Världen förändrades inte när American Airlines Flight 11 flög in i World Trade Centers norra torn. I sjutton korta minuter hade vi alla fortfarande lyxen att våga tro att alltihop var en fruktansvärd olycka.

Världen förändrades sekunden före United Airlines Flight 175 flög in i det södra tornet, när vi insåg att planet inte skulle väja. Eldmolnet som slukade planet när det träffade skyskrapan var bara en tung och sorglig bekräftelse på vad vi alla redan visste. Det var ingen olycka. Det skulle för alltid finnas ett före och ett efter detta ögonblick. Inget skulle någonsin bli sig likt.

Olyckor är fruktansvärda, men de händer och vi hanterar dem. Det är som om vi plockar fram någon sorts mänsklig urstyrka som vi inte visste att vi hade. Vi tar oss igenom det akuta läget och förmår så småningom att gå vidare trots att vi vet att risken för nya olyckor alltid hänger över oss.

När vi drabbas av medvetna illgärningar är det som om själva vetskapen att någon valt att göra oss så illa suger den inneboende styrkan ur oss. Vi trasslar in oss i tankar om vedergällning och kontroll. Vi står kvar på samma plats och gräver ett allt djupare hål åt oss själva. Vi blir besatta av tanken på att det som hänt aldrig ska få ske igen, trots att vi vet att terrorismen är en av mänsklighetens mest efterhängsna följeslagare.

Under de tio år som gått sedan attackerna mot World Trade Center har vi blivit itutade att vem som helst av oss kan vara en terrorist. Vi förväntas betrakta våra medmänniskor med ständig misstanke. Vi får finna oss i att själva bli utsatta för samma skärskådning. Alla, även du eller jag, kan vara samhällets fiende nummer ett.

Det är inte den omedelbara chocken och skadan vi människor inte kan hantera. Det tycks vara själva vetskapen om att andra människor vill oss illa som blir för mycket att bära. Vår mänsklighet verkar inte vara programmerad att förstå andras omänsklighet. Det är för främmande, för hemskt. Dessvärre innebär det också att vår mänsklighet hämmar vår förmåga att hantera andras omänsklighet och det får allvarliga konsekvenser.

De som gör sig skyldiga till terrorbrott ska straffas, men vi hemfaller ofta till att straffa allt och alla. Vi straffar till och med oss själva. Vi inbillar oss att vi gör världen säkrare. I själva verket spelar vi terroristerna i händerna och gör den bara ännu mer otrygg.

Det sår som brutalt revs upp vid Ground Zero ärrade samhällskroppen, men den kommer att läka. Det är den blinda skräckens metastaser som oroar mig. De äter sig genom samhällskroppen i form av begränsade friheter, kontroll och övervakning. De har slagit rot på många platser i världen. De har med regeringens goda minne slagit rot i Sverige.

Det finns dock ljus i mörkret. När Anders Behring Breivik i somras slog till mot kärnan i det norska samhället visade den norska regeringen tydligt att man lärt sig av det som skett de senaste tio åren. Det meningslösa våldet möttes av öppenhet och omtanke. Denna positiva attitydförändring är den enda långsiktiga lösningen på problemen med terrorism.

Vill vi ha ett öppet och demokratiskt samhälle måste vi förmå oss själva att stå upp för det även när skräcken slår klorna i oss och ryggmärgsreflexen är att hämnas och överbeskydda. Vi måste våga lita på varandra, även om det finns de som missbrukar tilliten. Vi måste våga vara öppna även om det finns de som missbrukar öppenheten. Vi måste våga tro på de människor och det samhälle vi säger oss vilja skydda.