Så här såg jag ut i morse när jag började läsa runt på nätet och hittade en länk till en ny text av Marcus Birro.
Det finns sådana där saker man vet att man inte ska göra, men liksom gör ändå. Ni vet vad jag menar. Om man ser en skylt där det står “Nymålat” så måste man ju känna på färgen för att få det bekräftat. Eller om någon säger: “Akta, den är varm!”, så måste man dit och bränna fingret för att vara riktigt säker. Jag har ett likadant förhållande till Marcus Birro. Varje gång han har skrivit en krönika, så vet jag att jag borde låta bli att läsa den, men jag kan liksom inte låta bli. Och varje gång när jag väl läst texten, så ångrar jag mig. Det är helt enkelt inte bra för mitt blodtryck att närma mig Birro.
Men, det är naturligtvis helt mitt eget fel och jag har bett om ursäkt till Birro för det. Trots det är jag lite glad över att det var KD som höll på att få den bittraste kalken på halsen och inte Piratpartiet. Politik är ett jäkla slitgöra och det sista man behöver bredvid sig när man kämpar i sitt anletes svett är en bitterjöns som alltid skyller på andra och drar ner stämningen.
I morse frestades jag alltså att utsätta mig för Birro igen. Han skriver nämligen i Dagen att Sverige behöver ett nytt parti. Det lät ju spännande så jag började läsa. Det skulle jag inte ha gjort. Nu är min puls sådär ohälsosamt hög igen.
Som vanligt är ingenting Marcus Birros fel. Det är naturligtvis KD:s fel att de inte var mogna för Birro som partiledare. Jaha, jag antar att det aldrig föresvävat Birro att det kanske var han som inte var mogen att bli partiledare. Det är alltid någon annans fel. Och det är minsann inte bara KD som inte är redo för Birro. Det är tydligen hela Sverige som bara vill ha partiledare som lyssnar på Magnus Uggla och läser deckare. Pust!
Eftersom jag varken lyssnar på Magnus Uggla eller läser Camilla Läckberg, så kan jag upplysa Birro om att det går alldeles utmärkt att vara partiledare utan de egenskaperna. Jag läser T.S Eliot, Jeanette Winterson, George Perec och Italo Calvino och lyssnar på Diamanda Galás, Dolly Parton, Siobhan Fahey, Sugarcubes och Nina Hagen. Det har aldrig inverkat på mitt jobb som partiledare. Jag har en vurm för gaming, har en flickvän och samlar på signerade foton av actionhjältinnor. Hur bra passar jag in i partiledarnormen? Inte alls. Har det någonsin bekymrat mig? Nej.
Om man låter andra människors eventuella synpunkter hindra en att leva sitt liv, så är det ens eget fel att man inte får något gjort, inte deras. Det kommer alltid att finnas folk som har synpunkter på det man gör eller vem man är. Det kan man inte göra något åt. Det enda man kan göra något åt är sin egen reaktion på det. DET tycker jag att Birro borde fundera lite på. Kan det månne vara så att han har minsta lilla eget ansvar för sitt liv? Bara lite, lite?
Nåväl, det som upprörde mig mest den här gången var denna lilla mening:
Politik borde handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.
Öhm… Nej, verkligen inte. Jag gillar historia. Jag tror att man kan lära sig en hel del av historien. I just det här fallet kryllar historien, och för all del också samtiden, av otrevliga exempel på vad som kan hända om man blandar ihop religion och politik.
Jag har den största respekt för människors religiösa tro och religionsfrihet är en fundamental frihet. Var och en måste få ha rätt att tro på vad han eller hon vill utan att hånas, hotas eller på annat sätt lida skada för det. På ett personligt plan tror jag att religiös tro kan vara en fantastisk kompass och stöd här i livet. Jag tror att religion kan stärka människor. Jag tror att mycket gott kan komma ur en religiös tro.
Men, om vi lämnar det personliga planet och ger oss in i politiken, så hamnar saken i ett annat ljus. Hur skulle det vara att leva i ett Birroland som kretsar kring: “… Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.” Tja, det skulle vara ganska trist om man inte bekänner sig till samma religion som Birro. Hur skulle en muslim eller hindu ha det i Birroland? Det skulle nog vara lite knivigt även om man var kristen, men inte katolik som Birro är. Eller om man, som till exempel min flickvän, är katolik på ett väldigt annorlunda sätt än Birro. Jag gissar att det där med religionsfrihet snabbt skulle städas undan för “den rätta läran” i Birroland.
Och sådana som jag? Mitt liv i Birroland skulle antagligen suga ganska rejält. Varken jag eller någon annan hbtq-personer skulle ha mycket att hämta i Birroland. Det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att bli deporterade till ett lite mer vidsynt land där man både får tro på vad man vill och vara som man vill i full harmoni med andras tro och sätt att vara.
Eftersom jag sedan flera år tillbaka lever tillsammans med en katolik är katolicismen ingenting främmande för mig. Inom katolicismen bygger hela idén med bikt, botgöring och frälsning på att man får insikt i vad man gjort fel och tar eget ansvar för det. Det är en i grunden väldigt bra princip. Alla kan göra fel, men om man inser det, ångrar sig och axlar ansvaret, så får man en ny chans. Jag gillar det och försöker efter bästa förmåga att leva så.
Hur Birro lyckas gifta ihop detta med den personlighet han visar upp i sina texter vet jag då rakt inte. Jag känner inte Birro personligen, men av hans texter har jag aldrig någonsin lyckats utläsa någon form av självinsikt eller ens en ansats till eget ansvarstagande. Han är alltid ofelbar och missförstådd. Allt hemskt som händer är någon annans fel och han är ett stackars offer. Kan en av anledningarna till att folk verkligen inte ville se Birro som partiledare för KD månne vara att de har fått nog av politiker som skyller ifrån sig och inte tar ansvar? Det tror jag.
Ja, ni får verkligen ursäkta mig för att jag inte plockar fram fiolen och ackompanjerar Birros eviga gnällande, men vi har faktiskt alla våra kors att bära. En dag får vi kanske lägga ifrån oss dem och promenera genom pärleporten, men jag betvivlar att Birro kommer att göra oss sällskap om han inte börjar jobba på det där med insikt och eget ansvarstagande. Jag tror inte att Sankte Per vill att en bitterjöns som konsekvent skyller på andra kraschar hans party.
Livet blir så jäkla mycket bättre och roligare om man inser sin egen del och ansvar i det. Om ni inte tror mig när jag säger det, så ge åtminstone min egen lilla profet en chans:
Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.
Nä, det var inte Birro jag menade som diktare och poeter på Newmill.
Kul Du svarade där, när ingen annan gör det. Nu stängde de av kommentarerna haha vilken skitsida det blev nu.
Diktare och poeter är de som styr med känslor och dåliga drömmar, eller vad ska jag säga, jag har det ifrån min influens av de gamla grekerna. Alltså, diktarna var dem som Platon i heller inte gillade, Birro är säkert en av dem dock. Godnatt kl e fan halv fyra….
Mvh
Birro är ett skickligt troll helt enkelt.
Marcus Birro har för länge sedan tappat sin moraliska och mänskliga kompass. På något vänster tror han i stället att han har hittat den, varför vet jag inte. Hans alkoholism har sannolikt med saken att göra, människor som har det tungt söker ofta den enkla utvägen. Religion är inte sällan den utvägen. Och att tro mer och starkare och hårdare än alla andra.
Johnny Gren: att Birros åsikter delas av många är helt enkelt inte sant. Du är en av få, vilket visar sig i att det inte finns ett sådant politiskt parti.
@Anna
“Tvångsmata alla andra i samhället med sina egna idéer”.
Är väl inte bara Birro. Det gör ju hela svenska nomenklaturan vareviga dag.
Man får simma lugnt, annars blir man ju galen.
Bortsett från att jag tycker Birro är en ointressant figur, så tycker jag faktiskt han har en poäng i att politik bör handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.
Skuld, eller åtminstone känsla av skuld, är en mäktig drivkraft till mycket av det som är dåligt och orsakar lidande i världen. Försoning är en lika mäktig drivkraft för fred och frid och, tja, “välstånd”. Och lycka, om man nu vågar nämna det ordet utan att få på käften.
Politik handlar, i botten, om att minimera orsakerna till skuld (både skuld i pengar och i tjänster och känslor) och maximera försoningen mellan människor.
Hej Johnny!
Marcus Birro är en person som har tillgång till mycket mediautrymme och inte drar sig för att använda det för att debattera sin åsikter. Det betyder att han får leva med att andra, som inte delar hans åsikter debatterar tillbaka. Det är inte en hetsjakt. Det är … well … debatt.
Problemet med Birro är egentligen inte att han har åsikter som skiljer sig från mina, utan att han alltid sätter sig på så jäkla höga hästar och talar om hur vi andra ska leva. Och om någon säger emot honom så spelar han ut döende svanen som värsta prima ballerinan. Det är ett tämligen ohederligt sätt att debattera.
Om Birro fick som han ville. Om politik utgick från hans “Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring”, så skulle jag och många andra få stora problem. Hbtq-personer får problem. Människor som har samma religion, men som inte tolkar den lika dogmatiskt skulle få problem. Vi skulle inte kunna ta del av det kärleksfulla och omhändertagande samhälle som du och Birro nämner.
Birro är och ska vara fri att utöva vilken religion han vill. Men, och det är här pudelns kärna finns, även jag och andra har rätt att tro vad vi vill eller att leva som vi vill, så länge vi inte skadar andra. För att vi alla ska bevara den friheten måste vi ha en sekulär stat.
Hej Anna!
Jag förstår inte denna hetsjakt på en man (nåja) som försöker ge uttryck för en åsikt som får oerhört litet mediautrymme idag. Kanske just pga av den historia som du påtalar där maktgalna människor använt religion för sina egna vinningar.
Främst anser jag det märkligt att du själv skriver att du inte känner Birro på något sätt, men ändå känner ett sådant oerhört behov av att tala om för personer precis vem han är. I hans krönikör ger han uttryck för några av hans åsikter, åsikter som, hur konstigt det än må låta för dig, delas av många. Det du gör när du dömer honom efter hans texter och talar om att han är oinsiktsfull och självisk är att du säger det samma om dessa andra. Vad var det Pride handlade om sa du nu igen?
Att jag sedan kan hålla med om att det är en naiv syn på politiken, även om jag också skulle önska att det faktiskt fanns ett verkligen omhändertagande parti i Sverige, det hör inte hit.
Jag känner inte dig, men av de texter jag läst kan utläsa åtminstone en egenskap som gjort att du inte skulle fått problem i “Birroland” (som jag antar skulle ha en biblisk grund) – döm inte andra.
Hej Paula!
Men, jag tror att världen är en bättre plats utan att folk startar en Troberg-kult. 
O, tackj!
Hej Swingthatcat!
Det är bra att Piratpartiet breddar sin politiska plattform. Vi har mycket mer att ge än vad vi tidigare visat.
Vad det gäller att polemisera med Birro, så anser jag att det är viktigt att hojta till varje gång någon föreslår att det är en god idé att tvångsmata alla andra i samhället med sin egna idéer. Det fria och personliga valet är helt centralt för ett bra samhälle.
Det som störde mig med hans tidigare beslut att bli partiledare, var att han slirade in från kanten utan att vara särskilt insatt. Han skulle knalla förbi alla KDisar som delat ut flygblad och svettats över texter och definitioner och möten på kändisprivilegium och ett tal eller två.
När det sen inte funkade så passade ingen annan position inom partiet alls.
Lite som att man kan tänka sig att invandra nånstans bara om man får vara kung. Det säger mig att han inte är intresserad av att genomföra deras politik.
Strunta i att polemisera mot Marcus Birro.
Ägna i stället tiden åt att moderera de figurer som vill göra om PP till ett smörgåsbordsparti med åsikter om “fan och hans moster”.
Jag vill rätt ofta utnämna dig till Gud, den religionen skulle t o m jag kunna bekänna mig till! Birro är ett skämt, omöjligt att ta på allvar, likt Ranelid.