Jag har de senaste dagarna funderat en del på ordet ”särintresse”. Jag har kommit fram till att det är ett ord som jag i de flesta fall tycker illa om.

Det finns naturligtvis vissa saker som med rätta kan betraktas som särintressen. Det är saker av typen: ”Modellflygning förändrade mitt liv. Jag kräver därför att modellflygning blir ett kärnämne i grundskolan.” Jag har nu inget emot modellflygning, men om vi talar om att potentiellt göra det till ett kärnämne i grundskolan, så är det nog att betrakta som ett med rätta marginaliserat särintresse.

Mitt problem med ordet ”särintresse” är att det ofta dyker upp när det handlar om människor och deras grundläggande rättigheter. När någon lyfter fram till exempel äldres, hbt-personers, människor med utländsk bakgrund eller arbetslösas situation, så är det lätt att tänka: ”Men jag är ju en svensk heteroperson i medelåldern som har ett jobb, varför ska jag bry mig om de där särintressena?” Ordet ”särintresse” tycks ha kommit att betyda något i stil med: ”Det där är något jag inte enkelt och snabbt kan relatera till i mitt eget liv, så därför måste det vara ett särintresse.”

När det gäller alla människors rätt till samma rättigheter så finns det dock inga ”särintressen”. Det ligger nämligen i allra högsta grad i allas intresse att vi inte exkluderar människor ur samhällsgemenskapen genom att göra skillnad på folk och folk i lag och/eller handling. Det är ett gemensamt intresse och att negligera det är att sätta krokben för sig själv.

Ordet ”särintresse” får det att låta som om det handlar om att ge en viss grupp någon sorts specialförmåner som andra inte har. Att åtnjuta samma rättigheter som alla andra är inte en specialförmån. Det är en grundläggande rättighet.

I samma ögonblick som man börjar tala om ”särintressen” när det gäller grundläggande rättigheter, så säger man egentligen bara att man faktiskt inte alls tycker att alla människor ska ha samma rättigheter, utan att man mest bryr sig om de där rättigheterna för dem som har den goda smaken att vara ungefär som man är själv.

Men, tänker ni kanske, räcker det inte att säga att ”alla” ska ha lika rättigheter. Det innefattar ju ”alla”. Teoretiskt gör det naturligtvis det, men tror ni att människor som i hela sina liv av olika anledningar ofta blivit påminda om att de inte hör till ”alla” helt plötsligt känner sig inkluderade i det? Min gissning är att de inte gör det.

Jag vill därför slå ett slag för det stora allmänintresset i att sluta vifta bort folk som inte är exakt som man är själv är som representanter för ”särintressen”.