på detta Andy Warhol-finansierade konstprojekt efter att ha läst Please Kill Me för första gången. Lou Reed, John Cale, Maureen Moe Tucker och Sterling Morrison får hjälp av Nico på denna underbart mörka resa genom New York på 60-talets mitt. Nicos übersorgsna stämma på framför allt Femme Fatale och I’ll be your mirror är läskiga. När man mår dåligt är det här en perfekt skiva att lyssna på, för när man hör den förstår man att man nog har det rätt bra ändå. Bästa spår: I’m waiting for the man.
8. Nirvana – MTV Unplugged in New York
Som sagt, inga överraskningar på den här listan. Vilket gör det lite svårt att skriva något om varje skiva då allt redan skrivits om dem. Men att höra sorgen i Kurt Cobains röst är så hjärtskärande att det saknar motstycke. Lyssnas ofta på när ingenting annat hjälper. Av någon outgrundlig anledning ofta på söndagar. Bästa spår: Lead Belly-covern Where did you sleep last night? Lyssna på hur Cobain väser och skriker. Ett halvår efter inspelningen tog han livet av sig.
7. The Stooges – The Stooges
Skulle väl egentligen lika gärna kunna vara Raw Power, men eftersom det självbetitlade albumet kom först så får det bli det. Punkens gudfader Iggy gör storslagen entré med låtar som I wanna be your dog, No Fun och 1969 som mest minnevärda spår. Distade guror och en ylande, skrikande, ålande Iggy framför varje spår som att det är det sista som händer innan apokalypsen. En skiva som går att spela närhelst du känner att du vill vara tuff. Skivan får dig att vilja peka finger och skrika åt allt i din närhet. Bästa spår: 1969.
6. The White Stripes – White Blood Cells
The White Stripes var en tämligen sen upptäckt för min del. Men vilken jävla upptäckt sen då. Bluesrock som blåser dig åt helvete. Den här skivan får mig på allvar att oroa mig för att min kärlek till ljudet av elgitarrer en gång i en framtid kommer att göra mig till hårdrockare. Bästa spår: ironiskt nog den akustiska Hotel Yorba.
Där har vi första halvan av listan, nästa kommer som sagt med en skiva per dag hela nästa vecka. Stay tuned!