Minns ni vilket ståhej det var om FRA-lagen 2008? Då ledde det till att regeringen lovade dyrt och heligt att man skulle förse FRAs verksamhet med både livrem, hängslen, flytväst och hjälm, så att ingen av oss skulle riskera att råka illa ut. ”Hon är säker, gamla Bettan”, sa man och klappade kärleksfullt på FRA.

Naturligtvis är gamla Bettan inte säker. Alla databaser lider av informationsinkontinens.

Nu, fyra år senare, har Siun, Statens inspektion för underrättelseverksamheten., gjort lite stickprover hos FRA och resultaten är tämligen skrämmande. Det visar sig nämligen att FRAs verksamhet uppvisar allvarliga brister i över 30% av de kontrollerade fallen. Här är några exempel:

FRA har skickat uppgifter till Säpo utan att ange tydligt varför. Siun påpekade detta för FRA, men vid en senare kontroll upptäcktes det att de utan förklaring gjort samma sak igen.

FRA har en skyldighet att förstöra viss information. Denna förstörelseskyldighet har dock FRA valt att tolka mycket kreativt. Istället för att helt förstöra uppgifterna har man sett till att man vid behov ska kunna återskapa dem.

Jag är inte speciellt förvånad. FRA tycks ha en ganska osund internkultur där man inte har några problem med att tänja högst betänkligt på lagens begränsningar. Nu har vi fått ännu fler bevis på det. Det som är förvånande är snarare att politikerna låter dem hållas. Det enda rätta vore att riva upp FRA-lagen och förbjuda FRA att massavlyssna det svenska folket.

Beatrice Ask kommer nu att få svara på hur hon ska täppa till FRAs informationsinkontinens. Hon kommer säkert att säga fina saker som inte kommer att hjälpa. Alla databaser läcker, speciellt om de som förvaltar dem struntar i att följa de regler som faktiskt finns. Den enda information som inte läcker är information som aldrig samlas in.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Under 2010 anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet omkring 1,4 miljoner brott i Sverige.

Bland dessa anmälningar finns bland annat detta 91 konstaterade mord, 113 000 våldsbrott, 17 200 sexualbrott, 9 220 rån, 19 800 bostadsinbrott och 29 600 rattfyllor. Det är ganska många allvarliga saker.

Under samma år klarades det upp ca 533 000 brott upp. 244 000 av dem personuppklarade och ledde till åtal. 289 000 av dem klarades upp tekniskt, dvs, man kunde inte styrka att brott begåtts.

Polisutredningar kan naturligtvis pågå över årsskiften och därmed påverka statistiken något upp eller ned, men det är ändå signifikant att differansen mellan anmälda brott och uppklarade brott är hela 867 000. Det indikerar tydligt att polisen inte hinner med. De har för mycket att göra.

I ljuset av detta görs en del mycket märkliga prioriteringar. Redan nu arbetar två till tre åklagare exklusivt med upphovsrättsbrott. Dessutom har man satt samman en grupp om ett femtontal (uppgifterna om antal varierar något) poliser som fokuserar på att jaga fildelare.

Ordföranden för riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (s) skriver i SvD om de prioriteringar han tycker att man borde göra för att minska brottsligheten i Sverige. Jag vill ge honom en extra punkt.

Sluta slösa polisens och rättsväsendes knappa resurser på att jaga fildelare. Det är bra för kulturskapare, kulturkonsumenter, ja för själva kulturen, att den delas. Det är befängt att ha en lag som få respekterar mot något som inte skadar någon. Och om polisen ska fokusera på att rädda kultur, så borde den kanske fokusera på den helt unika kultur som just nu inte skyddas alls, istället för att ”skydda” kultur som inte behöver skyddas.

Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet uttryckte det nyligen mycket bra i DN:

”Det är inte realistiskt att lagföra en halv miljon människor. Det är heller inte bra att ha en lagstiftning som inte omfattas av den allmänna moraluppfattningen i landet. Man kan se lagstiftningen som ett uttryck för gällande etik. När det gäller fildelningslagstiftningen finns det stora grupper som inte ser den så.”

Sluta slösa bort våra skattepengar på jakten på fildelare och låt istället polisen fokusera på att jaga människor som är till skada för andra och samhället!

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det är ingen nyhet att automatisk filtrering av vilka sidor man kan komma åt på nätet från olika arbetsplatser, skolor och myndigheter fungerar mycket dåligt. I förra veckan kunde vi läsa om stackars katten Sixten, som av outgrundlig anledning klassificerats som porr och därmed var fyfy av Örebro landsting.

Sixten var med rätta mycket indignerad över det hela och hans människa, som för att göra den komiska poängen ännu större är en välartad kyrkoherde, var också en smula förbluffad över att Sixten gått och blivit ”porrkatt”.

I går läste jag här på Nyheter 24 att jag tydligen alldeles ovetande gått och blivit ”Porr-Anna”, även jag i Örebro. Kommunens hemsida har nämligen valt att klassificera alla hemsidor som innehåller ordet ”lesbisk” som porr. Jag skriver ju då och då om hbtg-frågor och om lite allmänt flatiga saker. Jag har till och med lagt upp en sådan där porrvideo på min andra blogg. Så jag antar att jag gått och blivit pornograf, åtminstone i Örebro.

Jag har dessutom ännu en mörk hemlighet att bekänna. Det här är inte första gången jag blivit porrblockerad. På 90-talet hade jag en hemsida om den engelska författarinnan Jeanette Wintersons böcker. Det visade sig dock snart att akademiker (för det var mest sådana som hängde på min sida) i USA hade svårt att ta sig in på sidan från sina universitet. Roten till det onda var att Wintersom har skrivit en roman som heter ”Sexing the Cherry”. På min hemsida fanns ordet ”sexing” nämnt titt som tätt och det går ju bara inte för sig. Det faktum att ordet betyder ”könsbestämma” och att det i det här fallet syftade på att könsbestämma ett ympat körsbärsträd spelade tydligen mindre roll. ”Sexing” var snusk, och sådant ska minsann inte akademiker ägna sig åt på arbetstid.

Sexing the Cherry är för övrigt en mycket bra roman, som jag tycker att ni bör läsa av tusen anledningar, men om det är porr ni är ute efter kommer ni nog att bli besvikna. Det mest erotiska i den är en liten berättelse om när den första bananen kom till Europa. Mycket naughty. Eller kanske inte alls.

I den här vevan fick jag också veta att de amerikanska universitetens rabiata inställning till porr vållade stora problem för läkarstudenter och forskare. En av personerna som hörde av sig hade en flickvän som försökte göra en studie av bröstcancer. Det visade sig vara en besvärlig historia, eftersom universitetet inte tillät besök på hemsidor som innehöll ordet ”breast”.

Skämt å sido, så är dessa märkliga blockeringar faktiskt ett problem. Både jag och katten Sixten är kaxiga typer och kan nog ta det hela med ro, men det finns ett större problem. Vad skickar man ut för signaler till till exempel hbtq-personer om deras helt vanliga liv klassas som porr och blockeras? Samhället skickar dem redan urdåliga signaler, det behövs inte fler. Faktum är att det är just sådant här trams som tvingade mig och andra att göra våra ”porrvideor” och lägga ut dem på YouTube.

Och om ordet ”breast” är olämpligt, så kan ana att det finns liknande blockeringar för ord som beskriver andra ”olämpliga” kroppsdelar som det faktiskt ligger i allas intresse att läkarvetenskapen intresserar sig för. Jag är nu ingen expert på porr eftersom jag generellt tycker att det är oändligt tråkigt och intetsägande, men en sak vet jag i alla fall. De ord som intresserar läkarkåren är sällan de ord som används för att göra pr för porr. Man skulle, utan att gå in på detaljer, kunna säga att man använder ett något annorlunda vokabulär.

Man kan naturligtvis argumentera för att man inte ska surfa privat alls på jobbet, men hur vet man vad som är privatsurf och vad som är arbetssurf? Det är knappast omöjligt att någon som jobbar inom landstinget eller kommunen behöver surfa in på en hemsida som tex innehåller ordet ”lesbisk” å yrkets vägnar. Landstingets datorer används av läkare och psykologer. Kommunens datorer används av personer som bland annat arbetar med barnomsorg och fritid, kultur, flyktingmottagande och socialtjänst. Något vore stort fel om dessa personer aldrig googlade på ordet ”lesbisk”, för det skulle innebära att de ignorerade en hel grupp i sin verksamhet.

Och om nu någon privatsurfar på ordet, så är det i sig inget problem förrän surfandet blir så ymnigt att det påverkar arbetet negativt och det kommer i vilket fall att märkas förr eller senare. Det är inget man hindrar genom tramsiga blockeringar.

Världen blir inte ett bättre ställe för att man förbjuder folk att läsa om vissa saker. Världen blir bara så ohyggligt mycket fattigare.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.