Sådär twittrade jag sent i måndags efter att ha varit med i ”Breaking News” och pratat om kommentarsfältens vara eller inte vara.

Det finns tillfällen i Piratpartiets historia som jag inte är så stolt över. Delar av FRA-debatten fördes på ett sätt jag inte är stolt över och jag vet att jag var en av dem som piskade upp den stämningen. Det ångrar jag i dag. Inom Piratpartiet jobbar vi nu mycket med hur vi kommunicerar. Jag vill att alla som träffat en pirat ska tycka att vi är hyggliga typer, även om de inte delar våra politiska åsikter. Ingen lyssnar på någon de tycker är en tölp, så vill man vara med och påverka får man faktiskt skärpa till sig. Vårt arbete med kommunikationen har givit ett fantastiskt resultat. Det är sällan jag ser en pirat bete sig ohyfsat i något kommentarsfält. Det är jag stolt över. Därför kommer vi att fortsätta det arbetet.

I måndags debatterade jag alltså kommentarfältens vara eller inte vara med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Roberg Aschberg i ”Breaking News” med Filip och Fredrik. Det blev en sådan där klassisk skrikdebatt där den som skrek högst premierades. Man känner sig alltid en smula smutsig efter dem. Robert har bra tryck i piporna och skrek högst. Han skrek, som vanligt, att jag är en tjuv. Det är ju lite tröttsamt, eftersom jag nu inte alls är en tjuv.

Men, det hela var ändå mycket intressant. Att kalla mig en tjuv är naturligtvis ännu en bufflig härskarteknik som man kan ta till när man inte har något vettigt argument i verktygslådan. Har man bara en hammare ser allt ut som en spik. Och Robert hamrar och hamrar med en iver som nästan är imponerande. Han hamrade till och med före själva intervjun genom att påstå att jag hävdade att det var censur av tidningarna att stänga kommentarsfälten. Det tycker jag nu inte, eftersom varje tidning naturligtvis har rätten att göra vad de vill. Jag tycker bara att de biter sig själva i foten. Men, jag antar att jag ser väldigt mycket ut som en spik i Roberts ögon för han hamrade på i alla fall. Det är ju så mycket lättare att göra det än att faktiskt hålla tyst och våga lyssna i en minut.

Johnny Olsson sammanfattade det hela ganska fint i sin tweet: ”Robert Aschberg tycker att det är hemskt att tjejer blir kallade hora på nätet. Själv kallar han tjejer för tjuv i tv.”

Jag noterade dessutom ganska intresserat att det tydligen är roligt att skratta åt någon som väljer att utgå från att människor är skapligt hyggliga tills de bevisat motsatsen. Om det är löjligt, så får jag väl vara löjlig då. Jag vägrar dra alla mina medmänniskor över en kam och utgå från att de alla är idioter. Får jag tvivlel försöker jag prata med dem innan jag gör min bedömning.

Det fick jag tillfälle att göra lite senare när jag kollade mitt twitterflöde och min mejlbox efter programmet. Det visade sig att de som hatar näthat kan vara ganska bra på det där med näthat själv. Jag tror inte det är elakhet. Jag tror att det helt enkelt kan vara svårt att se bjälken i det egna ögat ibland:

Olle Nordin tyckte det var: ”så gött att se robert aschberg skratta låtsaspartiets ledare i ansiktet. #piratpartiet”

Jimpy Svensson tycker ”Aschberg tvålar till Troberg. #brekingnewsff” och att ”Troberg gjorde ju bort sig rejält. #breakingnewsff”

Sociopat1 skrev: ”Piratpartiet verkar genuint dumma i huvudet. #breakingnewsff”.

Crowside tyckte: ”Ashberg sparkar stjärt i #BreakingNewsFF Piratpartiet -> patetiskt. näthataren -> super patesisk.”

Didaktikfokus skrev: ”Piratpartiet, alltid lika roliga. Du kallar mig för tjuv, men jag är ingen tjuv! Jag vill bara tanka lite! #konspirationspolitik #svpol”

En anonym mejlare tyckte att jag ”borde skjutas” eftersom sådana som jag i alla fall ”bara vill ha saker gratis” och borde ”vägras rätten till gratis luft”. Oj!

Jag citerar inte dessa twittrare och mejlare för att hänga ut dem som dåliga exempel. De är mycket goda exempel. Jag satte mig nämligen ner och besvarade varje tweet och mejl. Jag gjorde det utan att utgå från att jag hade ett hatiskt monster på andra sidan. Och vet ni vad? Det visade sig att alla personerna bakom dessa kommentarer var ganska hyggliga människor när jag tog mig lite tid med dem. Tänka sig. Kan det vara så att min lilla tes om vänlighet, som det var så kul att skratta åt i ”Breaking News”, faktiskt stämde?

Jag vet att den gör det, för jag får det bevisat för mig i stort sett varje dag. Man får tillbaka det man skickar ut. Beter man sig som en tölp och ignorerar eller förlöjligar människor, så beter sig folk som tölpar tillbaka. Är man trevlig är folk generellt trevliga tillbaka. Det är inget nytt jag kommit på. Behandla andra som ni själv vill bli behandlade kanske känns bekant? Det fungerar faktiskt. Ni borde testa det.

Några som verkligen borde testa det är de som jag tycker har någon form av ansvar att föregå med gott exempel, men som ändå var värst:

Niklas Svensson, politisk journalist på Expressen hade riktigt kul:
”Oj, vad min gamla bokredaktör @annatroberg har fel om artikelkommentarer i #BreakingNewsFF”

”Piratpartiet finns inte längre, va? Hur stora var dom i senaste opinionsmätningen? 0,01%? #svpol #BreakingNewsFF”

Och så lite grabbigt ryggdunk till hjälten Robert från Niklas:

”Tack, Robban! Alltid bra. #BreakingNewsFF”

Och varför inte sluta med lite gloatig retweetfest?

Niklas Svensson: ”RT “@CalleRydh: Robban Aschberg käkar upp Piratpartiet i det bästa avsnittet hittills av #breakingnewsff””

Frilansskribenten Björn Owen Johansson fortysatte: ”@niklassvensson Jag har sett en skåpbil med deras logga parkerad i Aspudden nyligen. Partikassan kanske inte räcker till omlackering.”

Finskribenten Helle Klein (tidigare politisk chefredaktör på Aftonbladet) retweetade lite skadeglatt Niklas tweet om huruvida Piratpartiet finns eller ej.

Min fråga till alla er finskribenter är nu denna: Tycker ni att ni föregår med gott exempel för kommentatorerna i era kommentarsfält? Tycker ni att ni har en självklar rätt att vara allmänt ohängda bara för att ni skriver under med era namn?

Mina svar på frågorna är naturligtvis nej, ni föregår med urdåligt exempel och nej, man får inte vara otrevlig bara för att man skriver under med namn. Skulle ni gå fram till någon med ful frisyr på stan och säga: ”Hej jag heter Niklas Svensson/Helle Klein/Björn Owen Johansson. Jag tycker du har det fulaste hår jag någonsin sett!”? Jag tror inte ni skulle göra det för ni är hyggligare än så. Vad hindrar er från att vara hyggliga på nätet? Fundera på det. När ni kommer på svaret har ni kommit en lång bit på väg till svaret till varför andra frustrerat slänger ur sig dumheter i kommentarsfälten.

Jag vill också passa på att svara på era tweets eftersom jag svarat på alla (jag kan ha missat någon) andra:

Niklas, jag var din förlagschef, inte din redaktör. Och nej, jag har inte fel. Det faktum att du sitter och gör dig lustig på min och Piratpartiets bekostnad är ett fint exempel på exakt det jag pratade om i ”Breaking News”. Tidningarna tar inget verkligt ansvar för sina kommentarsfält. Ditt häcklande sporrar kommentatorer att visa så lite respekt som möjligt för varandra i kommentarsfälten. Folk har en förmåga att göra det man gör, inte det man säger.

Niklas och Helle: Ja, Piratpartiet finns i allra högsta grad fortfarande. Politik är ett långdistanslopp. Vi kanske var lite naiva i början och trodde att allt skulle gå fort, men vi har mognat och jobbar långsiktigt. Vi tänker verkligen inte packa ihop för att ett val gick dåligt. Vi behövs och vi ger inte upp så lätt.

Björn: Nej, partiets kassa räcker inte till bilar eller omlackeringar. Det är därför den buss du sett är en pirats alldeles egna privata bil som han använder för att gratis köra runt en massa saker åt partiet. Det är något som är värt all respekt, inte hån. Det är faktiskt inget att skämmas för att man inte har en massa pengar. Jag är stolt över hur mycket vi faktiskt lyckas göra med våra oerhört begränsade resurser. Du kanske borde fundera på om det är något att vara stolt över att göra sig lustig över andras begränsade ekonomiska verklighet.

Och Robert då? Well, om han inte hade haft lite flax i början av sin karriär och skrapat ihop en massa pengar så att han nu tycks ha obegränsat med mediautrymme, så hade han varit ett av de där riktigt jävliga kommentarstrollen. Ett av de där trollen som man gör bäst i att lyfta ur samtalet. Sådana som han är oförmögna att lyssna och skiter i om de kör över folk.

Tidningarna kommer väl att fortsätta stänga ner och begränsa sina kommentarsfält. Jag hyser inget större hopp om att de kommer att utbilda sina medarbetare i näthyfs, så som vi gör i Piratpartiet. Det är tråkigt, men mest för dem faktiskt.

Själv tänker jag fortsätta att leva som jag lär. Jag tror att man kommer längst med vänlighet. Jag bryr mig inte om om folk skrattar åt mig. Jag verkar ha en mycket trevligare tillvaro på nätet än de som häcklar mig. I min del av nätet tar man hand om varandra och rycker ut och hjälper till om någon far illa. Man sitter inte och drömmer om att dra ut pluggen. Man duckar inte ansvar, man försöker bidra till den goda stämningen. Man ger alla en chans innan man dömer ut dem som idioter.

I dagens Aftonbladet bjuder jag på ett recept på hur man får trevliga kommentarsfält. Jag hoppas att någon tidning läser det och tänker om.

I morgon åker jag till Göteborg för att vara vara närvarande vid fildelningsrättegången mot 15-åringen som blev polisanmäld av sin nitiska rektor. Det är viktigt för mig att få vara där. Jag kan bara föreställa mig hur det måste kännas att vara femton och bli släpad inför rätta för att man gjort något så fint som att dela med sig av kultur. Jag vill vara där som ett moraliskt stöd.

Hela cirkusen kring fildelning är helt onödig. Ingen förlorar pengar på att kultur delas. Folk förlorar pengar på att vara snåla och otrevliga. Så enkelt är det faktiskt.

Dagens kulturlandskap kräver inte hårdare lagar och strängare straff. Det kräver generösa och trevliga kulturskapare.

I helgen hade jag den stora turen att lite kort få träffa Dolly Parton. Hon är en generös och trevlig kulturskapare. Hon är 65 år gammal och navigerar sig fram i det nya kulturlandskapet på ett sätt som får de flesta betydligt yngre kulturskapare att blekna i jämförelse.

Hon finns på Facebook, på Twitter och var snabbt ute på Google+. Det berättar hon med förtjusning om här.

För en liten peng varje år kan man dessutom bli en ”Dollyite”. Jag är en stolt Dollyite. Som Dollyite får jag lyssna på plattor i förväg, se videor före alla andra, umgås med andra Dolly-fans, köpa förköpsbiljetter till konserter och en massa annat. Man får också chansen att träffa Dolly när hon är på turné. Jag hade tur och var en av de lyckligt utvalda.

Dolly har dessutom startat ett alldeles eget skivbolag eftersom hon tröttnade på att bli blåst av de andra. Hon har ju varit med ett tag och lär veta en del om hur det går till bakom kulisserna och om hur pengarna fördelas. Det är ett mycket smart drag att ha ett eget bolag. Det betyder full kontroll och mer pengar i plånboken. Med dagens teknik är det till och med något som inte bara är de riktigt stora artisterna förunnat. Alla som är lite om sig och kring sig kan göra det. Det är inte en ouppnåelig dröm.

Jag har faktiskt ingen aning om vad Dolly tycker om just fildelning. Det spelar egentligen ingen roll och jag tänker inte lägga orden i hennes mun. Men det är helt uppenbart att hon redan gör allt det en kulturskapare av i dag ska göra för att frodas i det nya kulturlandskapet. Hon är generös och tar mycket väl hand om sina fans. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det är nog helt enkelt så att verkligt kreativa kulturskapare ser förändrings som en fantastisk möjlighet. Sådana kulturskapare behöver inte känna sig hotade av att en femtonåring laddar hem lite kultur från nätet.

Det är fint att dela kultur med sina medmänniskor. Det är faktiskt bland det finaste man kan göra här i livet. Det är en riktig kick. Ha inte dåligt samvete för att du gör det. Jag har själv mest dåligt samvete för att jag delar alldeles för lite kultur.

Mitt liv är nästan aldrig tråkigt. Det kan vara stressigt, krångligt, outgrundligt och what have you, men tråkigt är det i alla fall inte. Allra mest är det tämligen absurt på ett roligt vis.

I förra veckan bestod det absurda i att Nyheter24 tyckte att jag var nääästan lika inne som ”det kungliga fostret”. Den här veckan består det absurda i att jag ska få träffa Dolly Parton. Häpp, liksom!

Det är inga märkligheter. Jag är en officiell Dollyite, det betyder att jag är med i Dollys lilla klubb på nätet. Före varje konsert kör de en meet & greet. Det betyder att man som hastigast får möjlighet att skaka tass och bli fotograferad med Dolly. Jag anmälde intresse och lo and behold, de valde mig. Jag känner mig en inte så liten smula berusad av lycka.

Nu är jag dessutom jättenyfiken på vad nästa veckas absurda höjdpunkt kan bli. Vågar man hoppas på att Lucy Lawless eller Linda Hamilton ska få motorstopp på vägen utanför, så att jag måste rycka ut och gentlemannamässigt erbjuda hjälp?

Just nu sitter jag i Uppsala Tingsrätt och lyssnar på en fildelningsrättegång. På tisdag går ännu en av stapeln i Göteborg. Vänj dig vid tanken. Det kommer att bli fler.

Det är inte skräckpropaganda. Det är fakta.

Över två miljoner svenskar kulturdelar skapligt regelbundet.
Upphovsrättsindustrins advokater mobiliserar för att komma åt dem.
Fer och fler åtalas för kulturdelning.

Detta kommer oundvikligen att leda till att fler och fler ungdomar tvingas inleda vuxenlivet med stora skulder. Men det handlar inte bara om ungdomar. Människor i alla åldrar kulturdelar.

Mitt i allt det här vet vi att detta är fullkomligt onödigt. Människor har alltid delat kultur mellan sig. Kultur mår bra av att delas.

Lite tidigare i dag skrev jag så här i ett annat blogginlägg: ”Odelad kultur är kultur som ingen ser, ingen älskar och ingen köper.”

Jag har jobbat inom kultursvängen i ganska många år. Jag var bokförlagschef. Min största utmaning i det jobbet var att alls få folk att intressera sig för de böcker vi gav ut. Människors spontana uppmärksamhet betraktade vi som en ren lyx, som vi gladde oss åt eftersom det ledde till att folk köpte våra böcker.

Jag önskar att ni kunde se mannen som sitter på de åklagades bänk här i dag i Uppsala. Han skulle kunna vara min pappa. En hygglig karl utan något tidigare klammeri med lagen. Nästa vecka är det en femtonårings tur att sitta på de anklagades bänk i Göteborg. Hans rektor angav honom.

Jag tycker det är ohyggligt sorgligt att se hyggliga människor släpas till rätten för att de gör något som är bra för människor, kultur och samhälle.

Jag har fnissat hela helgen åt att jag enligt Nyheter24 är nääästan lika inne som ”det kungliga fostret”. (Klicka på bilden om du vill se den större.)

Det är ju ett fantastiskt roligt claim to fame att lägga till min ”märkliga saker som inträffat mig”-lista, som redan rymmer en hel del knäppa saker som jag tänker berätta om en annan dag.

Just nu lägger jag min tid på lite andra saker. Piratpartiet har just satt igång arbetet med att ta fram ett nytt principprogram och nya sakpolitiska ställningstaganden. Det är något som jag tycker är väldigt roligt. Vi har, i min mening, vuxit ur de dokument vi har och då måste dokumenten vattnas lite så att de växer med oss. Det är dock oerhört viktigt att vi hjälps åt att hålla i vattenkannan.

Just nu försöker jag därför att på olika sätt att vaska fram så mycket tankar och idéer som jag bara kan ur våra medlemmar och andra intresserade. I förra veckan bloggade jag på hemmabloggen och bad om hjälp. Jag ville få in så mycket input som möjligt och det har rasslat in input från alla möjliga håll.

En del av de synpunkter som kommit in håller jag med om, andra inte. Det är dock glädjande att se att de flesta tankarna som kommit in pekar åt ungefär samma håll. Det ser faktiskt ut som om en ganska spretig skara politiskt intresserade människor som någonstans råkade hamna under Piratpartiets paraply alldeles av sig självt lyckats hitta någon form av gemensam grund att bygga vidare på. Det är smått fantastiskt och väldigt roligt att få vara med om.

Jag har naturligtvis en hel del tankar och idéer om var jag tycker att vi bör hamna i slutänden, men just nu ser jag det som min absoluta huvuduppgift att försöka inkludera så många som möjligt i processen. Det kommer att finnas tid att stöta och blöta detaljfrågor, just nu är det viktigaste att få alla att känna att de har en plats i det här utvecklande samtalet.

Eftersom jag frågar överallt, så tänker jag fråga här också:

1. Vad är grundläggande piratprinciper för dig?
2. Vad är konkret piratpolitisk sakpolitik för dig?

Det går alldeles utmärkt att svara även om du inte är pirat. Det är väldigt värdefullt att få en bild av vad omvärlden har för bild av partiet också. Så, sätt igång. Berätta för mig hur du ser på de här två frågorna och på Piratpartiet som helhet. Jag är idel öra och jag lovar att jag står pall för både ros och ris.

Tusen tack för hjälpen!

Jag blir ledsen och förbannad av att läsa SvD i dag. En elvaåring blir mobbad i skolan och får höra av lärare och rektor att det är hennes eget fel att hon blir slagen. Man påstår att hon lider av autism och att hennes sätt gör att de andra barnen inte kan relatera till henne och därför slår henne.

Det finns en massa problem med det här.

För det första, flickan är inte autistisk. Hon har inga problem att umgås med folk utanför skolan. Det är i skolan problemen finns. Det är där hon blir mobbad. Om hon nu beter sig lite annorlunda i skolan, så är det kanske inte så konstigt. Man blir rädd och osäker av att mobbas. Det är sannerligen ingen anledning att man ska behöva acceptera ännu mer mobbning, eller för den delen någon mobbning alls.

För det andra, om hon nu faktiskt vore autistisk, är diagnosen autism ett frikort för andra att behandla andra hur fan som helst? Inte i min värld. Det är bara ännu en variation på hur människor kan vara.

Sedan har vi naturligtvis rektorn, lärarna och föräldrarna till de barn som mobbar. Inser de inte att de har en skuld i det hela? Jag betvivlar att barnen själva kommit på tanken att det är okej att inte vara snäll mot folk bara för att de inte är exakt som man själv är.

När jag var barn såg jag mobbning på alldeles för nära håll och det gav mig ett närmast maniskt rättvisepatos. Ingen ska bli illa behandlad för att de inte är som alla andra. Folk har rätt att vara hur sjutton de vill, med eller utan diagnos, så länge de inte skadar andra. Om folk inte gillar det så är det deras problem. Det är inte något de har rätt att göra till ett problem för den de av någon anledning inte förstår sig på.

Jag bloggade för ett tag sedan om att jag önskar att jag blivit impregnerad av Lady Gaga när jag var ung. Jag skrev bland annat:

Jag har sett min beskärda del av mobbning i mitt liv. Även om jag själv varit skapligt förskonad från regelrätt mobbning, så kände jag alltid att jag inte hörde hemma i skolan och i min hemstad. Jag vantrivdes inte, men jag kände mig som en turist på genomresa. Jag passade inte in. Jag var ämnad för något annat. Jag var inte som de andra. Jag var något annat. Jag ville göra andra saker. Mitt femtonåriga jag skulle ha dött av lycka om det haft ett Mother Monster som talat om för mig att jag var fantastisk just för att jag inte var som alla andra.

Gaga borde få Nobels fredspris. Fred handlar inte bara om storpolitik. Fred handlar om alla mellanmänskliga relationer och relationer i det lilla avspeglas i det stora. Just nu lyfter Lady Gaga på egen hand självkänslan hos tiotals miljoner unga runt om i världen. När gjorde någon det sist? Har det någonsin hänt? Gaga gör det i alla fall nu, even as we speak, och det kommer att ge positiva ringar på vattnet under lång tid, både i det lilla och i det stora.

När man ser hur föräldrar och skola återigen (för det här händer tyvärr alldeles för ofta) sviker de barn och ungdomar som av olika skäl inte passar in i mallen, så förstår jag varför det går bra för Lady Gaga. Skit i musiken, även om den är trevlig. Skit i hennes outrageous kläder, även om de är to die for. Det viktiga är Lady Gagas budskap. Hon säger det varenda unge behöver höra: Det är bra att inte vara precis som alla andra. Du är bra för att du är du, vem du än är.

Det är ett enkelt budskap, men det är något som barn och ungdomar måste få höra om och om igen. Tyvärr är det något som dagens ungdomar får höra alldeles för sällan. Om det någon gång sägs, så sägs det som en tom floskel som krackelerar så snart någon faktiskt tänjer lite på ramarna. Det är fint att säga det, men nästan ingen menar det på riktigt.

Jag är säker på att många av de där som borde ta sitt ansvar fnyser åt Mother Monsters köttklänning, blåa hår och hennes eldsprutande bh. Fnys hur mycket ni vill i era prydliga power suits och lummiga villaområden. Mother Monster tar det ansvar som ni sjabblat bort.

Men Gaga är en människa. Det behövs fler. Varenda jäkla skola skulle behöv sin egen Mother Monster. Varenda jäkla buss, varenda jäkla gata behöver sitt alldeles egna eget Mother Monster. Jag vet att det redan finns en hel del därute och ni gör ett fantastiskt jobb, men det måste finnas fler. Vi måste alla våga säga ifrån när någon blir illa behandlad. Vi har överlevt skolhelvetet. Nu kan vi göra skillnad för dem som ännu är kvar.

Du har rätt att vara precis som du vill så länge du inte gör någon annan illa. Ingen förtjänar att bli mobbad, inte du heller. Det är bra att vi alla är olika. Låt ingen jävel övertyga dig om något annat.

(Jag har postat den här på hemmabloggen också, men jag vill verkligen nå så många som möjligt, så ha överseende för den här gången, folks.)

I dag tänker jag slå ett slag för finkulturen. Jag tänker till och med slå ett slag för två av de allra finaste kulturföreteelser jag vet: Dolly Parton och deltagarkulturen. Dolly är ju bland det finaste jag vet och vad är väl finare än hylla henne med lite gammal hederlig deltagarkultur?

När de släppte biljetterna till Dolly Partons Stockholmskonsert lördagen den 27/8 blev jag så till mig att jag köpte två biljetter till mig och min flickvän och fyra extra biljetter, just in case. Tanken var att ta med lite polare, men tydligen finns det folk som inte firar viktiga högtider som Dagen D som i Dolly och ska göra okristliga saker som att gifta sig, döpa barn och annat mindre viktigt just den dagen. (Ja, jag borde se över min bekantskapskrets …) Nåväl, det betyder att jag har fyra finfina parkettbiljetter för mycket.

Jag tänkte sälja dem på Tradera, men va fan liksom… Dolly förtjänar bättre. Jag vill inte att biljetterna hamnar hos gud vet vem som bara råkar kunna punga ut med tillräckligt mycket pengar. Jag vill att de där biljetterna hamnar i goda händer. Jag vill att Dolly ska ha sina riktiga homeboys och homegirls på plats när hon hälsar på i Stockholm. Det är mycket viktigare för mig än pengarna.

Därför tänker jag ge bort biljetterna. Och eftersom ingen gillar att gå på konsert själv, så ger jag bort dem två och två. Om du vill ha en chans att få två parkettbiljetter till Dolly Parton den 27/8 behöver du bara:

1. Tolka valfri Dolly Parton-låt på valfritt vis. Allt är tillåtet. Jag är inte så knusslig.

3. Se till att dokumentera ditt kulturella tilltag och hiva sedan in en länk i mitt kommentarsfält, så att jag inte missar ditt bidrag. (Jag förbehåller mig rätten att publicera ditt bidrag på någon av mina bloggar.)

Var noga med att ange en korrekt mejladress, så att jag kan mejla två biljetter till dig om du är en av vinnarna.
Det vinnande bidraget koras av mig torsdagen den 25/8 efter att jag pratat med mina bloggläsare om saken.

Glöm inte att sprida till så många du känner. Jag vill ha många bidrag att njuta av och välja mellan. Sätt igång! Skapa och dela med dig av din kultur och få ännu mer kultur gratis!

Jag bestämde mig i förra veckan för att ta debatten. Vad det nu är. Emma Marie satte fingret på en nog så öm punkt när hon inte så stillsamt undrade: ”Men vilken jävla debatt?”

För det är ju just det. Ofta dras man in i samtal där man utsätts för det ena försöket efter det andra att diskutera en massa saker som verkligen inte har med debatten att göra. Man förväntas försvara eller fördöma vad andra sagt, man förväntas ge upp sin rätt att inte bli tvångsmatad rena spekulationer som presenteras som fakta.

Man förväntas föra ett städat samtal om huruvida man är ett jävla tjuvaluder eller ej, när allt man trodde att man gav sig in på var ett samtal om kulturens framtid eller om huruvida alla människor har rätt till sitt privatliv oavsett var de kommer från eller vem de ligger med. Det kan vara en inte så liten smula frustrerande.

Jag tror dock inte på att inte prata med varandra. Har något problem någonsin lösts helt utan kommunikation? Hur många äktenskap har inte sakta men säkert upplösts i tystnad? Jag tror att man inte får vara så rädd för varandras åsikter att man låter tystnaden vinna.

De flesta känner till de fula knepen man kan använda sig av i ett samtal. Färre känner till de fina knepen man kan använda sig av. Det finns inte så många hemska troll i världen som man skulle kunna tro. De flesta går att prata med om man faktiskt försöker. Det största problemet är att det är få som gör det. Det är så mycket lättare att låtsas att man tar ansvar genom att peka finger, istället för att faktiskt ta sitt ansvar och bry sig. Jag skrev om det på DN Debatts kultursida i fredags.

Jag tror nämligen att det finns sätt att tränga igenom människors bångstyriga ilska och faktiskt få ett bra samtal till stånd även om man inte alls tycker lika. Jag tror att det handlar om att både prata OCH lyssna i balanserad dos.

Jag tror på att ta debatten, eller snarare på att ha ett pågående samtal. För dem som är beredda att lämna ilskan hemma och både prata OCH lyssna finns det alltid ett samtal, eller en debatt om man så vill, att ta del av.

Låt aldrig tystnaden föra din talan, för när tystnaden vinner har vi alla förlorat.

Jag har ju bloggat lite om hanteringen av så kallade troll på nätet. Nu tänker jag blogga lite om troll i livet utanför nätet. De finns nämligen där också, även om nätdebatten ofta får det att låta som om hela världen utanför nätet är rena rama Bullerbyn.

I går skulle jag in till ett viktigt möte i stan och bestämde mig för att ta en taxi för att vara helt säker på att komma i tid. Det var inte så smart tänkt.

Jag ringde taxibolaget och bokade en taxi, sedan gick jag ut i regnet och ställde mig och vänta. Efter tio minuter kom en taxi och körde förbi mig. Eftersom jag bor på en återvändsgränd så blev jag därför inte förvånad när den ett par minuter kom körande tillbaka igen. Jag blev dock en smula förvånad när den körde förbi mig igen fast jag hoppade ut på gatan och vinkade efter den.

Jag ringde taxibolaget igen som sa att min taxi var på väg och att chauffören skulle ringa mig. Jaha, tänkte jag. Då var väl det där en annan taxi då, så jag väntar en stund till.

Efter en stund utan någon taxi i sikte ringde jag taxibolaget igen och fick veta att chauffören tydligen bommat körningen, så de skulle skicka en ny taxi. Det gjorde de inte. De skickade samma taxi som tidigare och jag blev ännu mer förvånad när den återigen blåste förbi mig och stannade längre bort på gatan.

Efter någon minut ringde taxichauffören och var sur på mig för att jag inte kom ut till taxin eftersom han hade väntat en ”lååång” stund på mig tidigare utan att jag dykt upp fast han ringt en massa gånger. Jag upplyste om att jag hade väntat en lååång stund i ösregnet, närmare bestämt över en halvtimme, alldeles utan att få ett enda samtal från honom.

Så kom han då äntligen med bilen och jag hoppade in mot mitt bättre vetande. Jag fick en liten utskällning för att han minsann stått och väntat vid nummer 13 hur länge som helst utan att jag dykt upp. Jag upplyste honom om att jag, precis som det stod på hans lilla display, bor på nummer 14 och att han i vilket fall som helst inte ens stått och väntat vid nummer 13 utan vid ett helt annat nummer och bara i ett par minuter.

Då stannade han bilen varpå en dialog av det här slaget utspelade sig:

Chaufför: Jag stod och väntade på dig i säkert en kvart!
Jag: Nej. Eftersom jag stod och väntade på dig såg jag att du stod och väntade på helt fel ställe i högst två minuter.
Chaufför: Du stod inte där. Jag ringde dessutom ringt dig en massa gånger!
Jag: Jag bor inte där. Och nej, du ringde inte.
Chauffören: Då har jag fått fel telefonnummer då!
Jag: Uppenbarligen inte, eftersom du ringde till mig en gång och kom fram. (Visar upp min samtalslista.)
Chaufför: Du skyller på mig, men det är ditt fel.
Jag: Det är det inte. I vilket fall, så föreslår jag att du kör nu för jag är extremt sen nu.

Vid det där laget var jag riktigt förbannad, men när jag blir riktigt förbannad blir jag så kolugn, korrekt och iskall att det nästan är fånigt. Det är dock en fördel. Man vinner inget på att härja. Det visste inte chauffören.

Han fortsatte att köra en bit medan han fortsatte att tjabbla om att det minsann inte var hans fel. Hur han kom fram till det vet jag inte. Han gick med på att han visste att han skulle till nummer 14, men det var uppenbarligen ändå mitt fel att jag inte stått och väntat vid hus nummer 13, som inte ens är nummer 13 i någon annan värld än i taxichaufförens. När vi hade kommit en bit längre svängde han helt plötsligt åt helt fel håll varpå ännu en liten ordväxling utspelade sig:

Jag: Du kör åt fel håll.
Chaufför: Nej.
Jag: Jo, stan ligger ditåt. Jag har som sagt mycket bråttom.
Chauffören: Jag tänker inte köra dig.
Jag: Så efter att du sjabblat, ljugit och skällt ut mig, så tänker du ändå inte köra mig?
Chauffören: Det var inte mitt fel. Jag tänker inte köra dig.

Så stannade han ungefär 300 meter från ett taxistopp. Med tanke på att det ösregnade hade man möjligen kunnat önska sig att han kört rakt fram en liten bit till innan han bestämde sig för att slänga av mig.

Chauffören: Betala.
Jag: Det kan du glömma. Jag tänker inte betala för att bli utskälld och utslängd i regnet på fel ställe. Jag vill ha ditt taxinummer.
Chaufför: (Stirrar tyst framför sig utan att svara.)
Jag: Jag vill ha ditt taxinummer.
Chaufför: (Stirrar framför sig utan att svara.)
Jag: Jag vill ha ditt taxinummer.
Chauffören: Det får du inte.
Jag: Det betyder att du vet att du misskött ditt jobb och varit otrevlig mot mig. Jag vill ha ditt taxinummer.
Chauffören: Ut.
Jag: Jag kommer att få reda på ditt taxinummer i alla fall.
Chauffören: UT!
Jag: Jag kommer att prata med din chef. Hejdå!

Här började chauffören se lite väl sammanbiten och fick vita knogar när han kramade ratten, så jag beslutade mig för att det nog var bättre att ge sig ut i regnet än att sitta kvar. Så, jag hoppade ut ur bilen och markerade mitt missnöje på ett vuxet sätt genom att smälla igen dörren så hårt jag kunde.

Taxin for iväg med en jäkla fart och jag sprang till taxistoppet och haffade en annan taxi från samma bolag. Till skillnad från den förre chauffören var den nye en mycket trevlig herre som hjälpte mig att få fram den andre chaufförens taxinummer och numret till bolagets klagomur. Han såg dessutom till att ta mig in till stan så fort det gick.

Jag är en högst beskedlig kund när jag blir väl behandlad. Jag är till och med beskedlig om saker och ting blir fel, så länge jag får en ursäkt och känner att man uppriktigt försöker fixa problemet. Det är inte hela världen att något blir fel. Jag kan leva med det, för alla gör fel ibland. Men om man ljuger, skäller ut mig och kastar av mig på fel ställe i ösregn och dessutom ber mig betala för upplevelsen så är jag ingen push over. Då är jag en royal queen bitch from hell. Jag må vara en ålderdomlig vett och etikett-kärring, men jag tycker att lite allmän hyfs är viktigt.

Så jag avslutar med en liten hälsning till taxichauffören som slängde av mig. Jag är inte bara en royal queen bitch from hell. Jag är en välutrustad royal queen bitch from hell. Jag har både ditt taxinummer och telefonnumret till din chef. Sug på den, du!

Ofta känner jag att min värld, den lilla del av nätet där jag bor, inte alls påminner om de skräckvisioner som i tid och otid målas upp i media.

Det talas om näthat på längden och tvären. Tidningarna stänger av sina kommentarsfält för att stävja det grova språket och alla påhoppen i kommentarsfälten. Hej och hå.

Jag vet naturligtvis att det inte alltid är så trevligt i kommentarsfält runt om på nätet, men jag vet inte om diskussioner och meta diskussioner om näthat hjälper så mycket. Felet med de där diskussionerna är ju att de egentligen förs rakt över huvudet på människorna i kommentarsfälten. Man talar om dem som om de inte vore där och hur trevligt är det? Det uppmuntrar inte direkt till någon god stämning i kommentarsfälten.

Jag tror att problemet med stämningen i mångt och mycket beror på att man bjuder in en massa folk att komma dit, men värden är allestädes frånvarande. Hur ofta ser du en journalist, debattör eller representant för tidningen delta i debatten i kommentarsfältet? Jag ser det i princip aldrig.

Till viss del råder samma problem i bloggosfären. Folk tycker det är kul att blogga, men kommentarsfältet befattar man sig bara med när någon gjort en tillräckligt upprörd. Värden lyser med sin frånvaro.

Jag har upptäckt att ju mer aktiv jag är i mina kommentarsfält, desto trevligare blir de. Till och med de kommentatorer som vid första anblicken verkar otrevligast är ofta ganska hyggliga när man börjar prata med dem. Prata, inte bråka.

För några dagar sedan bad jag om ursäkt till Marcus Birro här på bloggen och fick följande kommentar av Pata:

”Vem fan är du egentligen och förespråka det friaoch öppna samhället? Aldrig hört talas om det. Birro använder åtminstone ett underbart vackert språk när han skriver skit, vilket inte är fallet hos dig. Dra en läderrem runt din hals och avsluta ditt miserabla liv.”

Hmm… Ord och inga visor. Hur hanterar man det? Min första impuls var att bli arg, men det skulle ju knappast göra saken bättre. Istället svarade jag:

”Hej Pata! Vad tråkigt att du är så arg att du glömde att inte lämna din egen mejladress innan du skrev det där. Tyvärr blir det ofta så när man blir för arg, man glömmer viktiga saker som mejladresser, att vara trevlig, att det är ganska otrevligt att önska livet av folk. Tja, du vet, sådant smått och gott som är bra att komma ihåg i umgänget med andra människor. Det var inte min mening att göra dig så där arg. Det finns betydligt värre saker än mig att vara sådär arg på. Jag lovar. Jag är ganska harmlös.”

Jag markerade att jag inte var nöjd, men också att jag inte haft för avsikt att göra någon arg. Jag ska erkänna att jag inte trodde att det skulle vara till någon större nytta, så döm om min förvåning när jag fick det här svaret en liten stund senare:

”Ber om ursäkt för mitt påhopp.Direkt efter publiceringen mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag känner mig helt enkelt fruktansvärt kränkt över att jag som heterosexuell inte har någon rolig och färgglad festival att gå på.”

Gott så. Med det var saken utagerad för min del och jag höll med om att det är dumt att Pride behövs, men nu är det så och så vidare. Smooth sailing, helt enkelt.

Det lönar sig att inte bara avfärda folk som hemska troll. Jag tror att Pata är en ganska hygglig typ som mest kände sig lite frustrerad och utanför och vem har inte gjort det någon gång?

I går förundrades jag över att nästan alla kommentarer till min SVT Debatt-artikel handlade om rubriken som inte har något med själva artikeln att göra. Rubriken var: ”Anna Troberg (PP): Datorer kan inte utrota oss människor” och well… Det var inte det jag skrev om. Alls. Det var lite lustigt, så jag skrev en bloggpost om det. Sedan postade jag en länk till bloggposten i kommentarsfältet på SVT Debatt.

Det var ett test. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå. Till min glädje gick det alldeles utmärkt. Det visade sig att flera av de som aktivt kommenterat rubriken blev glada och skrev trevliga kommentarer till mig både där och här på bloggen.

Jag fick veta att de så klart läst artikeln, men att de tyckte rubriken var den mest underhållande på hela sommaren och att de helt enkelt inte hade kunnat låta bli att busa lite med den. Inget ont ment.

En av de flitigaste kommentatorerna, Aggrrrrro, skrev:

”Bra skrivet Anna, men du måste förstå att när vi ”genomlidit 100 artiklar om Ship to Gaza och Pride”, så får vi ”yrkeskommentatorer” fullständigt glädjefnatt av en rubrik som denna.

PS. Du såg mycket snällare ut på bilden på bloggen än på SVTs bild. DS.”

Och:

”Hej Anna, jag vet att du förstår att ironin över rubriken inte är riktad mot dig, men den var ju bara sommarens höjdpunkt..eller höjdpunkterare kanske är ett bättre ord.

Lycka till i arbetet för en politisk mångfald i Riksdagen och i Sverige i övrigt ”

Tobo Lobo utnämnde mig till en ”kul käring” och blev glad när jag tyckte det var helt okej att vara en kul käring.

Kommentatorn Walborg dök upp här på bloggen och förklarade att hon och andra bara ”tullar/skojar” om rubrikerna för att de vet att SVT Debatt spetsar till dem för att få läsare.

Ser ni samma sak som jag ser? Jag ser hyggliga människor som bara vill få lite uppmärksamhet och uppskattning av värden för att de kommit till partyt. De är vana vid att stå beställda men inte avhämtade med drinken i hand, så när värden dyker upp och pratar med dem blir de skitglada. Det här är inte engångsföreteelser. Det händer om och om igen när man visar att man bryr sig.

Den övervägande majoriteten av alla kommentatorer är inte troll. De är misskötta och frustrerade gäster som underhåller sig själva i väntan på att värden ska komma och önska dem välkomna och småprata lite.

Kära nättidningar och bloggare, stäng inte era kommentarsfält. Var goda värdar istället. Ta er tid med dem som tar sig tid att läsa och kommentera det ni skrivit och publicerat. Tala inte till kommentatorerna. Tala med dem. Var en god värd.

Allestädes frånvarande värdar får de partyn de förtjänar.