Radio x 2

Det har varit lite mycket, så jag har inte hunnit pusha för två radioprogram som jag varit med i den här veckan.

För ett tag sedan intervjuade Fredrick Federley mig. Det sändes i söndags. En timmes trevligt småprat om ditt och datt i Tala till punkt med Federley. Det kan du lyssna på här.

I måndags satt jag och mös tillsammans med Unni Drougge och Varg Gyllander in en studio på Radio 1. Det blev två timmars rafflande samtal om integritet och övervakning. Det kan du lyssna på här.

Jag begär nu inte att ni ska offra tre timmar av ert liv åt mitt malande, men om ni kombinerar det med att diska, städa, promenera hunden eller klippa tånaglarna, så lyssnar ni liksom utan ansträngning. Det kan vara värt det. På tre hela timmar vore det ju märkligt om jag inte glimtade till en enda gång, eller hur?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Efter Twitter?

I går fikade jag med Unni Drougge. Vi konstaterade att bloggandets första guldålder är förbi. Liiite sentimentala blev vi allt, men samtidigt hör det till sakens natur att allt alltid förändras. Ett intet nytt på bloggfronten vore faktiskt värre än en förändring.

För några år sedan var bloggandet på topp. Nu känns den svenska bloggosfären lite trött. Visst dyker det upp nya intressanta bloggare och visst harvar några av oss veteraner fortfarande på, men den där bubblande nybyggarandan finns inte kvar längre. Jag tror att det beror på flera orsaker.

Inläggen skriver inte sig själva. Det tar både tid och energi att hålla igång en blogg med ambitioner. Det är inget som man helt enkelt klämmer in mellan skola, jobb och familj i sin vardag. En del lyckas göra det och jag är grymt imponerad av dem. Själv är jag bortskämd och har ett jobb där bloggande är en av mina arbetsuppgifter. Det är en sällsynt ynnest. Jag noterar dock att det blir allt vanligare att de bloggare som syns och hörs tillhör just denna privilegierade grupp. Jag gissar att det beror på den svåra konsten att jonglera ambitiöst bloggande med andra ambitioner här i livet.

Twitter. Varför sitta och skriva blogginlägg om varenda intressant artikel man hittar när man lika gärna kan twittra ut länken med en kort och kärnfull kommentar på 140 tecken? När tiden är knapp är twittrande betydligt mycket mer attraktivt än bloggande.

Twitter, Facebook och Google+. Nu sprids kommentarer till ett blogginlägg ut mellan diverse olika sociala medier. Man får kanske fler kommentarer totalt, men när de sprids ut över halva nätet, så blir diskussionerna därefter. De styckas upp och blir svåra att följa och något går förlorat. Den som lyckas göra en plugin som på ett smidigt sätt samlar kommentarer från olika ställen kommer jag att bjuda på en öl.

Sedan kom jag och Unni fram till en spännande fråga, som inte ens två gamla bloggrävar som vi kunde komma på ett svar till: Vad kommer efter Twitter? Inget är för evigt, speciellt inte på nätet. Något måste komma efter. Frågan är bara vad. Vad tror ni?

Och jag då? Well, jag är hooked. Jag kommer antagligen att hoppa på varenda ny bloggtrend tills jag en dag faller ner död över tangentbordet. En blogg må bara vara ett verktyg, men jag tror på själva ordet och dess möjlighet att påverka. En blogg är ett mycket omedelbart och bra verktyg om man vill ladda ord med tankar och sprida dem till andra.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Just do it!

Hax, en av mina medbloggare här på Nyheter24, skrev i går om hur svårt det är att få igång folk. När orättvisorna står som spön i backen väljer alldeles för många att bara fälla upp paraplyet och hoppas att regnet aldrig når dem.

Jag känner igen mig i Hax frustration. Det finns så mycket att göra, men få är beredda att kavla upp ärmarna och verkligen göra något. Jag tror egentligen inte att det beror på ovilja. Det beror nog snarare på att uppgiften känns övermäktig, man vet inte var man ska börja och vad man ska göra. Framför allt verkar det som om många helt enkelt tror att de och det de gör inte spelar någon roll.

Låt mig en gång för alla slå den villfarelsen ur er. Var och en av oss och det vi gör spelar roll. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Just nu håller den amerikanska kongressen, ivrigt påhejad av upphovsrättsindustrin, på att montera ner internet så som vi känner det. Du kan läsa mer om det hos Journalisten och hos Mediavärlden. Tycker du att det är okej? Om inte, gör något.

Samtidigt vill ryska politiker undanta hbtq-personer från yttrandefriheten. Låter det galet? Det är det, men det sker likförbannat just nu. Vågar du lita på att det inte är din yttrandefrihet som stryps nästa gång? Om inte, gör något.

Men, kanske du säger. Jag bor inte i USA eller i Ryssland. So what? Sverige är inte bättre. Vi skickar glatt människor tillbaka till länder där vi vet att de löper stor risk att skadas eller dödas även om det går stick i stäv både med vår egen lagstiftning och med de internationella överenskommelser vi skrivit under. Känns det humant och värdigt ett land som Sverige? Om inte, gör något.

Sverige är dessutom en del av EU. Det är inte bättre. EU är odemokratiskt och lider en akut brist på transparens. Det gör att massor av beslut inte bara fattas över huvudet på dig, utan även på dina folkvalda i EU-parlamentet. Om du inte tror mig, så kan du läsa här om hur man till exempel hanterat ACTA-avtalet. Gillar du att din framtid beslutas bakom stängda dörrar? Om inte, gör något.

Så vad kan du då göra åt allt detta elände? Betydligt mer än du tror. Börja med att informera dig. Prata med sina vänner och bekanta. Diskutera i tidningarnas kommentarsfält och på bloggar. Starta en egen blogg. Skriv insändare och debattartiklar. Demonstrera. Gå med i en förening som jobbar för en bättre värld. Det finns många, både politiska och opolitiska, och de behöver alla ett par extra händer som kan hjälpa till.

Det frustrerande med att arbeta med sådana här frågor är inte att det inte finns tillräckligt många människor som håller med en, för allmänt medhåll är det ingen brist på. Det frustrerande är att det finns alldeles för många som tror att världen förändras för att de sitter i sin ensamhet och muttrar om orättvisorna hemma i tv-soffan.

Ta ditt ansvar. Det fina är att det faktiskt inte spelar så stor roll vad du gör, så länge du gör något. Det är den ackumulerade effekten av att många gör “något” som får hjulen att rulla. Världen har aldrig förändrats för att någon muttrat hemma i soffan. Världen förändras när tillräckligt många människor visar sitt missnöje offentligt. Media är segstartade, men det hjälper inte att gnälla om det. Om tillräckligt många lyfter fram problemen i samhället offentligt och pekar på bättre alternativ, så måste media också reagera till slut. Gnäll inte på att de ligger på sofflocket om du själv är för lat för att hasa dig upp från ditt eget sofflock.

Det största hotet mot vår frihet är inte de makthavare och ekonomiska intressen som av olika anledningar vill inskränka den. Det största hotet är vår egen lathet.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet måndag, november 28th, 2011 4 Kommentarer

(O)lustiga huset

Jag befinner mig just nu på blixtvisit i Bryssel. Även om jag i princip har daglig kontakt med vårt folk i EU-parlamentet, så är det viktigt att då och då sätta sig ner tillsammans och gå igenom allt det som händer nu och planera för framtiden.

Det är mycket bra med internationella samarbeten, men EU har blivit någon sorts best där både transparens och demokrati inte sällan lyser med sin frånvaro. Det faktum att vi vart femte år röstar fram ett parlament är ingen garanti för demokrati, speciellt inte när många saker inte bara hålls hemliga för oss som röstar, utan även för de personer vi valt att representera oss. EU är en stilstudie i hur man konsekvent fattar beslut enligt odemokratiska principer, enligt tveksamma processer och rakt över huvudet på både folk och folkvalda.

Varje gång jag är i Bryssel, så kan jag inte låta bli att slås av hur EU:s stora brister liksom sipprar in även i de små detaljerna. På ytan är allt perfekt. Det är glas och marmor, borstat stål och tjocka heltäckningsmattor i sobra färger. Toaletterna är blanka och luktar citron. Det finns en liten armé av välklädd personal som ser till att vinglasen alltid är påfyllda, oavsett om det är morgonseminarium eller ett av parlamentets temadagar. Allt är perfekt. Allt ger en svag känsla av Stepford.

Men om man skrapar lite på ytan, så framträder de där små detaljerna som förvandlar palatset till lustiga huset. I lustiga huset är det helt logiskt att ha två hissschakt G även om hissarna för en till helt olika ställen. Det är helt logiskt att betala två personer för att stå och vakta en blå dörrmatta så att ofrälses fötter inte råkar befläcka den. Det är helt logiskt att större delen av personalen pratar franska, bara franska, i ett bygger som hyser 27 olika nationaliteter. Det är helt logiskt att stoppa en person beväpnad med en nagelsax i insläppet, medan man utan att blinka släpper in en tjugo man stark blåsorkester utrustad med värjor. Det är helt logiskt att arrangera vinmingel mot rattfylla vid dagens slut, just innan alla ska sätta sig i sina bilar och köra hem.

Logik enligt EU är inte riktigt som logik i resten av världen. Allt är en smula förvrängt. Om det inte vore för att alla de där små egenheterna reflekteras i de större, betydligt mycket viktigare sammanhangen, så hade de mest varit kontinentala kuriositeter. Nu är de en ständig påminnelse om att vi måste arbeta för att göra EU bättre. Vi måste göra det mer tranparent och demokratiskt. Vi har inget val.

Det är roligt att besöka lustiga huset då och då, men ingen av oss vill leva hela våra liv i den olustiga tillvaro lustiga huset skulle vara om man blev inlåst i det på livstid.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet tisdag, november 22nd, 2011 3 Kommentarer

All work and no play…

Den här veckan har jag semester. Den planerades in samma dag som man annonserade släppdatum för spelet Skyrim för något år sedan. 11-11-11. Ah, vad passar väl bättre som släppdatum för ett spel som har alla möjligheter att bli en klassiker av samma mått som föregångarna Daggerfall, Morrowind och Oblivion?

Jag vet att denna veckas inplanerade semester för att spela Skyrim inte passar så väl med den där bilden av oss pirater som Gamex försökte prångla ut när de portade oss från mässan och det är ju bra det. Jag fnissar fortfarande åt att vi skulle avskräcka gamers från att spela spel. Ja, herregud…

Jag har spelat Skyrim hela helgen och tänker fortsätta med det hela veckan. Det finns ingenting som är så avslappnande som att sjunka in i en helt annan värld ett litet tag. En del gillar att jogga för att rensa huvudet. En del gillar att flugfiska. Jag gillar att spela spel. Var och en har sitt. Huvudsaken är att det fungerar.

Det kan dock vara lite svårt att ta semester. Det största hindret är att jag älskar att jobba och har svårt att hålla mig borta från det.

Det näst största hindret är att världen har en egen vilja och som partiledare kan man inte säga “Men, jag har ju semester!” när det händer något som partiet måste reagera på. Det är bara att ta hand om det.

Det tredje hindret är att när man har ett arbete som i viss mån är ett kall, inte bara för en själv, utan för andra som man jobbar med, så är förståelsen för att man ibland behöver semester inte den bästa. Varje gång jag tar semester (vilket är alldeles för sällan enligt allt vad hälsa och lag säger), så får jag upprörda mejl från människor som tycker att jag “sviker saken” genom att ta ledigt i några dagar.

Jag tror inte att dessa människor har tänkt på två saker:

1. Jag skulle “svika saken” mer om jag var ansvarslös och jobbade sönder mig och mina medarbetare. En partiledare som gått in i väggen fattar dåliga beslut, behandlar sina medarbetare dåligt och kommer, tids nog, att förstöra för både sig själv och partiet. Därför tar jag hand om mig själv och dem jag jobbar med. Man FÅR ta semester. Man MÅSTE ta semester då och då. Jag har turen att kunna jobba med det jag gör på heltid. I princip alla andra i partiet har skola eller jobb och gör partiarbetet på sin “fritid”. De är hårt dubbelarbetande människor. Därför har min partiledning har stående order att inte jobba ihjäl sig. Om någon klagar på det, så kan de hänvisa dem till mig.

2. Världens ondska kommer inte att ta slut eller försvinna för att jag eller någon annan tar några dagar ledigt. Den kommer att finnas kvar när vi kommer tillbaka. Det är några visdomsord som jag fått av vår europaparlamentariker, Christian Engström.

Så, nu ska jag återgå till min semester. Under tiden kan ni kika på två små videofilmer om gaming som jag gjorde i fredags:

Anna Troberg om gaming, del 1: Gamex

Anna Troberg om gaming, del 2: Unboxing Skyrim

Och nu, mina damer och herrar, nu ska jag iväg och dräpa lite drakar. Det är bra träning för det mer symboliska (som tur är!) dräpandet av drakar jag ägnar mig åt när jag inte har semester.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet måndag, november 14th, 2011 2 Kommentarer

Teknik ersätter inte föräldrar

Övervakningen sprider sig. Nu profilerar sig till exempel en rad företag genom att sälja GPS-övervakning av barn. Det är oroväckande.

Det är olyckligt att redan i unga år ska fostras in i övervakningssamhället. Total övervakning får aldrig bli ett normaltillstånd. Total övervakning är alltid ett olyckligt undantagstillstånd.

Jessica Nihlén Fahlquist, fil.dr. i filosofi, KTH och Delft University of Technology, har skrivit ett mycket intressant inlägg i debatten om detta på på SvD Brännpunkt. Hon tar upp flera av de farhågor som jag själv har kring detta. Läs hennes debattartikel.

Teknik är fantastisk på många sätt och vis, men teknik är också en usel barnvakt. GPS-övervakning av barn ger en falsk trygghet. Vill man att ens barn ska vara trygga, så får helt enkelt se till att antingen själv vara med sina barn eller se till att någon annan pålitlig person är det. Det finns inga tekniska genvägar till att vara en bra och beskyddande förälder.

Vad man än gör kommer det att finnas stunder när ens barn inte är under uppsikt, men de gångerna är GPS i vilket fall som helst ingen hjälp. Om någon vill kidnappa ett barn, så är knappast en GRP-sändare ett hinder. Det är bara att plocka bort eller förstöra den. Att sätta sin tillit till GPS-övervakning gör snarare livet mer otryggt för barnen, eftersom man då sätter sin tillit till något som inte fungerar.

Sedan bör man naturligtvis ha barnets naturliga utveckling i åtanke. Om ett barn ska utvecklas till en självständig individ, så måste vi ge det lite svängrum och, allt eftersom det blir äldre, eget ansvar. Inte heller här finns det några genvägar. Föräldrar måste våga släppa taget och, återigen allt eftersom de blir äldre, låta barnen pröva sina vingar.

Vi har också alla de fall där det är föräldrarna som utgör barnens otrygghet. Nihlén Fahlquist tar upp detta i sin artikel. Vad gör man med föräldrar som ser GPS-övervakningen som sin chans att kontrollera sina barn på ett sjukligt sätt? Vad gör man när GPS-övervakningen blir ett sätt att samla “bevis” mot barnen så att man kan straffa dem? Tydligen har Rädda Barnen redan fått in en del samtal från barn och ungdomar om just detta.

GPS-övervakning är ingen barnvakt. GPS-övervakning ger inte dina barn trygghet. GPS-Övervakning är ingen genväg till att vara en god och beskyddande förälder. Teknik kan aldrig ersätta föräldrar. GPS-övervakning är en kassako för företag som ser sin chans att tjäna pengar på det naturligaste som finns – oroliga föräldrar som gör allt för att skydda sina barn.

Teknik kan aldrig ersätta föräldrar som finns där för barnen. Teknik kan aldrig ersätta föräldrar som lär dem hur de ska hantera livet när de är ensamma. Teknik kan aldrig ersätta föräldrar.

Mitt förslag till dig som funderar på att sätta GPS-sändare på dina barn är därför detta: Använd pengarna till att göra något roligt ihop med dina barn. Det kommer att stärka banden och öka tilliten mellan er. Det rustar dina barn betydligt mycket bättre för allt vad världen kan föra i deras väg än vad någon teknik någonsin kan göra.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet torsdag, november 10th, 2011 12 Kommentarer

Vill du stänga av de sociala nätverken?

I England anser två tredjedelar av de som svarat i en undersökning att det är rätt att “stänga av” sociala medier i vissa sammanhang. Detta kan man läsa om i The Guardian.

Under upploppen i London under sensommaren diskuterades det flitigt vilken betydelse sociala medier hade för spridningen av upploppen. Premiärminister Cameron pekade anklagande fingrar på bland annat Facebook, Twitter och Blackberry.

Det är ett tecken i tiden att ingen föreslog att man skulle stänga av det fasta telefonnätet. Gammal teknik har vi vant oss vid. Den är inte lika lätt att koppla ihop med rädsla som nymodigheter som sociala medier. Det där nya å andra sidan, det kan man då aldrig lita på. Det är säkert roten till allt ont.

Roten till det onda är dock inte tekniken. Det är människan. Tekniken är bara ett verktyg som både kan användas för att göra ont och gott.

Människor gör inte uppror för att de har sociala nätverk på nätet. De gör uppror för att världen utanför nätet svikit dem på olika sätt. Upplopp uppstår inte ur intet. De gror under lång tid innan de bryter ut. När människor ständigt misstros av makthavarna, när de upplever utanförskap och känner att de inte har något inflytande i samhället, när de inte har något jobb och ingen att vända sig till för att få hjälp. Ungefär där börjar upplopp att se ut som en bra idé.

Jag förstår att en del politiker är snabba att peka ett anklagande finger på tekniken. Det kan vara svårt att ta till sig att det kanske är man själv som brustit i sitt ansvar under lång tid. Om den enda man någonsin slänger åt människor på samhällets botten är en spade så att de kan gräva sig ännu djupare under CCTV:s granskande lupp, så kan man inte avsäga sig ansvaret när frustrationen till slut bubblar över.

Jag förstår dock inte varför det verkar vara så lätt att gå på deras krumbukter och undanflykter för att undvika ansvar. Beror det på att många av oss också känner att vi egentligen gjort för lite för våra medmänniskor? Har vi visat tillit? Har vi försökt inkludera folk? Har vi sträckt ut en hand för att hjälpa någon utan jobb? Eller är det så illa att vi också ser till våra egna intressen när det väl kommer till kritan? Är det månne därför vi har så lätt att acceptera andras genvägar bort från ansvaret? Är det för att vägen ser ganska lockande ut?

Jag har inget svar på de här frågorna, men jag tror det är bra att hela tiden fundera på varför man gör eller inte gör saker. Jag tror att det är bra motion för huvud, hjärta och samvete.

Slutligen, vad tycker du? Finns det tillfällen när vi bör stänga ner människors möjlighet att kommunicera med varandra? I så fall när och varför?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet onsdag, november 9th, 2011 7 Kommentarer

Booth baben avslöjar

Som jag berättade om i går portade spelmässan Gamex i sista stund Piratpartiet, trors att de själva tjatat på oss i månader om att vi borde boka monterplats.

Ajours Emanuel Karlsten intervjuade i går både mässans presstalesman och mässchefen. Det var en intervju som väckte en del intressanta frågor.

Så mycket klokare blev jag inte heller av mässchefens uttalande till SVT där han hävdade att partiets närvaro skulle få folk att känna sig mindre manade att spela spel eftersom vi, till skillnad från SSU som inte portas från mässan, tydligen “ifrågasätter hur man spelar dataspel”.

Vi pirater anklagas för ditt och datt, men att vi blir anklagade för att avskräcka folk från att ägna sig åt gaming? Det är nog den märkligaste anklagelsen jag hört. Det har jag och andra fnissat gott åt i dag.

Portningen innebar också att jag aldrig fick möjlighet att hålla den 45 minuter långa föreläsning som jag utlovats i samband med att vi bokade monterplats. Det var tråkigt, men ingen fara på taket. Det hela snappades upp av SVT Debatt som bad mig att skriva en text om vad jag hade tänkt säga på mässan om de inte hade fegat ur och hindrat mig från att prata.

Jag satt därför i natt och skrev ner de “oroväckande” och “kontroversiella” saker som jag tänkt säga på Gamex, men som stoppades för att man tydligen inte trodde att besökarna skulle stå pall för dem. Spänn fast säkerhetsbältetna och sätt på hjälmen. Texten hittar du här.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet torsdag, november 3rd, 2011 2 Kommentarer

Spank you, för tumskruvarna!

Ibland händer det. Ibland blir man föremål för alldeles oväntad vänlighet. Det tycker jag är viktigt att uppmärksamma.

Imorgon drar Sveriges största spelmässa Gamex igång. Piratpartiet skulle ha varit på plats inne på mässan, men det kommer vi inte att vara. Med mindre än två dygn kvar till öppningsdags bestämde sig mässan för att porta oss. Vi är helt enkelt inte längre välkomna.

Vi bokade monter först efter ett par tre månaders säljtjat från mässan. Vi betalade montern. Vi lovades föreläsningstid. Vi erbjöds att köpa dyr reklam och billiga hotellrum och annat som hör mässor till. Vi står listade som deltagare på Gamex tunnelbanereklam. Men, vi är inte längre välkomna.

Anledningen är att mässan ska vara en “mötesplats” inte en politisk “konflikplats” och att politik inte hör hemma på mässan. (Inte piratpolitik i alla fall. I efterhand kunde jag konstatera att SSU fortfarande står på deltagarlistan.) Det starkaste argumentet verkade dock vara att det finns “vissa” som kan uppfatta partiets verksamhet som kriminell. Allt detta berättade mässans chef Björn Wengse under det trevliga samtal (Jag är inte ironisk. Det var trevligt.) vi hade i går eftermiddag.

Eftersom jag inte är helt tappad bakom en vagn frågade jag naturligtvis om mässan utsatts för påtryckningar från andra utställare. Wengse försäkrade mig om att så inte var fallet. Det måste han naturligtvis säga, men jag tror inte på det.

Det är inte speciellt troligt att mässan spontant skulle komma på att slänga ut en betalande utställare som man själv aktivt jagat i månader för att få på kroken mindre än två dagar innan själva mässan drar igång. Det är betydligt mycket troligare att någon eller några andra utställare som bidrar med betydligt mycket mer pengar till mässan än var Piratpartiet skulle ha gjort har ställt någon form av ultimatum och hotat med att dra tillbaka sin medverkan om vi fanns på plats. Men det kommer så klart både mässan och alla eventuella usual suspects att förneka oavsett vad jag, SvDs spelskribent eller andra säger. Gott så.

Jag är sannerligen inte bitter. Tvärtom.

Jag vill verkligen tacka den eller de anonyma välgörare som kom på den fantastiska idén att skruva åt tumskruvarna på Gamex. Ert tilltag har givit oss ett kvitto på att Piratpartiet är det viktiga horn i sidan på upphovsrättsindustrin som den behöver. Tack, för att ni nu ger oss mer och betydligt billigare uppmärksamhet än vad vi skulle ha fått ut av en ordinär mässmedverkan. Det är verkligen skitschyst! Tack! Eller “Spank you!” som vi brukar säga på nätet när någon gjort något riktigt bra.

Denna oväntade vänlighet firar Piratpartiet och vårt ungdomsförbund, Ung Pirat, med att i morgon (torsdag) ge bort gratis pirat-t-shirtar utanför mässområdet. Vi bjuder dessutom de första tjugo personerna som går in på Gamex iförd sina nya fina pirat-t-shirt på gratis inträde.

Piratpartiet och Ung Pirat kommer att skratta hela vägen till alldeles utanför mässområdet där ingen kan hindra oss från att ge bort saker till trevliga människor. Det går ingen nöd på oss. Möjligen borde ni slå Gamex en signal. Det är ju trots allt de som ni låter ta pr-smällen och det är ju lite mindre schyst.

Oh well, nu har jag inte tid att blogga mer för SVT Debatt vill ha en debattartikel till imorgon på temat “Vad jag skulle ha sagt på Gamex om de inte portat mig.”

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tweet
Skrivet onsdag, november 2nd, 2011 6 Kommentarer