I dag inleds Pride i Stockholm. Det är ett event som det finns en massa starka åsikter om, men Piratpartiet är som alltid på plats eftersom vi tror på alla människors lika värde.

Själv konstaterar jag varje år att jag nog är bög och inte flata. Det konstaterandet grundar jag på att även om jag gillar fotriktiga skor, så är min idé om party inte att sitta och diskutera hur queerfeminism står sig i relation till andra mer traditionella feministiska teorier tills jag kräks. Jag tycker det är mycket roligare att gå på schlagerkväll och diskutera Ukrainas bidrag 2007 i relation till Tysklands bidrag 1979.

Med det sagt, så fyller Pride en viktig funktion. Det blev jag varse tidigare i år när jag och min flickvän efter att ha sett ännu en urdålig film med flat-tema fick nog av eländet och bestämde oss för att ta reda på hur illa det egentligen var. Vi skaffade alla spelfilmer med flattema som vår google-fu lyckades uppbåda. Det skulle vi inte ha gjort. Happy pride? I think not…

Efter att vi nu har sett omkring femtio olika filmer med flat-tema från världens alla hörn kan jag meddela att det verkligen inte var en upplyftande upplevelse. Det är då en evig tur att vi är ett par trettiosju år gamla lyckliga flator som vid det här laget vet att alla flator inte har ångest, är suicidala och/eller mordiska, klipper sig själv med en nagelsax och klär sig i farfars gamla avlagda paltor.

Jag är verkligen tacksam över att jag inte såg alla de där filmerna när jag var femton och aldrig, så vitt jag visste, hade sett en livs levande flata. Då hade jag antagligen dränkt mig för att slippa all misär som enligt världens samlade filmbransch tydligen oundvikligen drabbar alla kvinnor som råkar förälska sig i andra kvinnor.

Det är verkligen inte konstigt att folk oroar sig helt i onödan för en om de ser de där filmerna. Vad annat ska de tro?

Nu vet jag som tur är att verkligheten är betydligt mycket mer upplyftande. Man behöver inte vara vare sig deprimerad, suicidal/mordisk eller klä sig i sin farfars avlagda paltor för att vara en alldeles riktig flata. Det går alldeles utmärkt att vara en glad skit utan deathwish, gå till frissan som alla andra och klä sig i helt normala kläder fast man är flata.

Jag tror för övrigt att det var denna deprimerande djupdykning i filmflatornas deprimerande värld som fick mig att bita huvudet (inte bokstavligen) av en kompis när han för några veckor sedan påstod att det där med rättigheter för homosexuella, det var ju redan klappat och klart. As if …

Tills det inte går tio år mellan varje film som erbjuder skapligt schysta förebilder för alla babydykes därute, så behövs Pride.

Tills Sverige inte gör skillnad på folk och folk, så behövs Pride.

Tills ingen tonåring hellre väljer att dö än att älska en person av samma kön, så behövs Pride.

Pride behövs så länge samhället på olika sätt skickar ut signalen att det att vara gay är att vara predestinerad till ett liv i olycka och misär. Det är ett skitbudskap att skicka ut. Det är inte bara helt fel. Det är nedvärderande. Det är direkt skadligt.

Att vara gay är inte bättre eller sämre än att vara hetero, bi, poly, trans eller [insert valfri läggning här]. Det är bara ännu en fantastisk möjlighet att hitta kärlek och vara den man är.