Jag är en mycket dålig pirat. Jag laddar nästan aldrig hem någonting. I höstas dog den enda datorn jag hade ett nedladdningsprogram för torrents på och jag har inte orkat installera det på någon annan dator än. Det är inget nytt. Jag har aldrig fildelat speciellt mycket.

En del lyfter på ögonbrynen när jag berättar det här. En del tror mig inte, men det är helt sant. Jag blev inte pirat för att kunna fildela ifred. Jag blev pirat för att jag bryr mig om kultur, frihet och framtid.

Jag kommer från kultursvängen. Jag har varit bokförlagschef. Jag har fått en roman publicerad av Wahlström & Widstrand och jag har fler romaner på gång. Jag älskar kultur. Därför blir jag orolig och rädd när jag ser en industri som vägrar inse att verkligheten har förändrats och att de måste förändras med den. Jag blir orolig när nya, unga kulturskapare låses in i ett gammalt system som kommer att kollapsa. Jag blir orolig när den unga generationens kulturälskare föses ner i en mainstreamfåra och slås på fingrarna när de försöker kravla sig upp för att söka kulturell bredd. Jag blir orolig för att framtiden ska se tillbaka på vår tid och tro att Erik Amarillo och andra dagsländor var den enda kultur vi hade att lägga till vårt gemensamma kulturarv. Jag oroar mig för kulturens välbefinnande och fortlevnad.

Jag tror på yttrande- och åsiktsfrihet. Jag tror att de är grundbultar för en väl fungerande demokrati. Om man vill jaga fildelare på ett effektivt sätt måste någon veta exakt vilka ettor och nollor vi alla skickar och tar emot. När någon vet det kan vi vinka farväl till dessa båda grundbultar. Vem har verklig yttrande- och åsiktsfrihet om man förlorar möjligheten att vara anonym? Hur många vågar vara i opposition? Hur många vågar stå upp för det mer kontroversiella? Svaret är: Inte tillräckligt många för att kunna upprätthålla en väl fungerande demokrati och frihet.

Jag bekymrar mig om framtiden. Statsministern lovade en gång att man inte skulle jaga en hel ungdomsgeneration. Det var då. När det nu sker lyfter han inte ett finger för att hindra att det. Penningstarka multinationella företag anställer advokater vars uppgift det är att till vilket pris som helst kväsa människors naturliga behov av att dela med sig av det de tycker om.

Den generation som Reinfeldt sade sig vilja skydda riskerar att bli en förlorad generation om upphovsrättsindustrin får som den vill. I Sverige ligger man i startblocken. I andra länder är man redan i full färd med att jaga fildelare på bred front. Tusentals ungdomar tvingas börja vuxenlivet med ohemula skulder för att de gjort något som i grund och botten är en förutsättning för ett rikt och frodigt kulturlandskap, för att de delat med sig. Dessutom är man beredd att offra allas yttrande- och åsiktsfrihet för att stopp dem.

Allt detta gör mig upprörd. Jag blir upprörd som kulturälskare, som kulturskapare, som medmänniska. Det är så egoistiskt att vägra lyfta blicken från sin egen navel. Politikern i mig blir mer än upprörd. Den blir heligt förbannad, kavlar upp ärmarna och hugger tag i arbetet med att förbättra systemet. Jag förmår helt enkelt inte stå vid sidan av och se på när man monterar ner allt det jag byggt mitt liv kring.

Debatten om nedladdning har aldrig handlat om att få saker gratis. Den handlar om saker man aldrig får gratis. Den handlar om frihet, demokrati och hoppet om en bättre framtid. Den kampen tar aldrig slut. Det är saker man måste vinna om och om igen.

Vad det gäller min egen bristande fildelning, så skäms jag en smula över att jag behandlar kulturen så styvmoderligt och egoistiskt. Därför lovar jag bot och bättring Kulturen mår bäst om den delas.