Ibland kan jag inte låta bli att förundras över min egen selektiva lathet. Jag är en driftig person. Jag får saker gjorda. Jag har en lång utbildning. Jag har skrivit en roman och fått den utgiven på fancy förlag. Jag bangade inte ens att ta mig an ett politiskt parti i hopp om att förändra världen till det bättre. Allt det där är saker som kräver en hel del uthållighet och envishet. Elle kanske dumdristighet, vad vet jag. Så, kan någon förklara för mig varför jag har så extremt svårt att tvinga mig själv att träna? Det är liksom inte rocket science, men det tar emot som fan.

Förra året spenderade jag det jag fick tillbaka på skatten med att köpa riktigt schyst träningsutrustning. Jag tänkte att det skulle vara en fin investering i mig själv. Jag lyckades dessutom springa av mig fjorton kilo på löpbandet. Sedan slutade jag, gud vet varför, och gick upp ett gäng av de där kilona igen. Det stör mig ohyggligt mycket. Det är liksom inte i linje med min beslutsamhet och envishet på andra områden.

Jag vill verkligen bli mer hälsosam och träna mer. Jag vet att jag blir piggare av det. Jag vet att min allergi mår bra av det. Jag vet att ett vältränat hjärta kan vara skillnaden mellan liv och död om jag får en allergichock. Ändå sitter jag och stirrar på mitt löpband som om det befann sig på månen, fast det egentligen står och väntar på mig fyra meter bort. Jag förstår verkligen inte att det ibland kan kännas helt stört omöjligt att ta sig upp på det. Jag förväntar mig betydligt mer av mig själv än en sådan fullkomlig slapphet. Som tur är gör andra också det.

Jag har ett gäng trevliga vänner som gör allt de kan för att peppa mig. Mackan Andersson skriver dagligen små hejarramsor åt mig på twitter. Vår partisekreterare Jan Lindgren ringer och tvingar upp mig på löpbandet och låter mig inte kliva av det förrän han tycker att jag gått länge nog. De har till och med startat twittertaggen #trobergtränar för att hålla sig ajour med min träning. Den kan man följa om man vill vara med och agera slavdrivare. Själv funderar jag på att döpa om taggen till #trobergtorteras…

Nåväl, jag ska kämpa på. Alla goda tips tas tacksamt emot. Ett par saker dock: Jag tänker inte börja med LCHF, eftersom jag överraskande nog inte gillar för fet mat. (Sorry, alla LCHF-evangelister där ute.) Jag tänker inte simma fast jag gillar det, eftersom jag misstänker att min allergi skulle gå bärsärkagång av kloret. Jag tänker inte gå på gym, eftersom det är högst osannolikt att jag skulle släpa mig ut, ta en buss, gå på gym, ta en buss hem när det är svårt nog att ta sig fyra meter till löpbandet. Jag tänker inte heller springa utomhus, eftersom jag på grund av min allergi måste kunna sluta bums om jag börjar känna mig sjuk.

Hemma har jag dock ett stycke löpband, en roddmaskin och ett skapligt avancerat hemgym, samt Wii. Klura gärna ut hur man blir hälsosam och vältränad med hjälp av det och tala om det för mig.

Eftersom jag tror på det där med att ha tydliga målbilder, så får ni fundera på träningsplanen medan ni betraktar den fina före- och efterbild som jag gjorde inför mitt senaste träningsryck. Det gäller att vara realistisk, eller hur? Sarah Connor verkar ha kommit över den där första jobbiga ”jag vill inte träna”-tröskeln på ett bra sätt.

UPPDATERING: Joina www.funbeat.se och tala om för mig vad ni heter där, så addar jag er till min #trobergtränar-grupp. Det är ett utmärkt tillfälle att komma i form samtidigt som ni får nöjet att dagligen försöka klå mig.

The road to hell is paved with good intentions. Och, skulle jag vilja lägga till, människor och företag som utnyttjar de goda intentionerna för sin egen vinnings skull. Det är inget nytt. Finns det pengar att tjäna, så finns det alltid de som är beredda att gå över lik för att fylla plånboken.

I dag röstar Europaparlamentet om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn. Det är självklart mycket bra att man arbetar aktivt för att hjälpa barn som drabbats av övergrepp. Det är dock extremt viktigt att man inte tappar fokus i det arbetet. Fokus måste vara att hjälpa verkliga barn som utsatts för verkliga övergrepp så effektivt som möjligt. Tyvärr slirar man i det här sammanhanget inte sällan på målet och det ger flera extremt dåliga spinoffeffekter. Ett sådant exempel är när man monterar ner rättssäkerheten och tar genvägar som inte leder fram till det tänkta målet.

En del av det förslag det ska röstas om handlar om blockering av sajter som innehåller barnporr. Det låter bra. Det finns dock en hel del problem med detta.

Blockeringar ger en falsk trygghet. En blockerad sajt ligger fortfarande kvar på nätet. Det är inte rocket science att besöka en blockerad sajt. Om en sajt innehåller barnporr ska den bli ett föremål för vederbörliga rättsliga instanser och sedan stängas ner. Ingen tjänar på att man tummar på principerna och börjar tillåta godtycklig censur utan ordentlig rättslig prövning.

Blockeringar är godtyckliga. Av de blockeringslistor som läckt ut framgår att det bara är en liten bråkdel av de sajter som hamnat på blockeringslistorna, som faktiskt innehåller barnporr. Varför de andra hamnat på listorna är oklart. Så blir det när man tar genvägen förbi ordentliga rättsliga prövningar. Man lämnar fri spelplan åt dem som är cyniska nog att inte dra gränsen vid att utnyttja redan utnyttjade barn. Det är ingen slump att konkurrerande företag inte sällan ser till att få varandras hemsidor på blockeringslistorna, eller att upphovsrättsindustrin drar nytta av sexuellt utnyttjade barns situation för att främja sina intressen.

En annan del av förslaget handlar om tecknade bilder, något som varit på tapeten här i Sverige med det så kallade Mangamålet.

Fokus måste vara att hjälpa verkliga barn som utsatts för verkliga övergrepp. Polisen och rättsväsendet har inte obegränsade resurser. Varje gång man rycker ut för att rädda en seriefigur, så stjäl man tid och resurser som borde ha lagts på ett riktigt barn som drabbats av riktiga övergrepp. Det är i min mening ett oansvarigt slöseri med resurser.

På ett mer teoretiskt plan väcker det även frågor om vad som i så fall ska omfattas av lagen. Ska finkonst alá Picasso stå över lagen? Ska textbeskrivningar omfattas? Det finns egentligen bara en tydlig gräns och den går vid avbildningar av verkliga övergrepp på verkliga barn.

I förslaget klassas även bilder på personer som ”ser ut” att vara under 18 år som barnpornografi och även här uppstår det problem.

Lagstiftning ska vara så tydlig som möjligt. Subjektiva bedömningar om hur gammal någon ”ser ut” får inte vara underlag för en fällande dom som kan komma att stigmatisera någon ett helt liv. Det är helt enkelt inte rättssäkert.

Barn som drabbats av sexuella övergrepp behöver riktig hjälp. Låt oss därför inte slösa bort tid och resurser på låtsashjälp.

Barn som drabbats av sexuella övergrepp måste få möjligheten att växa upp i ett bra och tryggt samhälle. Låt oss skapa det genom att stå upp för de grundläggande principer som är dess fundament.

Jag skrev mer utförligt om allt detta på Newsmill i augusti 2010. Läs gärna den artikeln här.

I dagens omröstning i Europaparlamentet kommer Piratpartiet att rösta nej till censur av internet. Läs mer om det här.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

I dag verkar många vara sysselsatta med att byta lösenord här och där. Jag är det inte. Att hålla isär sina lösenord och uppdatera dem när de börjar bli gamla är ingenting man ska göra bara för att tidningarna en gång om året kommer på att det behöver göras. Det är något man ska göra fortlöpande. Det är en del av livet på nätet. Precis som att låsa dörren när man går hemifrån är en del av livet utanför nätet.

Lösenordsdebatten som följt i de läckta lösenordens spår är dock intressant. Det visar sig att en inte försumbar del av dem som i sin yrkesutövning behandlar känslig information som ska falla under källskyddet använder samma lösenord på sajter som Bloggtoppen.se och på sin mejl. Det är faktiskt riktigt illa. Det faktum att de dessutom tycks ha använt samma lösenord under väldigt lång tid är ännu värre. Att någon är oaktsam ger naturligtvis ingen annan frikort att försöka valsa in på deras konton hur som helst, men det borde vara naturligt att åtminstone se till att göra det lite svårt för dem.

Det är bra att diskussionen kring hur man skyddar sig från intrång då och då dyker upp, men jag skulle vilja se ett större djup i den. Den information som tusentals personer nu sitter och förfasar sig ska komma i fel händer kommer i fel händer varje dag.

Mycket av det du skickar eller tar emot över nätet passerar till exempel FRA:s filter. Faktum är att eftersom det för dig och mig aldrig går att veta vilka av våra skickade eller mottagna ettor och nollor som gått via FRA:s filter, så har vi inget annat val än att utgå från att allt går genom deras filter. Det betyder också att källskyddet redan nu har upphört att fungera som det var tänkt.

Om regeringen lyckas få igenom datalagringsdirektivet i vår, så säger du inte bara hej då till det du skickar över nätet. Du säger hej då till möjligheten att gå utanför dörren utan att det registreras vart du befinner dig och vilka du ringer. Här finns en liten film om vad datalagringsdirektivet egentligen innebär för dig i din vardag.

Det finns all anledning att vara orolig över vem som sniffar i våra digitala spår, men om man tror att det bara är hackare som är hotet, så bedrar man sig. Många makthavarna har ett ganska osunt intresse av att sniffa runt i dina trakter de med. Dem undviker man inte genom att byta lösenord. Dem undviker man genom att rösta bort dem.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

”I Debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika” är rubriken på en debattartikel i DN Kultur i dag. Redan här fångas mitt intresse. Redan här fångades mitt intresse. En artikel med en rubrik som alluderar till den första Alien-filmens slogan ”I rymden kan ingen höra dig skrika” måste ju vara värd en genomläsning. Nu har jag läst den och ja, den var mycket läsvärd. Det finns en hel del att säga om debatt-Sverige.

Folk sitter och tycker om precis allt i alla tillgängliga forum. Ibland kan jag inte annat än imponeras över hur fort folk kan färdas mellan tv-sofforna, radiostudior och på någon vänster ändå lyckas skriva ihop både debattartiklar och blogginlägg och pipa förbi SVT Debatt-studion i Göteborg. Inget är för stort eller för litet för att avhandlas i ett par snabba oneliners designade att trycka till motståndaren.

Att försöka armbåga sig fram i debatterna är ungefär som att försöka ta sig fram till skinkan när man är på julbord. Det är lögn i helsike och när man väl sitter där och tuggar på sin torra skinka är den inte lika god som man trodde och man känner sig inte alltid helt stolt över vad man tvingades göra för att lyckas roffa åt sig ett par skivor.

I Viktor Barth-Krons DN-artikel uttalar sig bland andra Leo Lagerkrantz, Isobel Hadley-Kamptz och Fredrick Federley. De är alla i allra högsta grad en del av den pågående offentliga debatten och vill naturligtvis även ha ett finger med även i den här debatten. Uppenbarligen gäller det där även mig själv. Jag är också med här och där och tycker om allt och inget och kan uppenbarligen inte heller hålla mig borta från den här debatten.

Man kan naturligtvis föra en massa metadiskussioner om varför den offentliga debatten ser ut som den gör och angripa den ena eller den andre för hans eller hennes mer eller mindre tvivelaktiga bidrag till den, men jag vet inte om det ger så mycket. Det är inte så konstigt att debatten ser annorlunda ut i dag jämfört med den Kvällsöppet-debatt från 1971 som Barth-Kron berättar om i sin artikel.

Förr var det få förunnat att få dela med sig av sina synpunkter i det offentliga samtalet. De som fick göra det hade inte så många olika debattarenor att välja mellan. Nu kan alla skapa sin egen debattarena och de mer officiella debattarenor som finns blir fler även de och kämpar tappert för att fylla dem med kämpar, kosta vad det kosta vill. Resultatet blir att debattarenorna befolkas av åsiktsmaskiner.

När jag ganska nyligen hade startat min första blogg blev jag inplockad för att sitta med i en renodlad tyckarpanel i P3. Kriteriet för att få vara med var att ha en skapligt välbesökt blogg som någon på SR råkat fattat lite tycke för. Exakt varför man ansåg att det rustade mig för att sitta och prata om gruvstrejken i Kiruna har jag ingen aning om. Så här i efterhand kan jag tycka att man nog hade gjort bättre i att ringa in någon som faktiskt var lite påläst i ämnet än att låta en handfull bloggare sitta och slicka på fingret och sticka upp det i luften för att känna åt vilket håll det blåste innan vi alla sa något skapligt oinformerat om det hela.

Missförstå mig nu inte. Det var bra och hyggliga människor i den där panelen. Vi hade säkerligen en hel del bra att säga om mycket saker, men vi blev inplockade som någon sorts kaxiga åsiktsmaskiner och när jag insåg det borde jag ha tackat nej och givit min panelplats till någon annan. Det är en sak att sitta och tycka om saker man vet något om. Det är en helt annan att bara sitta och tvinga fram åsikter om vad som helst för att någon i ett oaktsamt ögonblick placerat en i en radio- eller tv-studio.

Jag är som sagt inte så intresserad av metadiskussioner i tio olika lager. Det blir så lätt att man bara sitter och talar om det man tycker är andras tillkortakommanden. Jag tycker det är mer intressant att fundera över varför man själv gör de val man själv gör.

Jag har funderat en del på varför jag inte tackade nej till att sitta och vara åsiktsmaskin i den där tyckarpanelen. Den hemska sanningen är att det enda svar jag kommer fram till är att jag var smickrad över att någon faktiskt var intresserad över vad jag tyckte. Ingen hade tillmätt mina åsikter något större intresse tidigare. Just då kändes det helt okej att skruva upp volymen på de åsikter jag faktiskt hade och hitta på några alldeles nya om saker som inte alls intresserade mig om det innebar att jag fick mysa lite i känslan av att vara någon som folk ville lyssna på en halvtimme varannan fredag.

Nuförtiden är jag inte lika lättsmickrad. Det är faktiskt ganska jobbigt att hela tiden ha förväntningar på sig om att ha en åsikt om allt. INGEN kan ha en åsikt om allt. Jag har det i alla fall inte.

Förutom att det hela tiden dyker upp fler och fler debattarenor som måste fyllas med nya färska tyckare som kan slå sig genom bruset, så tror jag att det skrikiga debattklimatet också bottnar i att man hellre trycker ur sig en åsikt när någon ber en om den, än framstår som en ointressant typ som inte tycker något. Vi vill alla verka lite mer intressanta än vad vi egentligen är och vad är väl mer spännande än en person med ett aldrig sinande förråd av åsikter? Och när åsikterna inte räcker till, så kan man alltid göra sig hörd med hjälp av personangrepp. De drar publik och håller debatten igång.

Jag har en svag aning om att debatterna skulle bli lite mindre skruvade om folk bara debatterade sådant de vet något om och höll sig till sakfrågan. Väl grundade åsikter går att diskutera även om man inte delar dem. Dåligt underbyggda åsikter blir en förvrängd karikatyr till åsikt som det inte går att debattera ordentligt överhuvudtaget och väl där kommer personangreppen som på beställning.

Dagens debattklimat är tjabbligare än tidigare, men det faktum att fler kan delta gör ändå att jag tycker att det är ett framsteg. Det står var och en fritt att välja sina slag och våga vägra delta i tjabbeldebatter. Framför allt skulle jag vilja se fler debattörer som då och då säger: ”Nej, tack. Jag har faktiskt ingen åsikt i den frågan än” och därmed lämnar rum till någon som faktiskt har något att tillföra. Jag tycker att det skulle vara ganska uppfriskande.

Allt är inte svart eller vitt här i världen. I min värld kommer inte åsikter färdigpaketerade som en Findus-pizza. De är mer som en hemlagade gulasch som får stå och puttra länge och smakas av flera gånger innan den är redo att avnjutas i sällskap.

Gaddafi är död och Libyens framtid ser ljusare ut än vad den gjort under alla de år han satt vid makten. Jag är glad över Libyens nya framtidsutsikter, men jag har svårt att glädja mig över att Gaddafi är död.

Jag har full förståelse för att de som förlorat nära och kära under Gaddafis styre är glada över hans död. Däremot blir det ganska osmakligt när folk sitter och följer det hela på betryggande avstånd och ändå inte kan avhålla sig från att gotta sig över att se filmer där man knuffar runt en skadad gammal man som senare skjuts under tämligen oklara förhållanden. Det känns ganska unket. Bröd och skådespel är illa nog. Död och skådespel? Nej, tack.

Ja, han var en första klassens oempatisk skitstövel. Ja, han har många människors liv på sitt samvete. Ja, han förtjänar antagligen det slut han fick. Men ändå… Frågan vi måste ställa oss är: Är vi så himla mycket bättre om vi underhåller oss med att titta på de där filmerna av en döende man?

Min ovilja att glädja mig över Gaddafis död har inte så mycket med honom att göra. Jag kände likadant när jag såg filmen av Saddam Husseins avrättning. Jag vill bara inte vara en människa som sitter och gläds över en annan människas död, oavsett vem den människan är. Det är inte nyttigt att göra det. Hat skadar den som bär det inom sig lika mycket som den som får det riktat mot sig. Jag tror att det gör en hårdare.

Kapitlet Gaddafi hade bäst avslutats med en ordentlig rättegång. Nu blev det inte så, men avslutat är det i alla fall. Nu väntar ett mödosamt uppbyggnadsarbete med många utmaningar, men Libyen har för första gången på mycket länge en sportslig chans att gå mot en ljusare framtid och den chansen gläds jag väldigt mycket över.

Jag har även en privat blogg. Den kan ni läsa här: www.annatroberg.com.

SÄPO håller på att utreda hur de ska kunna spana mer effektivt på nätet. Utredningen ska vara färdig vid årsskiftet och kan eventuellt leda fram till vissa lagförändringar.

Jag tycker det är bra om Säpo söker efter tydliga riktlinjer för vad de får och inte får göra. Luddiga direktiv och lagar gör ingen glad. Det är dock mindre bra om det till exempel skulle visa sig att de är ute efter att få använda samma leksaker som den tyska polisen lekt med de senaste åren. Jag har nämligen inget förtroende för att våra politiker skulle förmå att hantera frågan på ett balanserat sätt. De tycks ha fått alldeles för blodad tand vad det gäller övervakning för att kunna se till den enskilda individens integritet. Deras attityd till övervakning och rättsskipning har de senaste åren låtit som manuset till en dålig porrfilm: ”Mer, mer, mer! Hårdare! Hårdare! Hårdare!”

I Expressenartikeln som rapporterar om SÄPOs utredning står det bland annat:

”Både självmordsbombaren i Stockholm Taimor Abdulwahab och Osloterroristen Anders Behring Breivik var aktiva på internet innan deras terrordåd.”

Vem i 30-årsåldern är INTE aktiv på nätet i dag? Att använda aktivitet på nätet som någon sorts bevis för att man har något fuffens för sig är lika hållbart som om man skrivit: ”Båda körde bil i anslutning till sina terrordåd” eller ”Båda drack ett glas mjölk på morgonen innan sina terrordåd”. Internetanvändning är inte ett bevis för kriminellt beteende. Det kan möjligen användas som bevis för att man är en helt vanlig människa, men det är det inte kriminellt att vara. Än.

Jag tycker att den där meningen är mycket talande. Den säger naturligtvis en hel del om hur delar av media ser på internet, men den är även ett utmärkt exempel på hur många politiker ser på internet. För dem är internet något annat, en separat del av livet som inte har med resten av ens vardag att göra. Det är, i brist på bättre ord, en lekplats för strulpellar.

Det är helt okej att en 95-åring har den bilden av internet. Det ställer inte till några problem. Det är dock inte okej att våra makthavare har den bilden, eftersom det leder till den ena bisarra speciallagen efter den andra som sakta men säkert undergräver grundläggande fri- och rättigheter. Vi får inte skapa ett separat lagrum där det är tillåtet att tumma på vilka principer som helst speciellt för internet. Börjar man tumma på principerna på ett ställe blir det lättare att göra det på andra ställen.

Grundregeln måste vara att samma regler ska gälla utanför och på nätet, både för oss medborgare och för rättsväsendet olika delar. Det är en väl underhållen myt att internet är ett laglöst land. De lagar som gäller utanför nätet gäller även på nätet. Ändå är tanken om diverse speciallagar för nätet på tok för populär bland våra lagstiftare. Det är därför vi hela tiden måste påminna dem om våra rättigheter och det faktum att det faktiskt är vi som vart fjärde år bestämmer om de ska få behålla sina jobb.

Exakt vad Säpo tycker och vill får vi veta när rapporten kommer.

UPPDATERING: Den här intervjun med Säpo-chefen gjorde mig inte direkt gladare…

Empati är något som svenska myndigheter och makthavare i dag bara tycks kosta på sig när mediatrycket blir tillräckligt hårt. Hög ålder, hjärtfel, demens och synfel anses inte vara tillräckligt ”ömmande skäl” att få stanna i Sverige förrän folk sparkar bakut och ställer till ett jäkla liv. I övrigt möts vi främst av misstro.

Människor som är i behov av sjukersättning betraktas som potentiella lögnhalsar som bara är ute efter att sko sig på samhällets bekostnad. Läkarintyg tycks ha slutat spela någon roll. Det kan ju gå att klämma ut några timmars arbetstid även av någon som är dödssjuk i cancer.

Jag skrev på SVT Debatt för några dagar sedan om att staten börjat betrakta oss alla som potentiella hot mot samhället. FRA vill ha mer pengar till att övervaka oss. Regeringen gör allt de kan för att tvinga igenom Datalagringsdirektivet. Jag börjar se ett otrevligt mönster.

Makthavarna litar helt enkelt inte på oss. De utgår från att vi alltid har något fuffens för oss. Kanske försöker vi lura till oss ett uppehållstillstånd, kanske vill vi lura till oss pengar genom att fejka sjukdomstillstånd, kanske använder vi vår internetuppkoppling eller mobil till att planera terrodåd. Det tycks ALLTID finnas ett skäl att misstänkliggöra oss.

Samtidigt gör de olika typerna av makthavare lite som de vill. Mänskliga rättigheter får spela andra fiol när oljan flödar. Till och med politiker som byggt sin politiska karriär på att prata om moral visar sig ha lite smått haltande moral när det gäller det egna agerandet. Media jagar lösnummer till vilket pris som helst och blir inte helt sällan en smula fartblinda när drevet går.

Det finns ett glapp mellan makthavare och oss andra som måste överbryggas. Det där glappet undergräver nämligen demokratin. Lite fnurror på tråden är normalt, men just nu är förhållandet mellan makthavare och folk i allmänhet mer dysfunktionellt än vanligt. Förtroendet är på botten. Ingen litar på någon. Det är just därför vi måste protestera och när vi gjort det måste vi börja hitta långsiktigt hållbara lösningar.

Det är inte långsiktigt hållbart att ha makthavare som ständigt misstror sina medborgare. Det är inte heller långsiktigt hållbart att ha medborgare som ständigt misstror makthavarna.

Demokrati är inte rätten att gå och rösta. Demokrati är rätten att skaffa sig information om de alternativ som finns och att ha möjligheten att prata om dem med andra utan rädsla för repressalier innan man går och röstar på det alternativ man trycker bäst om. Det är inte förenligt med en alltför nyfiken stat. För att demokratin ska fungera måste makthavarna helt enkelt våga släppa på sitt kontrollbehov och ge oss våra privatliv tillbaka.

Lösningen på människors misstro mot de politiska makthavarna är på det personliga planet att som politiker leva som man lär. På ett högre plan är lösningen transparens och öppenhet. Ju mer transparent och öppet makthavarnas arbete är, desto mer förtroende kan de bygga upp hos allmänheten. Om vi kan följa, granska och påverka beslutsprocesser och andra skeenden får vi större förtroende för de beslut som till slut fattas. En väldig massa misstro bottnar i att det inte går eller är svårt att få en uppfattning om vad politikerna egentligen har för sig.

Sedan har vi media. Misstron mot dem har flutit upp till ytan riktigt ordentligt under kommentarsfältsdebatten. Något annat som flutit upp till ytan under den debatten är tidningarnas ofta tråkiga syn på sina läsare. Alldeles för många tycks vara av uppfattningen att läsare ska läsa. De ska absolut inte tycka en massa. Om media vill återupprätta sitt förtroende måste de vara beredda på att lyssna lika mycket som de talar. Nu avlöser dreven varandra och när dammet lagt sig kallar man dem för ”granskning”, men en spade är en spade. Att något börjar som en legitimerad granskning är faktiskt ingen garanti för att den kommer att vara det hela vägen. Ibland dras man med av bara farten. Jag skulle önska att fler representanter för media vågade tänka tanken att det kanske kan löna sig långsiktigt att inte alltid jaga haren. Förmågan till eftertanke är faktiskt en grymt underskattad kvalitet.

Just nu tycks vi ta någon sorts tanke om en perfekt demokrati för givet, men demokrati är inte något vi alltid haft och alltid kommer att ha om vi inte anstränger oss. Varje generation måste kämpa för och bygga sin egen demokrati. Politikerna måste dra sitt strå till stacken, media sitt och folket sitt.

Vilken eller vilka av de här grupperna du än tillhör tycker jag att du ska ställa dig den här frågan: ”Är jag en del av problemet eller en del av lösningen?”

Dammet har lagt sig en smula kring Juholt och nu ska han ut på turné. Syftet med turnén är att möta alla de väljare och partimedlemmar som känner sig svikna och upprörda och, förmodar jag, stilla dem en smula. Jag undrar om Juholt inser hur jobbigt det kommer att bli. Jag tror att det kommer att bli ett rent helvete.

Nåväl, beslutet om att dra ut på turné innebär att han om han nu gjort något väldigt fel får sitt straff. Om han inte gjort något väldigt fel så borde turnén ge honom någon slags frikort för eventuell framtida fuck ups.

Turné eller gatlopp? Det är same same i det här fallet. Tiden får utvisa om det gör någon skillnad i längden.

Medan Juholt just nu smetat in sig rejält, så är Carl Bildt är en politiker som är som den olja som han är på tapeten för. Han flyter alltid ovanpå. Jag väntar med spänning på att han ska ge sig ut på Sverigeturné och förklara ett och annat kring den osmakliga soppan kring honom och Lundin Petrolium. Tror ni att det kommer att ske? Så klart inte.

Bildt tror att han är orörbar med sådan emfas att det verkar som om han förvånande ofta lyckas bluffa med sig media i den övertygelsen. Jag betraktar hela spektaklet med skräckblandad förtjusning. Om det inte vore för att personer som tror sig vara orörbara har en förmåga att bli farliga för oss andra, så är de ett intressant fenomen att studera.

Det glädjer mig att man nu verkar vilja gräva lite djupare i frågan om Bildt och Lundin Petrolium. Just nu sitter journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i fängelse i Etiopien för att de ville undersöka Lundin Petroliums förehavanden lite närmare. Det måste suga ganska rejält att veta att den ende som egentligen kan göra något för att få dem fria just nu är Carl Bildt, före detta styrelsemedlem och delägare i Lundin Petrolium.

Det har varit några hektiska dagar för Håkan Juholt.

Alla har en åsikt om vad han har gjort eller inte gjort. Alla har en åsikt om han gjort det medvetet eller inte. Hur det egentligen är vet nog bara Juholt själv. Vi andra hänger i luften och kan mest gå på magkänsla vilket är en tämligen osäker metod att komma fram till någon sorts sanning. Det är dock ändå denna magkänsla som förr eller senare kommer att avgöra Juholts öde. När drevet går kommer magkänsla alltid att trumfa fakta.

Jag vet inte vad som kommer att hända med Juholt, men själva kärnfrågan är intressant: Vilken sorts politiker vill vi egentligen ha?

Vill vi ha perfekta politiker? Jag vill inte ha det. Jag tror till att börja med inte att det finns perfekta människor och om de fanns, så skulle de vara ganska läskiga. Hur skulle en perfekt människa kunna sätta sig in i oss vanliga dödligas liv och fatta bra beslut åt oss? Vanliga människor med fel och brister är mycket mer sympatiskt. Vilket leder oss till nästa fråga.

Hur mycket fel och brister kan vi då tolerera att våra politiker har? Vi har nog alla olika gränser för det. Jag skulle inte vilja ha en maffiaboss i riksdagen. För många italienarna verkar inte ha några problem med att ha en i sitt parlament, men det får stå för dem. Jag tycker däremot inte det är hela världen med lite fortkörningsböter, ett par betalningsanmärkningar eller en hetsig grannfejd om ett staket. Det där är saker som vi alla kan råka ut för vid något tillfälle i livet. Det är inte hela världen. Däremot tycker jag att det är viktigt att till exempel inte försöka sko sig på andras pengar, ljuga och vara allmänt osympatisk. Det flyger inte hos mig.

Jag gillar politiker som vågar sticka ut. Jag har en ganska hög toleransnivå. Politiker är också människor och måste få uttrycka sin individualitet på olika sätt. Andra tycker att det är upprörande att Reinfeldt har röd slips på sig när han borde ha en blå.

Vad tycker du? Vad tycker du vi kan förvänta oss och begära oss av politiker? Vilka personliga egenheter får dig att vilja rösta på någon? Vilka egenheter får dig att inte ens rösta på någon när grisar flyger och helvetet frusit till is?

Eftersom vi pirater ännu inte tillhör de riktigt fina politiska högdjuren, så bjuds vi i princip aldrig in till partiledardebatter. (Det har hänt, men det är ack så sällsynt.) Det är naturligtvis tråkigt, men i fredags erbjöd detta annars trista faktum en alldeles unik möjlighet att sitta vid sidolinjen och beskåda spektaklet om vem som skulle stå var i SVTs debattstudio.

Twitter fylldes av helt bisarra tweets från människor som i normala fall brukar hålla en schyst nivå. Båda sidorna var lika goda kålsupare. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det hela rörde sig om vem som tagit vems spade i sandlådan. Just där och då var det extremt skönt att helt slippa ta ställning. Jag visste redan att jag skulle sitta bredvid min flickvän hemma i soffan under debatten och att vårt svåraste beslut i sammanhanget var om vi skulle äta tacos eller fajitas.

Jag har dock fått frågan om hur jag skulle ha valt att göra om det var skarpt läge och det tål ju att tänkas på.

Rent PR-mässigt kan det faktiskt spela roll vem man hamnar bredvid. Som vi nu sett kan det dessutom spela roll om man väljer att aktivt avstå från att stå bredvid någon. Vad som väger tyngst kan nog ingen riktigt veta i förväg. Så här i efterskott kan man nog dock konstatera att det kanske hade varit ett bättre val av åtminstone S att delta, men det beror ju på andra saker.

Det finns dock andra aspekter för mig att ta i beaktande. Eftersom det är sällan Piratpartiet bjuds in till partiledardebatter, så vore det i min mening direkt tjänstefel av mig att tacka nej, såvida jag inte låg på operationsbordet eller i koma. Vi måste ta vara på alla chanser som bjuds oavsett vem vi placeras bredvid.

Skulle jag då trivas med att stå bredvid SD? Faktum är att det inte handlar så mycket om huruvida jag skulle trivas bredvid dem eller ej. Det handlar faktiskt om att de är demokratiskt invalda i riksdagen och därmed har förtjänat sin rätt att stå där även om jag personligen har politiska åsikter som är raka motsatsen till deras. Man kan inte sätta demokratin ur spel för att man inte gillar folkets val. Gillar man inte folkets val får man argumentera så väl för sin sak att de gör ett bättre val nästa gång.

Jag skulle inte heller vara speciellt rädd för att någon skulle klumpa ihop mig med Åkesson för att jag råkade stå bredvid honom. Jag litar på min politik. Den är så vitt skild från hans att det knappast finns någon risk för sammanblandning.

Det här är en fråga med många olika aspekter att ta i beaktande. Vi har inte råd att sitta på avbytarbänken mer än nödvändigt. Jag tror att man måste respektera demokratin även när den inte går ens egen väg. Jag tror på kraften i min egen politik. Därför har jag efter en hel del funderande kommit fram till att jag inte skulle banga en partiledardebatt för att man valt att ställa mig bredvid Åkesson.

Läs även min privata blogg på www.annatroberg.com.