Ofta känner jag att min värld, den lilla del av nätet där jag bor, inte alls påminner om de skräckvisioner som i tid och otid målas upp i media.

Det talas om näthat på längden och tvären. Tidningarna stänger av sina kommentarsfält för att stävja det grova språket och alla påhoppen i kommentarsfälten. Hej och hå.

Jag vet naturligtvis att det inte alltid är så trevligt i kommentarsfält runt om på nätet, men jag vet inte om diskussioner och meta diskussioner om näthat hjälper så mycket. Felet med de där diskussionerna är ju att de egentligen förs rakt över huvudet på människorna i kommentarsfälten. Man talar om dem som om de inte vore där och hur trevligt är det? Det uppmuntrar inte direkt till någon god stämning i kommentarsfälten.

Jag tror att problemet med stämningen i mångt och mycket beror på att man bjuder in en massa folk att komma dit, men värden är allestädes frånvarande. Hur ofta ser du en journalist, debattör eller representant för tidningen delta i debatten i kommentarsfältet? Jag ser det i princip aldrig.

Till viss del råder samma problem i bloggosfären. Folk tycker det är kul att blogga, men kommentarsfältet befattar man sig bara med när någon gjort en tillräckligt upprörd. Värden lyser med sin frånvaro.

Jag har upptäckt att ju mer aktiv jag är i mina kommentarsfält, desto trevligare blir de. Till och med de kommentatorer som vid första anblicken verkar otrevligast är ofta ganska hyggliga när man börjar prata med dem. Prata, inte bråka.

För några dagar sedan bad jag om ursäkt till Marcus Birro här på bloggen och fick följande kommentar av Pata:

”Vem fan är du egentligen och förespråka det friaoch öppna samhället? Aldrig hört talas om det. Birro använder åtminstone ett underbart vackert språk när han skriver skit, vilket inte är fallet hos dig. Dra en läderrem runt din hals och avsluta ditt miserabla liv.”

Hmm… Ord och inga visor. Hur hanterar man det? Min första impuls var att bli arg, men det skulle ju knappast göra saken bättre. Istället svarade jag:

”Hej Pata! Vad tråkigt att du är så arg att du glömde att inte lämna din egen mejladress innan du skrev det där. Tyvärr blir det ofta så när man blir för arg, man glömmer viktiga saker som mejladresser, att vara trevlig, att det är ganska otrevligt att önska livet av folk. Tja, du vet, sådant smått och gott som är bra att komma ihåg i umgänget med andra människor. Det var inte min mening att göra dig så där arg. Det finns betydligt värre saker än mig att vara sådär arg på. Jag lovar. Jag är ganska harmlös.”

Jag markerade att jag inte var nöjd, men också att jag inte haft för avsikt att göra någon arg. Jag ska erkänna att jag inte trodde att det skulle vara till någon större nytta, så döm om min förvåning när jag fick det här svaret en liten stund senare:

”Ber om ursäkt för mitt påhopp.Direkt efter publiceringen mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag känner mig helt enkelt fruktansvärt kränkt över att jag som heterosexuell inte har någon rolig och färgglad festival att gå på.”

Gott så. Med det var saken utagerad för min del och jag höll med om att det är dumt att Pride behövs, men nu är det så och så vidare. Smooth sailing, helt enkelt.

Det lönar sig att inte bara avfärda folk som hemska troll. Jag tror att Pata är en ganska hygglig typ som mest kände sig lite frustrerad och utanför och vem har inte gjort det någon gång?

I går förundrades jag över att nästan alla kommentarer till min SVT Debatt-artikel handlade om rubriken som inte har något med själva artikeln att göra. Rubriken var: ”Anna Troberg (PP): Datorer kan inte utrota oss människor” och well… Det var inte det jag skrev om. Alls. Det var lite lustigt, så jag skrev en bloggpost om det. Sedan postade jag en länk till bloggposten i kommentarsfältet på SVT Debatt.

Det var ett test. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå. Till min glädje gick det alldeles utmärkt. Det visade sig att flera av de som aktivt kommenterat rubriken blev glada och skrev trevliga kommentarer till mig både där och här på bloggen.

Jag fick veta att de så klart läst artikeln, men att de tyckte rubriken var den mest underhållande på hela sommaren och att de helt enkelt inte hade kunnat låta bli att busa lite med den. Inget ont ment.

En av de flitigaste kommentatorerna, Aggrrrrro, skrev:

”Bra skrivet Anna, men du måste förstå att när vi ”genomlidit 100 artiklar om Ship to Gaza och Pride”, så får vi ”yrkeskommentatorer” fullständigt glädjefnatt av en rubrik som denna.

PS. Du såg mycket snällare ut på bilden på bloggen än på SVTs bild. DS.”

Och:

”Hej Anna, jag vet att du förstår att ironin över rubriken inte är riktad mot dig, men den var ju bara sommarens höjdpunkt..eller höjdpunkterare kanske är ett bättre ord.

Lycka till i arbetet för en politisk mångfald i Riksdagen och i Sverige i övrigt ”

Tobo Lobo utnämnde mig till en ”kul käring” och blev glad när jag tyckte det var helt okej att vara en kul käring.

Kommentatorn Walborg dök upp här på bloggen och förklarade att hon och andra bara ”tullar/skojar” om rubrikerna för att de vet att SVT Debatt spetsar till dem för att få läsare.

Ser ni samma sak som jag ser? Jag ser hyggliga människor som bara vill få lite uppmärksamhet och uppskattning av värden för att de kommit till partyt. De är vana vid att stå beställda men inte avhämtade med drinken i hand, så när värden dyker upp och pratar med dem blir de skitglada. Det här är inte engångsföreteelser. Det händer om och om igen när man visar att man bryr sig.

Den övervägande majoriteten av alla kommentatorer är inte troll. De är misskötta och frustrerade gäster som underhåller sig själva i väntan på att värden ska komma och önska dem välkomna och småprata lite.

Kära nättidningar och bloggare, stäng inte era kommentarsfält. Var goda värdar istället. Ta er tid med dem som tar sig tid att läsa och kommentera det ni skrivit och publicerat. Tala inte till kommentatorerna. Tala med dem. Var en god värd.

Allestädes frånvarande värdar får de partyn de förtjänar.