Jag påpekar ofta att upphovsrättsindustrin borde blicka lite framåt istället för att alltid blicka bakåt. I dag måste jag tyvärr göra det igen.

Jag prenumererar på bokbranschens tidskrift Svensk Bokhandel. Det är en rest sedan jag jobbade som bokförlagschef. Jag har vant mig vid att få min lilla bokbranschsuppdatering i brevlådan med jämna mellanrum. Varje gång jag läser den påminns jag om varför jag måste ägna mig åt det jag gör ett tag till. Det finns delar av bokbranschen som verkligen måste baxas in i samtiden. Förläggareföreningen är en av dem.

Förläggareföreningen har tydligen lagt fram ett förslag på hur e-böcker ska få lånas ut på biblioteken. Jag rekommenderar att ni sätter er innan ni läser vidare. Har ni ett säkerhetsbälte bör ni nog sätta på det med.

Förläggareföreningen föreslår att man delvis ska likställa digitala böcker och pappersböcker. Man vill bland annat att:

”…biblioteken köper en utlåningslicens för varje titel. Varje licens motsvarar ett exemplar av boken och kan bara lånas ut till en person i taget.

Till detta läggs en begränsning, antingen så att licensen bara gäller för utlåning under en viss tid, eller för ett visst antal utlån. Därefter måste den förnyas.”

Fast, det här är inte alls att likställa digitala böcker med pappersböcker. När ett bibliotek köper en pappersbok är det en engångskostnad. De kan låna ut den hur många gånger som helst i hundratals år om de vill. Förlagen kommer inte och hämtar tillbaka den efter X antal utlån eller efter en viss tid. Varför skulle de kunna göra det med en e-bok?

Det låter kanske bra att säga att man vill likställa digitala böcker med pappersböcker, men gör då det. Låt biblioteken låna ut dem hur mycket de vill hur länge de vill och låt biblioteksersättning utgå för varje lån. DET är att likställa dem. Att sätta de begränsningar som Förläggareföreningen föreslår är inte att likställa dem, det är att försöka suga ut våra ack så viktiga folkbibliotek som redan har det extremt knapert.

Förutom att jag inte tycker att bibliotek ska behöva hyra böcker av förlagen genom licenser, så skulle det i praktiken vara omöjligt för många bibliotek att betala ut både biblioteksersättning och licenspengar till förlagen. Det finns helt enkelt inte pengar. Personligen ser jag mycket hellre att pengarna läggs på biblioteksersättningen, eftersom den trots sina brister och ojämna fördelning trots allt kommer en del författare och översättare till livs. Licenspengarna skulle gå rakt ner i förlagens fickor.

Det är ingen hemlighet att många förlag gjort en poäng av att försöka köra över sina författare vad det gäller just e-boksavtalen. Theodor Kallifatides beskrev det e-boksavtal som Bonnier tvingade på sina författare som ”att bli påsatt”. Han har en poäng, speciellt med tanke på att avtalet ”förhandlades” fram enligt principen: ”Skriv på eller lämna Bonniers”. Sådant kan man kosta på sig när man är Bonniers.

Kontentan är att jag inte alls är förvånad över Förläggarföreningens tilltag. De kommer säkerligen att ånga på stenhårt på den linjen. Jag hoppas att det finns förlag som ser det befängda i det hela. Jag hoppas att det finns författare som orkar stå emot. Jag hoppas det finns politiker som vågar säga stopp så att våra skattepengar inte ska gå åt till att betala ohemula licenser till bokförlagen. Biblioteken har en mycket viktig roll att fylla även i det digitala samhället. Det är sorgligt att Förläggareföreningen glömt bort samhällsnyttan i sina kalkyler.

(SvB-artikeln verkar inte ligga ute på nätet, men den finns på sidan 7 i numret som kom ut den 9/9.)