I förra veckan skrev jag två debattartiklar där jag på ett ganska likartat sätt framförde åsikten att Julian Assange just nu är det största hotet mot Wikileaks möjlighet att fortsätta sitt viktiga arbete. Han är just nu tyvärr så bra på det att eventuella andra intressenter i frågan om att sabba för Wikileaks, faktiskt kan ligga på sofflocket och rulla tummarna. Jag tycker att det är extremt tråkigt för det Wikileaks en gång var behövs fortfarande.
Dessa två artiklar finns här:
SVT Debatt: “Wikileaks ör de enda jag fortfarande litar på i denna soppa av maktmissbruk“
PC för Alla / IDG: “Därför kan Assange förstöra för Wikileaks“
Artiklarna har samma grundtes och argument. De är dessutom uppbyggda på ett liknande sätt. Det enda som skiljer dem markant åt är den rubrik som respektive publiceringsställe valde att ge dem. Fascinerande nog fick de båda artiklarna extremt olika mottagande. När den första publicerades fick jag en massa ryggdunk. När den andra publicerades kallades jag för en “illojal feministisk fitthora”. Hej och hå.
Det där tyckta jag naturligtvis var mycket intressant, så jag skrev ihop en bloggpost om det. I den kom jag fram till den ganska deprimerande slutsatsen att många tyvärr tror att man bara behöver läsa rubriken för att kunna bilda sig en uppfattning om texten. Det är en slutsats jag tänker förtränga djupt nästa gång jag sätter mig ner för att skriva en debattartikel. Jag anar nämligen att den kan vara hämmande för kreativiteten.
En annan sak som väckt mitt intresse i allt det här är hur lätt det verkar vara att se mellan fingrarna när de egna förebilderna trampar i klaveret. I det här fallet anser jag att Assange har gjort det genom att inte hantera anklagelserna emot honom på bästa sätt. Han har till exempel valt att soppa ihop sig med Ecuadors makthavare och inte sett till att skydda Wikileaks från turbulensen kring honom själv. Det har alltså inget med skuld eller oskuld i frågan om själva anklagelserna att göra. Det är en fråga om hur han valt att hantera anklagelserna.
Jag upplever det som extremt inkonsekvent att inte välkomna granskning även av egna förebilder. Antingen tror man att transparens och plats för konstruktiv kritik, eller så gör man det inte. Man kan liksom inte välja och vraka genom att säga: “Politiker/myndigheter/valfri maktinstans måste vara transparent och öppen för kritik, MEN våra egna företrädare behöver absolut inte vara det.” Det håller liksom inte. Det inger ingen som helst trovärdighet.
Därför avslutade jag den där bloggposten om hur olika två ganska likartade texter togs emot med några små funderingar som jag alltid försöker att ha i bakhuvudet:
ALLA makthavare, officiella och inofficiella, måste kunna granskas och vid behov kritiseras. ÄVEN de egna förebilderna. Finns det inte utrymme för öppen och konstruktiv kritik, så är något alltid fel. Om inte annat själva bristen på öppenhet.
Lita inte på någon som försöker tysta dig med yttrandefriheten som vapen. De är inte intresserade av yttrandefrihet. De är intresserade av att de ska få säga vad de vill medan du antingen applåderar dem eller håller käften.
Följ aldrig någon i blindo och ompröva dina lojaliteter med jämna mellanrum. Ingen förtjänar frikort på din lojalitet på livstid no matter what. Lojalitet är något man måste förtjäna om och om igen.
Tyck vad du vill, men var säker på att åsikten faktiskt är din. Det är lätt att ryckas med, men grepar och facklor gör sig bäst i svartvita skräckfilmer, inte på twitter.
Det skadar liksom aldrig att vara lite allmänt trevlig om man vill att folk ska lyssna. Det förstår ganska många. En del andra, not so much…
Om dessa funderingar kvalificerar mig till att kallas “illojal feministisk fitthora”, så kan jag inte annat än att göra slutsatsen att det är tämligen bra att vara en illojal feministisk fitthora. Personligen skulle jag dock hellre välja att kalla det att vara konsekvent i sitt engagemang för transparens och öppenhet. Men, det är ju jag det.
I dag skriver förresten Mårten Schultz bra och sansat om Assangefallet i DN: “Assangefallet är inte en fotbollsmatch“. I väg och läs!
Och varför inte passa på att även läsa Emma “Opassande” Anderssons sansade tankar kring det hela. “Är det verkligen okej med rättshaverist-retoriken i media?” I väg och läs den med!



