Har du en mobiltelefon i fickan? Det har du antagligen. Det har de flesta. Det är praktiskt. Dessvärre är det praktiskt för mer än dig.

Den 21 mars röstar riksdagen om införandet av EUs datalagringsdirektiv. Om direktivet går igenom kommer information om var du befinner dig, vem du smsar med, vem du talar med och hur länge att registreras och kunna hämtas ut av polisen om du misstänks för ett brott. Från början hävdade man att informationen bara skulle gå att begära ut om det fanns misstanke om grov brottslighet, men en promemoria från justitiedepartementet föreslår att man även ska få begära ut informationen vid misstanke om ringa bötesbrott.

Detta kommer att betyda att risken för att du eller jag får våra privatliv genomlysta ökar markant. I länder där man redan infört datalagringsdirektivet är mönstret tydligt. Sakta, men säkert vittrar respekten för människors privatliv sönder. I Frankrike hämtas information ut i enlighet med datalagringsdirektivet en halv miljon gånger om året. I Polen hämtas information ut en miljon gånger. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är inte bara grova brottslingar som granskas. Även helt vanligt folk som inte gjort sig skyldiga till något fångas när man kastar ut datalagringsdirektivets stora trål. Skulle du vilja hamna i datalagringsdirektivets felmarginal?

Registreringarna betyder också att vanligt folk drar sig för att söka hjälp. I Tyskland uppger över hälften av befolkningen att de inte längre vågar använda telefonen för känsliga samtal med till exempel psykologer, präster eller äktenskapsrådgivare. Samtidigt visar undersökningar att datalagringen bara varit till hjälp i 0,002% av alla brottsutredningar.

Datalagringsdirektivet är kort sagt mycket väsen för ingenting. Vi tvingas byta bort våra privatliv mot en låtsastrygghet. Ingen tjänar på att staten betraktar oss alla som potentiella brottslingar. Syftet med datalagringsdirektivet är att bygga ett tryggare samhälle, men man bygger inte ett tryggt och sunt samhälle med övervakning. Jag tror att människor som får frihet lär sig att ta ansvar och att det skapar ett betydligt mycket sundare och tryggare samhällsklimat.

Den 21 mars röstar alltså riksdagen om detta. Jag och Piratpartiet kommer att göra vårt yttersta för att få riksdagen på bättre tankar. Du kan hjälpa oss.

Jag kommer att återkomma med en serie blogginlägg om datalagringsdirektivet. Du kommer att få mer information om vad direktivet innebär, hur det redan påverkat andra européers liv, hur det kan komma att påverka ditt och, framför allt, vad du kan göra för att hjälpa oss att stoppa eländet och bygga en bättre och friare framtid åt oss allihop.

Medan du väntar på de bloggposterna kan du kika på den här lilla serien videofilmer jag gjorde om datalagringsdirektivet för ungefär ett år sedan. Det är ett utmärkt sätt att bli datalagringsexpert på några få minuter.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Jag råkade ramla över den här länken på Estrada och jag tycker att den är ganska intressant på många olika sätt. Den handlar om att få bilden av sig själv utmanad. Är man verkligen så öppen som man tror? Svaret är antagligen nej.

I just det här blogginlägget handlar det om en tjej som plötsligt inser att hon faktiskt bara kan nämna en eller kanske två hbtq-personer i sin vänskapskrets. Hon är inte en bigott typ. Hon är inte inskränkt. Hon är som folk är mest och har, som folk oftast gör, fastnat i sina rutiner och glömt bort att det finns en värld utanför de cirklar där hon vanligtvis befinner sig.

I min värld är hbtq-personer ganska välrepresenterade, men om jag tänker efter, så har jag också blivit hemtam i mina cirklar. Jag umgås mest med skapligt välutbildade människor som bor i storstan. De flesta är i ungefär samma ålder som jag. Jag har ganska många vänner med utländskt ursprung, men de allra flesta kommer från Irland, England, Australien, USA, osv. Så ser mitt liv i köttvärlden ut.

Som tur är ser mitt liv på nätet väldigt annorlunda ut. Det är långt mer mångfacetterat och räddar i mångt och mycket min tillrättalagda bild av mig själv som en öppen och fin person. På nätet umgås jag med betydligt många fler människor som inte är som jag och det är en väldig tur. Tänk vilken fattigdom att leva hela livet med människor som är precis som man själv är. Andra människors erfarenheter gör en faktiskt rikare.

Å andra sidan består min mer mångfacetterade umgängeskrets på nätet också av en viss sorts människor. Den består av människor som har ett brinnande intresse för nätfrågor. De må vara olika gamla, komma från olika ställen, ha olika grad av utbildning, etc, men de är ändå en ganska tydligt utmejslad grupp. Det kan vara bra att minnas det när man, som jag, ofta pratar om nätets gränsöverskridande möjligheter. Ja, nätet spränger massor av gamla gränser, men det bygger också upp en del nya som vi inte får vara blinda för.

Kanske är det så att vi aldrig kan komma ifrån det där med att tillhöra grupper. Det gäller nog bara att försöka se till att man inte bara häckar i en grupp, utan vågar vidga sina vyer och tillhöra flera olika grupper.

Arkimedes blev irriterad när de rubbade hans cirklar. Jag vill få mina rubbade, om och om igen.

Hur ser dina cirklar ut? Har du också blivit för hemtam?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Just nu finns det många människor runt om i landet, och resten av världen, för den delen som är upprörda över en massa saker. Vi lever helt enkelt i en tid där det finns en hel del att vara upprörd över. Det är antagligen inget som är speciellt unikt. Jag kan inte minnas en tid i historien där folk suttit och känt sig nöjda med hela tillvaron. Det har alltid funnits saker att jobba mot.

Jag tror dock att det finns begränsade möjligheter i att hela tiden jobba mot dåliga saker. Jag föredrar att jobba för bra saker. Skillnaden kan tyckas hårfin och all kamp för en bättre värld innehåller element av båda. Det är dock viktigt att hålla balansen och alltid försöka få kampen för det bra att väga tyngst.

”Men varför?!” undrar ni kanske. ”Det finns ju SOPA och PIPA, ACTA, FRA och DLD och en hel hög andra otrevliga bokstavskombinationer att kämpa mot!” Ja, det stämmer. Men det handlar faktiskt inte bara om att få bort de här otrevligheterna. Det handlar om vilken värld vi vill ha istället.

Förändring är en reaktion på något. De där otrevliga bokstavskombinationerna är en reaktion på teknikens framsteg. Det må vara en dålig reaktion, men det är likväl en reaktion. Det går inte att bara lyfta bort den reaktionen och tro att allt kommer att vara som det var tidigare. Man måste ersätta de dåliga reaktionerna med bra reaktioner och bygga en ny och bättre värld.

När någon frågar mig: ”Vad vill ni?” så svarar jag inte: ”Stoppa SOPA/PIPA/ACTA/FRA/DLD eller vad det nu kan vara. Jag svarar något i stil med: ”Vi vill att människor ska ha tillgång till fri kommunikation, kultur och kunskap, eftersom det gör att de växer som människor, mår bättre och skapar ett roligare och bättre samhälle att leva i. Vi vill ha ett samhälle där makthavarna arbetar med full transparens och med respekt för varje människas personliga integritet. ” Först när jag sagt något sådant berättar ni hur vi ska komma dit.

Det är så lätt att vara emot saker. Det är mycket svårare att vara för saker, eftersom det kräver mer av en. Man måste veta vad man vill och hur man ska komma dit. Det är dock viktigt att vara för saker om man tänker sig ett långsiktigt engagemang och inte bara enstaka punktinsatser när det hettar till.

Folk må komma till en rörelse för att de är arga, men de stannar kvar och fortsätter att kämpa för att de erbjuds ett bättre alternativ och en väg att ta sig dit.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

ACTA är en het potatis som vi bör kasta in i historien snarast möjligt. Det finns massor av information om ACTA på nätet. Det kan vara svårt att ta sig fram i informationsdjungeln.

Om du bara ska läsa en sak om ACTA, så ska du läsa Helena Drnovšek Zorkos berättelse om varför hon signerade ACTA för Sloveniens räkning. Hon skriver:

”I signed ACTA out of civic carelessness, because I did not pay enough attention. Quite simply, I did not clearly connect the agreement I had been instructed to sign with the agreement that, according to my own civic conviction, limits and withholds the freedom of engagement on the largest and most significant network in human history, and thus limits particularly the future of our children.”

Och…

”First I apologised to my children. Then I tried to reply to those acquaintances and strangers who expressed their surprise and horror. Because there are more and more of them, I am responding to them publicly. I want to apologise because I carried out my official duty, but not my civic duty. I don’t know how many options I had with regard to not signing, but I could have tried. I did not. I missed an opportunity to fight for the right of conscientious objection on the part of us bureaucrats.”

Hon avslutar med att skriva:

”Let my example be a cautionary tale of how swiftly we can make mistakes if we allow ourselves to slip. And if nothing else, we then sleep very badly.”

Jag hoppas att hon sover bättre om nätterna efter att ha publicerat denna text. Det förtjänar hon. Det är inte ofta personer i hennes ställning erkänner att de begått ett misstag som de genuint ångrar.

Läs hela hennes text.

Mer information om ACTA och om de demonstrationer som kommer att hållas runt om i Sverige på lördag finns här. Här finns dessutom en kort informationsfilm om ACTA.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.