”I Debatt-Sverige kan ingen höra dig skrika” är rubriken på en debattartikel i DN Kultur i dag. Redan här fångas mitt intresse. Redan här fångades mitt intresse. En artikel med en rubrik som alluderar till den första Alien-filmens slogan ”I rymden kan ingen höra dig skrika” måste ju vara värd en genomläsning. Nu har jag läst den och ja, den var mycket läsvärd. Det finns en hel del att säga om debatt-Sverige.

Folk sitter och tycker om precis allt i alla tillgängliga forum. Ibland kan jag inte annat än imponeras över hur fort folk kan färdas mellan tv-sofforna, radiostudior och på någon vänster ändå lyckas skriva ihop både debattartiklar och blogginlägg och pipa förbi SVT Debatt-studion i Göteborg. Inget är för stort eller för litet för att avhandlas i ett par snabba oneliners designade att trycka till motståndaren.

Att försöka armbåga sig fram i debatterna är ungefär som att försöka ta sig fram till skinkan när man är på julbord. Det är lögn i helsike och när man väl sitter där och tuggar på sin torra skinka är den inte lika god som man trodde och man känner sig inte alltid helt stolt över vad man tvingades göra för att lyckas roffa åt sig ett par skivor.

I Viktor Barth-Krons DN-artikel uttalar sig bland andra Leo Lagerkrantz, Isobel Hadley-Kamptz och Fredrick Federley. De är alla i allra högsta grad en del av den pågående offentliga debatten och vill naturligtvis även ha ett finger med även i den här debatten. Uppenbarligen gäller det där även mig själv. Jag är också med här och där och tycker om allt och inget och kan uppenbarligen inte heller hålla mig borta från den här debatten.

Man kan naturligtvis föra en massa metadiskussioner om varför den offentliga debatten ser ut som den gör och angripa den ena eller den andre för hans eller hennes mer eller mindre tvivelaktiga bidrag till den, men jag vet inte om det ger så mycket. Det är inte så konstigt att debatten ser annorlunda ut i dag jämfört med den Kvällsöppet-debatt från 1971 som Barth-Kron berättar om i sin artikel.

Förr var det få förunnat att få dela med sig av sina synpunkter i det offentliga samtalet. De som fick göra det hade inte så många olika debattarenor att välja mellan. Nu kan alla skapa sin egen debattarena och de mer officiella debattarenor som finns blir fler även de och kämpar tappert för att fylla dem med kämpar, kosta vad det kosta vill. Resultatet blir att debattarenorna befolkas av åsiktsmaskiner.

När jag ganska nyligen hade startat min första blogg blev jag inplockad för att sitta med i en renodlad tyckarpanel i P3. Kriteriet för att få vara med var att ha en skapligt välbesökt blogg som någon på SR råkat fattat lite tycke för. Exakt varför man ansåg att det rustade mig för att sitta och prata om gruvstrejken i Kiruna har jag ingen aning om. Så här i efterhand kan jag tycka att man nog hade gjort bättre i att ringa in någon som faktiskt var lite påläst i ämnet än att låta en handfull bloggare sitta och slicka på fingret och sticka upp det i luften för att känna åt vilket håll det blåste innan vi alla sa något skapligt oinformerat om det hela.

Missförstå mig nu inte. Det var bra och hyggliga människor i den där panelen. Vi hade säkerligen en hel del bra att säga om mycket saker, men vi blev inplockade som någon sorts kaxiga åsiktsmaskiner och när jag insåg det borde jag ha tackat nej och givit min panelplats till någon annan. Det är en sak att sitta och tycka om saker man vet något om. Det är en helt annan att bara sitta och tvinga fram åsikter om vad som helst för att någon i ett oaktsamt ögonblick placerat en i en radio- eller tv-studio.

Jag är som sagt inte så intresserad av metadiskussioner i tio olika lager. Det blir så lätt att man bara sitter och talar om det man tycker är andras tillkortakommanden. Jag tycker det är mer intressant att fundera över varför man själv gör de val man själv gör.

Jag har funderat en del på varför jag inte tackade nej till att sitta och vara åsiktsmaskin i den där tyckarpanelen. Den hemska sanningen är att det enda svar jag kommer fram till är att jag var smickrad över att någon faktiskt var intresserad över vad jag tyckte. Ingen hade tillmätt mina åsikter något större intresse tidigare. Just då kändes det helt okej att skruva upp volymen på de åsikter jag faktiskt hade och hitta på några alldeles nya om saker som inte alls intresserade mig om det innebar att jag fick mysa lite i känslan av att vara någon som folk ville lyssna på en halvtimme varannan fredag.

Nuförtiden är jag inte lika lättsmickrad. Det är faktiskt ganska jobbigt att hela tiden ha förväntningar på sig om att ha en åsikt om allt. INGEN kan ha en åsikt om allt. Jag har det i alla fall inte.

Förutom att det hela tiden dyker upp fler och fler debattarenor som måste fyllas med nya färska tyckare som kan slå sig genom bruset, så tror jag att det skrikiga debattklimatet också bottnar i att man hellre trycker ur sig en åsikt när någon ber en om den, än framstår som en ointressant typ som inte tycker något. Vi vill alla verka lite mer intressanta än vad vi egentligen är och vad är väl mer spännande än en person med ett aldrig sinande förråd av åsikter? Och när åsikterna inte räcker till, så kan man alltid göra sig hörd med hjälp av personangrepp. De drar publik och håller debatten igång.

Jag har en svag aning om att debatterna skulle bli lite mindre skruvade om folk bara debatterade sådant de vet något om och höll sig till sakfrågan. Väl grundade åsikter går att diskutera även om man inte delar dem. Dåligt underbyggda åsikter blir en förvrängd karikatyr till åsikt som det inte går att debattera ordentligt överhuvudtaget och väl där kommer personangreppen som på beställning.

Dagens debattklimat är tjabbligare än tidigare, men det faktum att fler kan delta gör ändå att jag tycker att det är ett framsteg. Det står var och en fritt att välja sina slag och våga vägra delta i tjabbeldebatter. Framför allt skulle jag vilja se fler debattörer som då och då säger: ”Nej, tack. Jag har faktiskt ingen åsikt i den frågan än” och därmed lämnar rum till någon som faktiskt har något att tillföra. Jag tycker att det skulle vara ganska uppfriskande.

Allt är inte svart eller vitt här i världen. I min värld kommer inte åsikter färdigpaketerade som en Findus-pizza. De är mer som en hemlagade gulasch som får stå och puttra länge och smakas av flera gånger innan den är redo att avnjutas i sällskap.