I dag har jag gjort en intressant upptäckt. Jag skrev en artikel till SVT Debatt om dystopin ”Framtiden” av Eric Schüldt och Jonas Andersson. Av någon outgrundlig anledning gav SVT Debatt artikeln titeln: ”Anna Troberg (PP): Datorer kan inte utrota oss människor”.

Det är outgrundligt för att jag faktiskt inte säger så i artikeln. Artikeln handlar inte ens om det. Den handlar om vad jag tycker om boken och om den dystra framtidsvision som den handlar om. Boken handlar inte heller om maskiner som tar över världen, utan snarare om människor som släpper världen utanför nätet för att sugas in i någon sorts allestädes närvarande social media-snurr.

Det är ju nu lite olyckligt att det blev sådär med rubriken, men det är nu inte hela världen. Det är faktiskt ett utmärkt tillfälle att fundera på hur man reagerar när man läser en rubrik.

Sedan artikeln publicerades har den fått snart hundra kommentarer. Större delen handlar om huruvida maskiner kommer att ta över världen eller ej eller om helt andra saker som inte har med själva artikeln att göra. Till och med Twitter har haft lite kul åt Piratpartiets åsikt om maskiners potential att ta över världen, trots att vi inte har någon. Hur har det blivit så?

Ni vet allihop hur det blev så. Jag vet hur det blev så. Vi har alla reagerat reflexmässigt när vi läst en rubrik och inte förmått skaka av oss den även om den inte haft något med artikeln i sig att göra. Ibland har vi reagerat reflexmässigt slängt ur oss något mindre genomtänkt som vi grundat helt på själva rubriken utan att ens ha läst själva artikeln.

I går skrev jag lite om bristen på retorik och debatteknik i samhället i bloggposten: ”Har du slutat att slå din fru?”. Jag vill lägga till en sak till de råd jag gav i den. Ett råd som man bör tänka på före de där andra råden.

Låt er aldrig luras av en rubrik. Rubriker är ofta extremt missvisande. Läs alltid hela texten innan ni bestämmer er för om den suger eller är bra. När ni gjort det kan ni knattra loss på tangentbordet bäst ni vill. Skribenten är värd den respekten och mödan efter att ha lagt ner tid och arbete på att skriva en artikel oavsett om man efter att ha läst den gillar den eller ej.

Dessutom slipper ni trampa i klaveret och skriva kommentarer som visar att ni inte läst artikeln. Det kan verka jobbigt att kolla upp saker ordetligt innan man ger sin syn på saken, men tro mig det lönar sig.

För några åren skrev jag en bloggpost på ren reflex. Jag skrev den för att Lasse Åberg gått ut och sagt att han ogillade fildelning och min fantastiska poäng gick ungefär så här:

”Åberg fortsätter med att påstå att piraterna bara “vill kunna hålla på med sitt och vara ifred, ungefär som en nybyggare som slår sig ner på annans mark.” Tja, inte hindrade det honom själv från att slå ner tältpinnarna i Disneylands bördiga mylla och göra sig bofast någonstans i trakten kring Ankeborg och därifrån prångla ut skissade Musse Piggar på allt från tekoppar och grytvantar till sillfat och snapsglas?”

Fyndigt värre tyckte jag då. Förutom en viktig sak. Den där Lasse Åberg som ogillade fildelning så mycket var inte DEN Lasse Åberg. Ooops! Pinsamt värre.

Jag bad naturligtvis om ursäkt och uppdaterade bloggposten, men det kändes skapligt kymigt att jag inte kollat upp saken bättre. Det kändes i magen. Faktum är att det fortfarande känns riktigt kymigt i magen när jag tänker på det. Men, det är ett strålande exempel på att magreflexer inte är pålitliga för fem öre. Jag lärde mig den hårda vägen att det lönar sig att kolla upp saker ordentligt innan man knattrar loss.

Med det sagt tycker jag att SVT Debatts bild är den finaste jag någonsin fått en artikel illustrerad med. Tack!