Ända sedan FRA-debatten har jag diskuterat takt och ton i kommentarsfälten med människor runt omkring mig och då och då på min blogg. Jag har kanske framför allt fört många, långa och givande diskussioner med Emma Marie Andersson och Jan Lindgren om detta.

Det är ett svårt kapitel och jag kan inte påstå att vi kommit fram till någon form av universallösning som i ett slag förbättrar stämningen i kommentarsfälten runt om på nätet, men diskussionen i sig är inte förgäves. Den har resulterat i en del bloggposter om ämnet, bland annat: ”Ta en mikrosemester och chilla en smula.” Den har dessutom till viss del förändrat hur jag beter mig på nätet.

Jag är rapp i käften. Ett tangentbord är inget hinder för mig, snarare tvärt om. Jag kan leverera drapor där jag ber folk dra åt helvete på ett sätt som får dem att se fram emot resan om jag vill. Jag kan göra det och jag har gjort det. Det ger en viss kick att göra det, men kicken är kortvarig och följs av en betydligt mycket mindre angenäm eftertanke. Därför är det numera sällan jag levererar drapor av det slaget. Det är ett direkt resultat av mina samtal med Emma och Janne. Jag har lärt mig vikten av att det oftast är bäst att vila på hanen vid tangentbordet. Det är säkert mycket trevligare för alla.

Jag är gammal. Mina samtal med Emma och Janne har dessutom lärt mig att jag är en hopplös prussiluska vad det gäller vett och etikett i och utanför kommentarsfält. Det jag uppfattar som extremt stötande är nödvändigtvis inte alls avsett att vara så stötande. Dels kan text vara ett kantigt verktyg, dels finns det kultur- och generationsskillnader som gör sig påminda. Jag som kommer från den ganska mossigt korrekta kultursvängen höll i början på att falla baklänges när jag kulturkrockade med teknikerjargong jag inte stött på tidigare. Det tar ett tag att inse att alla inte uttrycker sig som man själv och att det inte betyder att de är onda.

Sedan har vi de där riktiga trollen. De där som tror att det enda syftet med kommentarsfält är att kräkas ur sig så mycket galla de bara kan. Vad gör man med dem? Den gamla devisen: ”Mata inte trollen” fungerar ganska bra. Men framför allt, låt dem aldrig lura dig att sänka dig till deras nivå. Skapa aktivt den miljö du vill ha omkring dig och sprid den så mycket du kan genom att föregå med gott exempel. Sprider folk osanningar och diverse olika inskränkta dumheter kan man alltid sprida sanningen utan att smeta ner den med invektiv om den som försökte sprida rökridåerna. Invektiv har en förmåga att klibba fast mer vid den som säger den än vid dem de är riktade mot.

Både min hemmablogg och den här bloggen är tämligen fria från troll. Det beror inte på tur. Det beror på att jag aktivt jobbar med att skapa en miljö som jag trivs att vara i. Det finns naturligtvis människor som tycker intensivt illa om det jag gör, men även dem går det oftast att prata med om man tar det lugnt. Jag kan inte nog understryka värdet av att uppträda trevligt mot alla, även mot dem som kanske egentligen inte förtjänat det. Det skapar i förlängningen en betydligt mycket trevligare miljö för alla.

Jag vet att många tidningar upplever att de har problem med sina kommentarsfält och ett snabbt besök i kommentarsfälten hos de större tidningarna kan ju onekligen få en att vilja ge upp hoppet om mänskligheten, men man ska aldrig ge upp. Istället tror jag att de borde fundera på vilken ton de själva uppmuntrar till med ändlösa rader av mer eller mindre spekulativa krigsrubriker. Det hjälper inte att skriva förnumstiga pk-artiklar om det hemska näthatet när man själv är mästare på att hälla bensin på elden. De måste ta sin del av ansvaret, inte sticka huvudet i sanden och peka finger.

Ingen av oss kan ta på oss ansvaret för vad andra människor gör, men var och en kan ta ansvar för sin del av den miljö vi tillsammans skapar i kommentarsfälten på nätet, vid fikabordet på jobbet och i korridorerna på rasterna. Det är inte alltid lätt att sansa sig, att komma ihåg att folk inte alltid menar så illa som det låter och att döda trollen med vänlighet. Det är därför jag har kloka människor omkring mig som påminner mig om att man alltid måste välja sina strider och att de flesta kommentarsfältsstrider faktiskt inte alls är värda att ta. Samtal och diskussion är en sak, men när det förvandlas till skyttegravskrig kan man lika gärna lämna striden och gå och ägna sig åt något roligare och mer produktivt.

Numera känner jag inget större behov av att skrika varje gång någon säger något korkat i ett kommentarsfält. Jag har lärt mig att leva med att någon alltid har fel på nätet och vet ni vad? Det är ganska befriande. Det ger mig tid att sprida mina värderingar på betydligt mycket trevligare och effektivare sätt.

(Serien kommer från XKCD, som inte har något emot att man sprider den så länge man ger dem cred och länk.)

Jag avslutar med en samvetsfråga: Vad gör du när någon har fel på nätet?