För några dagar sedan beslutades det att vi, du och jag, ska tvingas betala en privatkopieringsavgift till Copyswede varje gång vi köper en extern hårddisk eller ett usb-minne. Du kanske inte vet om det, men du har betalat samma sorts avgift om du någon gång köpt till exempel en dvd eller en Playstation med inbyggd hårddisk.

Grundtanken bakom avgiften är enkel: Du ska tvingas betala för den påhittade förlust som man påstår uppstår om du köpt en cd-skiva och sedan kopierar den åt dig själv för att kunna lyssna på den i bilen också. Avgiften har alltså ingenting att göra med den lika påhittade förlusten som inte uppstår när någon laddar hem något från nätet. Det hela är, på det stora hela bara ett utmärkt sätt att tvinga dig att betala för något du redan betalat för (i de fall där du faktiskt kopierar en redan köpt cd till lagringsmedian) eller för något som du inte vill ha och som du inte eller fått (i de fall där du använder lagringsmedian till dina helt egna alster i form av semesterbilder och annat).

Jag vill att det ska finnas många olika möjligheter att försörja sig som kulturskapare. Dagens stora problem är att upphovsrättsindustrin inte vill veta av flera olika möjligheter att försörja sig på kulturskapande. De vill se EN möjlighet och de vill vara den enda möjligheten. De vill ha en rak autobahn där man måste passera den traditionella upphovsrättsindustrin i form av skivbolag, bokförlag, etc, för att överhuvudtaget få en chans att nå en publik och bygga sig en karriär. De vill vara gatekeepers med makt att bestämma precis hur mycket det ska kosta att få åka vidare i kulturkarriären. Det är deras affärsidé.

Förr kunde det vara värt att betala den där vägtullen för att kunna komma vidare i karriären. Det ingick en del saker i priset som man inte kunde få på något annat sätt: produktion, distribution och PR. I dag finns allt det där tillgängligt för alla och envar, ofta gratis eller till en försumbar kostnad på några hundra. Ingen behöver sälja sin själ och ge upp all kontroll för att få en chans att göra avtryck i kulturlandskapet. Därmed har också upphovsrättsindustrins grundläggande affärsidé skjutits i sank.

Dessvärre tar det tid för skutan att sjunka och under tiden gör man vad man kan för att krama ut det sista ur den gamla affärsidén. Hade jag varit i deras skor hade jag valt att hitta nya lösningar. Den kompetens som finns inom upphovsrättsindustrin kommer fortfarande att behövas på ett eller annat sätt. Om man vill slå mynt av den, så borde man fundera på hur man gör den attraktiv för den nya mer självständiga generationens kulturskapare. Det vore långsiktigt mer fruktbart än att tvinga in kulturskapare i föråldrade system, samtidigt som man tvingar folk att betala för saker man antingen redan betalt för eller inte alls vill ha.

Upphovsrättsindustrin hade kunnat ligga i framkanten av utvecklingen av nya tjänster, istället har de halkat efter och gör allt de kan för att stoppa tåget som obönhörligen kör ifrån dem. Det är egentligen inte så konstigt. De nya tjänster som nu växer fram ger kulturkonsumenterna möjlighet att bestämma exakt vem som ska få deras ekonomiska uppskattning. Det stärker naturligtvis kulturskaparnas ställning, men för upphovsrättsindustrin är varje sådant initiativ bara ännu en läcka som får vattnet att forsa in ännu snabbare.

Upphovsrättsindustrin måste börja betrakta kulturskaparna som sina chefer och inte som sina slavar. Det är det enda sättet för dem att säkerställa något mer än en statistroll i framtidens kulturlandskap. Copyswedes godtyckliga avgifter är en återvändsgränd för kulturen.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

I förra veckan skrev jag två debattartiklar där jag på ett ganska likartat sätt framförde åsikten att Julian Assange just nu är det största hotet mot Wikileaks möjlighet att fortsätta sitt viktiga arbete. Han är just nu tyvärr så bra på det att eventuella andra intressenter i frågan om att sabba för Wikileaks, faktiskt kan ligga på sofflocket och rulla tummarna. Jag tycker att det är extremt tråkigt för det Wikileaks en gång var behövs fortfarande.

Dessa två artiklar finns här:

SVT Debatt: “Wikileaks ör de enda jag fortfarande litar på i denna soppa av maktmissbruk“
PC för Alla / IDG: “Därför kan Assange förstöra för Wikileaks“

Artiklarna har samma grundtes och argument. De är dessutom uppbyggda på ett liknande sätt. Det enda som skiljer dem markant åt är den rubrik som respektive publiceringsställe valde att ge dem. Fascinerande nog fick de båda artiklarna extremt olika mottagande. När den första publicerades fick jag en massa ryggdunk. När den andra publicerades kallades jag för en “illojal feministisk fitthora”. Hej och hå.

Det där tyckta jag naturligtvis var mycket intressant, så jag skrev ihop en bloggpost om det. I den kom jag fram till den ganska deprimerande slutsatsen att många tyvärr tror att man bara behöver läsa rubriken för att kunna bilda sig en uppfattning om texten. Det är en slutsats jag tänker förtränga djupt nästa gång jag sätter mig ner för att skriva en debattartikel. Jag anar nämligen att den kan vara hämmande för kreativiteten.

En annan sak som väckt mitt intresse i allt det här är hur lätt det verkar vara att se mellan fingrarna när de egna förebilderna trampar i klaveret. I det här fallet anser jag att Assange har gjort det genom att inte hantera anklagelserna emot honom på bästa sätt. Han har till exempel valt att soppa ihop sig med Ecuadors makthavare och inte sett till att skydda Wikileaks från turbulensen kring honom själv. Det har alltså inget med skuld eller oskuld i frågan om själva anklagelserna att göra. Det är en fråga om hur han valt att hantera anklagelserna.

Jag upplever det som extremt inkonsekvent att inte välkomna granskning även av egna förebilder. Antingen tror man att transparens och plats för konstruktiv kritik, eller så gör man det inte. Man kan liksom inte välja och vraka genom att säga: “Politiker/myndigheter/valfri maktinstans måste vara transparent och öppen för kritik, MEN våra egna företrädare behöver absolut inte vara det.” Det håller liksom inte. Det inger ingen som helst trovärdighet.

Därför avslutade jag den där bloggposten om hur olika två ganska likartade texter togs emot med några små funderingar som jag alltid försöker att ha i bakhuvudet:

ALLA makthavare, officiella och inofficiella, måste kunna granskas och vid behov kritiseras. ÄVEN de egna förebilderna. Finns det inte utrymme för öppen och konstruktiv kritik, så är något alltid fel. Om inte annat själva bristen på öppenhet.

Lita inte på någon som försöker tysta dig med yttrandefriheten som vapen. De är inte intresserade av yttrandefrihet. De är intresserade av att de ska få säga vad de vill medan du antingen applåderar dem eller håller käften.

Följ aldrig någon i blindo och ompröva dina lojaliteter med jämna mellanrum. Ingen förtjänar frikort på din lojalitet på livstid no matter what. Lojalitet är något man måste förtjäna om och om igen.

Tyck vad du vill, men var säker på att åsikten faktiskt är din. Det är lätt att ryckas med, men grepar och facklor gör sig bäst i svartvita skräckfilmer, inte på twitter.

Det skadar liksom aldrig att vara lite allmänt trevlig om man vill att folk ska lyssna. Det förstår ganska många. En del andra, not so much…

Om dessa funderingar kvalificerar mig till att kallas “illojal feministisk fitthora”, så kan jag inte annat än att göra slutsatsen att det är tämligen bra att vara en illojal feministisk fitthora. Personligen skulle jag dock hellre välja att kalla det att vara konsekvent i sitt engagemang för transparens och öppenhet. Men, det är ju jag det.

I dag skriver förresten Mårten Schultz bra och sansat om Assangefallet i DN: “Assangefallet är inte en fotbollsmatch“. I väg och läs!

Och varför inte passa på att även läsa Emma “Opassande” Anderssons sansade tankar kring det hela. “Är det verkligen okej med rättshaverist-retoriken i media?” I väg och läs den med!

I går meddelade Ecuador att man ger Assange politisk asyl. Ja, vad ska man säga? Cirkus Assange rullar vidare. Det återstår att se om han ens lyckas ta sig till Ecuador. Det är i nuläget minst sagt ovisst.

Jag skrev en artikel på SVT Debatt om hela cirkusen i går. Hoppa gärna in och läs den: “Wikileaks är de enda jag fortfarande litar på i den här soppan av maktmissbruk“.

Den fick lite drag på twitter, så jag översatte den till engelska också. Den engelska versionen finns här: “Uncertainty feeds off the abuse of power“.

Själv känner jag mig mest lite trött på alltihop. Det finns så många som agerat märkligt i den här historien. Prestige har gång efter annan satts framför pragmatism. Åklagaren hade gott och väl kunnat vara liiite mindre fyrkantig. Assange hade gott och väl kunnat vara liiite mindre full of himself. De som sitter på åskådarplats kunde, oavsett vilken hejarklack de tillhör, ha varit en smula mer eftertänksamma och nyanserade. Världen är inte svart eller vit. God eller ond. Det mesta faller faktiskt inom någon sorts mellanmjölkigt mellantingsram.

I min artikel skriver jag bland annat:

Ovisshet föds ur maktmissbruk. Hade vi haft politiker och tjänstemän som inte gång efter annan ertappades med fingrarna i syltburken hade vi kanske kunnat lita på dem när de säger att Assange inte är ett offer för en konspiration på grund av sitt arbete med Wikileaks. Hade Assange levt upp till sina egna öppna ideal hade vi kanske kunnat lita på honom när han ihärdigt hävdar att han är utsatt för en konspiration istället för att ta en time out och rädda Wikileaks från en annars ofrånkomlig guilt by association. Som det nu är kan vi inte lita på någon.

Jag tror att det någonstans är kärnan i alltihop. När makthavare av olika slag (regeringar, myndigheter, frihetskämpar, etc) låter makt och prestige stiga dem över huvudet blir vi någonstans alla offer.

Vad händer när man inte kan lita på någon som man borde kunna lita på? En del skapar en en egen sanning som materialiserar sig i diverse mer eller mindre väl underbyggda konspirationsteorier. Andra ger bara upp och tänker: “Varför ska jag ens orka bry mig?” Båda reaktionerna är mänskliga, men jag tror att det är viktigt att inte bygga sitt eget lilla universum eller att bara ge upp även om det naturligtvis kan te sig lockande när världen omkring en är som den är.

Världen går att förändra, men bara om man håller huvudet kallt och är beredd att kämpa för det.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Så här såg jag ut i morse när jag började läsa runt på nätet och hittade en länk till en ny text av Marcus Birro.

Det finns sådana där saker man vet att man inte ska göra, men liksom gör ändå. Ni vet vad jag menar. Om man ser en skylt där det står “Nymålat” så måste man ju känna på färgen för att få det bekräftat. Eller om någon säger: “Akta, den är varm!”, så måste man dit och bränna fingret för att vara riktigt säker. Jag har ett likadant förhållande till Marcus Birro. Varje gång han har skrivit en krönika, så vet jag att jag borde låta bli att läsa den, men jag kan liksom inte låta bli. Och varje gång när jag väl läst texten, så ångrar jag mig. Det är helt enkelt inte bra för mitt blodtryck att närma mig Birro.

Men, det är naturligtvis helt mitt eget fel och jag har bett om ursäkt till Birro för det. Trots det är jag lite glad över att det var KD som höll på att få den bittraste kalken på halsen och inte Piratpartiet. Politik är ett jäkla slitgöra och det sista man behöver bredvid sig när man kämpar i sitt anletes svett är en bitterjöns som alltid skyller på andra och drar ner stämningen.

I morse frestades jag alltså att utsätta mig för Birro igen. Han skriver nämligen i Dagen att Sverige behöver ett nytt parti. Det lät ju spännande så jag började läsa. Det skulle jag inte ha gjort. Nu är min puls sådär ohälsosamt hög igen.

Som vanligt är ingenting Marcus Birros fel. Det är naturligtvis KD:s fel att de inte var mogna för Birro som partiledare. Jaha, jag antar att det aldrig föresvävat Birro att det kanske var han som inte var mogen att bli partiledare. Det är alltid någon annans fel. Och det är minsann inte bara KD som inte är redo för Birro. Det är tydligen hela Sverige som bara vill ha partiledare som lyssnar på Magnus Uggla och läser deckare. Pust!

Eftersom jag varken lyssnar på Magnus Uggla eller läser Camilla Läckberg, så kan jag upplysa Birro om att det går alldeles utmärkt att vara partiledare utan de egenskaperna. Jag läser T.S Eliot, Jeanette Winterson, George Perec och Italo Calvino och lyssnar på Diamanda Galás, Dolly Parton, Siobhan Fahey, Sugarcubes och Nina Hagen. Det har aldrig inverkat på mitt jobb som partiledare. Jag har en vurm för gaming, har en flickvän och samlar på signerade foton av actionhjältinnor. Hur bra passar jag in i partiledarnormen? Inte alls. Har det någonsin bekymrat mig? Nej.

Om man låter andra människors eventuella synpunkter hindra en att leva sitt liv, så är det ens eget fel att man inte får något gjort, inte deras. Det kommer alltid att finnas folk som har synpunkter på det man gör eller vem man är. Det kan man inte göra något åt. Det enda man kan göra något åt är sin egen reaktion på det. DET tycker jag att Birro borde fundera lite på. Kan det månne vara så att han har minsta lilla eget ansvar för sitt liv? Bara lite, lite?

Nåväl, det som upprörde mig mest den här gången var denna lilla mening:

Politik borde handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.

Öhm… Nej, verkligen inte. Jag gillar historia. Jag tror att man kan lära sig en hel del av historien. I just det här fallet kryllar historien, och för all del också samtiden, av otrevliga exempel på vad som kan hända om man blandar ihop religion och politik.

Jag har den största respekt för människors religiösa tro och religionsfrihet är en fundamental frihet. Var och en måste få ha rätt att tro på vad han eller hon vill utan att hånas, hotas eller på annat sätt lida skada för det. På ett personligt plan tror jag att religiös tro kan vara en fantastisk kompass och stöd här i livet. Jag tror att religion kan stärka människor. Jag tror att mycket gott kan komma ur en religiös tro.

Men, om vi lämnar det personliga planet och ger oss in i politiken, så hamnar saken i ett annat ljus. Hur skulle det vara att leva i ett Birroland som kretsar kring: “… Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.” Tja, det skulle vara ganska trist om man inte bekänner sig till samma religion som Birro. Hur skulle en muslim eller hindu ha det i Birroland? Det skulle nog vara lite knivigt även om man var kristen, men inte katolik som Birro är. Eller om man, som till exempel min flickvän, är katolik på ett väldigt annorlunda sätt än Birro. Jag gissar att det där med religionsfrihet snabbt skulle städas undan för “den rätta läran” i Birroland.

Och sådana som jag? Mitt liv i Birroland skulle antagligen suga ganska rejält. Varken jag eller någon annan hbtq-personer skulle ha mycket att hämta i Birroland. Det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att bli deporterade till ett lite mer vidsynt land där man både får tro på vad man vill och vara som man vill i full harmoni med andras tro och sätt att vara.

Eftersom jag sedan flera år tillbaka lever tillsammans med en katolik är katolicismen ingenting främmande för mig. Inom katolicismen bygger hela idén med bikt, botgöring och frälsning på att man får insikt i vad man gjort fel och tar eget ansvar för det. Det är en i grunden väldigt bra princip. Alla kan göra fel, men om man inser det, ångrar sig och axlar ansvaret, så får man en ny chans. Jag gillar det och försöker efter bästa förmåga att leva så.

Hur Birro lyckas gifta ihop detta med den personlighet han visar upp i sina texter vet jag då rakt inte. Jag känner inte Birro personligen, men av hans texter har jag aldrig någonsin lyckats utläsa någon form av självinsikt eller ens en ansats till eget ansvarstagande. Han är alltid ofelbar och missförstådd. Allt hemskt som händer är någon annans fel och han är ett stackars offer. Kan en av anledningarna till att folk verkligen inte ville se Birro som partiledare för KD månne vara att de har fått nog av politiker som skyller ifrån sig och inte tar ansvar? Det tror jag.

Ja, ni får verkligen ursäkta mig för att jag inte plockar fram fiolen och ackompanjerar Birros eviga gnällande, men vi har faktiskt alla våra kors att bära. En dag får vi kanske lägga ifrån oss dem och promenera genom pärleporten, men jag betvivlar att Birro kommer att göra oss sällskap om han inte börjar jobba på det där med insikt och eget ansvarstagande. Jag tror inte att Sankte Per vill att en bitterjöns som konsekvent skyller på andra kraschar hans party.

Livet blir så jäkla mycket bättre och roligare om man inser sin egen del och ansvar i det. Om ni inte tror mig när jag säger det, så ge åtminstone min egen lilla profet en chans:

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Om ni läste mitt förrförra inlägg, så kanske ni tror att jag har slagit dank hela sommaren. Det har jag inte. Jag inledde sommaren med att vara i Visby under Almedalsveckan. Där fick jag bland annat chansen att berätta lite mer om Piratpartiets breddningsarbete för Expressens Niklas Svensson i “Raka svar”. Kika gärna på det:

Jag passade dessutom på att bli Almedalens mest jämställda twittrare. Det var det nog många som blev förvånade över. Jag med, faktiskt. Jag tror dock inte att man ska dra på för stora växlar över det hela, men det var kul i alla fall.

Om ni vill kolla er egen Twee-Q, så kan ni göra det här. Ha så skoj!

The Pirate Bays tidigare talesperson, Peter Sunde, har skickat in en nådeansökan till regeringen. Den kommer antagligen att behandlas i nästa vecka. Jag tycker att ni ska läsa det följebrev han skickade med. Det är intressant, upprörande och sorglig läsning.

Sedan han postade följebrevet har Peter fått massor av stöd från människor runt om i världen. Han berättar lite mer om det här. En av dem som valde att aktivt stödja är Adrian Braekke. Han läste nådeansökan och tog kontakt med Avaaz.org. Avaaz är är världens största kampanjcommunity. Man arbetar aktivt för att ge medborgare runt om i världen en röst och en möjlighet att påverka sin vardag och blev en perfekt plattform för en namninsamling till stöd för Peters nådeansökan.

På kort tid har nu mer än 100 000 människor från hela världen skrivit under namninsamlingen och i går lämnade jag och Adrian in alla namnunderskrifterna till Justitiedepartementet. Tyvärr fanns inte Beatrice Ask tillgänglig för att ta emot listan personligen, men hennes personal har tagit hand om den, så uppdraget är slutfört.

Det är naturligtvis mycket sällsynt att få benådning av regeringen, men ingenting är omöjligt. Oavsett hur det går, så hoppas jag att Peter känner att han har ett stort stöd som kommer att bidra till positiv förändring i framtiden.

Sist, men inte minst, vill jag tacka Adrian som inte bara satt och muttrade över hur eländig världen är och förväntade sig att andra skulle fixa den åt honom. Han valde att omvandla sin frustration till positiv handling. Om fler gjorde samma val skulle världen bli bättre i en rasande fart.

Nästa gång du känner dig frustrerad över något ska du inte låta dig själv fastna i frustrationen. Tänk istället: “Vad kan jag göra för att förbättra situationen på ett bra sätt?” Förvånande ofta finns det faktiskt saker som var och en av kan göra. Man kan skriva en insändare eller debattartikel. Man kan göra som Adrian och starta en namninsamling. Man kan dra ihop en demonstration. Man kan skriva en bloggpost. Man kan prata med sina vänner och bekanta.

Det viktiga är inte att det görs stora, grandiosa saker. Det viktigaste är att så många som möjligt gör så mycket de kan. Dropparna kommer till slut att urholka stenen.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Nu har Almedalsveckan dragit igång och jag är naturligt på plats med ett gäng andra pirater. Jag är extremt kluven till Almedalsveckan. Det är en fantastiskt rolig vecka, men det är också en vecka då enorma summor pengar kastas in i ett stort svart hål och aldrig syns till igen.

Partier, kommuner och organisationer satsar massor av pengar på att försöka synas under en vecka när över 900 arrangörer och totalt 1800 arrangemang trängs på en liten yta för att synas. Chansen att göra avtryck en Almedalsvecka är i bästa fall minimal, men oftast obefintlig. Man är mest här för att säga “Tjoho, vi finns!” och för att säkra sitt gyllene årskort till den politiska chokladfabriken.

Piratpartiet har valt att inte spela det dyra Almedalsspelet. Vi finns självklart på plats, men vi tänker inte slänga ut en massa onödiga pengar på att vara en röst som ropar i öknen. Vi finns på plats. Vi deltar i debatter. Vi nätverkar. Vi går på seminarium. MEN, vi gör det på en ordentligt slimmad budget.

Piratpartiet lever på frivilliga donationer. Vi har ett ansvar att ta så väl vara på varje krona som vi bara kan. Det gör vi genom att använda dem där vi har bäst chans för en skaplig återbäring i form av uppmärksamhet. Det är inte Almedalen. Det är årets övriga 51 veckor.

När man betänker hur mycket skattepengar som från olika håll varje år försvinner spårlöst in i det där svarta Almedalshålet, så önskar man att fler funderade lite mer på om det verkligen är rimligt att lägga hundratusentals kronor på ett kul vuxenkollo i Visby. Om man vill ha valuta för pengarna, så gör man bäst i att fundera ett varv till på var man ska lägga sitt krut för att få bästa möjliga bang for the buck.

Hej på er! Nu är jag tillbaka från min lilla bloggsemester här på Nyheter24. I morgon ska jag berätta om allt spännande jag sysslat med under bloggsemestern, men i dag ska jag berätta om något helt annat.

Minns ni hur det för några veckor sedan tydligen var helt nödvändigt att rösta igenom en implementering av EU:s datalagringsdirektiv? Riksdagsledamöter sa att de var “nödd och tvungna” att rösta för direktivet fast de egentligen inte alls ville. Så lät det då, men saker och ting vänder fort i politiken.

I dag röstar nämligen riksdagen om en förändring av LEK (Lagen om elektronisk kommunikation). Ändringen är ett direkt resultat av implementeringen av datalagringsdirektivet. Direktivet handlar om vilken information som ska registreras, men inte när och hur den får hämtas ut. Det regleras av LEK.

Det betyder att man genom en ordentlig skärpning av LEK hade kunnat välja att göra datalagringsdirektivet tämligen tandlöst. Med tanke på hur många stackars riksdagsledamöter som kände sig tvingade att rösta för direktivet, så skulle man ju kunna tro att detta vore ett alternativ som de skulle gilla, men icke.

Istället för att skärpa LEK, så väljer man istället glatt att luckra upp lagen ordentligt. Förändringen innebär till exempel att man numera under vissa omständigheter ska kunna “använda hemlig övervakning av elektronisk kommunikation vid förundersökningar utan att någon är skäligen misstänkt för brott.” Minsann… Jag kan inte låta bli att undra om de där “vissa omständigheterna” är “i händelse av allmän maktuppvisning”.

Den folkpartistiske riksdagsmannen Mathias Sundin har lovat att rösta nej till lagändringen, men från de riksdagsledamöter som enligt egen utsago ack så motvilligt röstade för datalagringen är det tyst. Månne sitter de och funderar vad de ska komma på för ursäkt för att rösta ja den här gången.

Igår skrev jag så här på min andra blogg:

“Politikernas bristande intresse för vår personliga integritet är inte något som bara kan lösas med lite småpill i detaljerna. Det krävs ett helhetsgrepp. Det krävs en genomgripande attitydförändring. Den kommer inte att komma till stånd genom att vi nöjer oss med att få leka med några små detaljer, några små smulor av integritet, varje gång makthavarna vill lägga ännu en tung och blöt övervakningsfilt över oss. Vi ska inte heller bara säga nej, nej, nej hela tiden.

Vi ska presentera en vision om hur det skulle kunna vara utan alla de där övervakningsfiltarna. Vi ska presentera en konkret plan för hur vi ska kunna göra verklighet av den visionen. Just nu är det faktiskt bara Piratpartiet som ens försöker göra detta och du kan hjälpa oss med det.”

Större delen av våra svenska riksdagsmän tycks ha kapitulerat helt vad det gäller integritetsfrågorna. Det är som om de inte orkar bry sig längre. Problemet är att någon måste bry sig. Någon måste stå upp för din och min rätt att ha ett privatliv. Om ingen gör det så är hela det demokratiska systemet i fara.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner mig en smula skräckslagen inför det faktum att det, som jag skrev igår, just nu faktiskt bara är Piratpartiet som konsekvent försöker skapa och förverkliga en positiv vision om hur våra liv skulle kunna vara utan all denna övervakning. Det innebär att ett mycket tungt ansvar vilar på oss.

Men, skräckslagen eller inte, vi har ett jobb att göra. Vi kan göra det. Vi måste göra det. Vi kommer att göra det. Och imorgon ska jag berätta om hur just du kan hjälpa oss att skapa en bättre värld.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det är fredag och den sista dagen i min lilla bloggserie om datalagringsdirektivet. Det är dags att ta tag i den kanske mest angelägna frågan:

Vad kan du och jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet? (video)
Det allra viktigaste är att gå ut och berätta om datalagringsdirektivet. Ju fler som vet att det mycket snart kan vara en verklighet, desto bättre. Det räcker inte att sitta hemma och vara förbannad. Reagera och protestera. Engagera er. Nu!

I morgon, lördagen den 17/3, arrangeras det demonstrationer mot datalagringsdirektivet runt om i Sverige. Om du bor i närheten av någon av dem: Åk dit och delta!

Stockholm – 13:00, Sergels torg
Göteborg – 14:00, Götaplatsen
Skellefteå – 14:00, Torget
Helsingborg – 12:00, Biblioteksfontänen i Stadsparken

(Om jag missat någon DLD-demonstration, så är det bara att berätta om den i kommentarerna, så lyfter jag upp den i blogginlägget under dagen.)

Skriv insändare och debattartiklar. (Insändarskola i textform och videoform)

Mejla riksdagsledamöterna och berätta vad du känner. (Kom ihåg att vara trevlig och saklig. Ingen lyssnar på otrevliga tölpar.)

Prata med familj, vänner och arbetskamrater. Varje litet samtal om datalagringsdirektivet spelar roll.

Du kan dessutom samla ihop ett gäng och dela ut flygblad i brevlådor eller på stan. Ladda hem dem och skriva ut dem här.

Om ni vill läsa tidigare inlägg i den här bloggserien, så finns de här:

Måndag: Vad är datalagringsdirektivet?
Tisdag: Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet?
Onsdag: Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Torsdag: Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Fredag: Vad kan jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Vi har nu kommit till dag fyra i min lilla bloggserie om datalagringsdirektivet. Nu ska vi prata om det där som många tycker trumfar allt vad integritet heter. Vi ska prata om pengar.

Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Jo, men det kostar betydligt mer att införa direktivet.

I dag kostar det Sverige omkring 2,5 miljoner kronor i månaden att inte införa datalagringsdirektivet. EU-kommissionen vill dock öka prislappen med närmare 11 miljoner i månaden. Om de får sin vilja igenom blir den sammanlagda årskostnaden för att inte införa direktivet omkring 162 miljoner kronor. Det kan låta mycket, men jämfört med att införa direktivet är det ett riktigt kap.

IT & Telekomföretagen, IT & telekomsektorns intresseorganisation med mer än 1000 medlemsföretag, uppskattar att bara införandet av datalagringsdirektivet skulle kosta mellan 760 miljoner och 1 miljard kronor. Utöver detta räknar man med en årlig kostnad på omkring 133 miljoner kronor.

Jag skrev en debattartikel på Newsmill i går där jag bland annat berörde detta. (In och läs!) Jag skrev bland annat:

“Oavsett om datalagringsdirektivet införs eller ej, så kommer det att vara vi som får betala kalaset, antingen genom höjda skatter eller genom höjda abonnemangsavgifter. Allt kokar ner till en fråga om vad man anser vara den bästa framtidsinvesteringen: Dyr övervakning eller billig frihet?

Vad tänker vår tids självutnämnda biskop Braskar säga om sin felinvestering till dem som redan i dag kämpar för att få pengarna att räcka till månadsslutet? Härtill var jag nödd och tvungen?”

Justitieminister Beatrice Ask pratade i går med TV4 om kostnaden för datalagringsdirektivet och konstaterade att: “Det finns inga gratisluncher.” Det har hon i och för sig rätt i, men man måste ju inte köpa en rutten lunch till ett överpris om man kan köpa en schyst lunch för ett bättre pris, eller hur?

Vad tycker du är den bästa investeringen: Dyr övervakning eller billig frihet? Fundera på det och mejla sedan dina riksdagsledamöter och tala om vad du helst lägger dina surt förvärvade pengar på.

Om ni vill läsa tidigare svar eller se vilka svar ni kommer att få senare i veckan, så finns den infon här:

Måndag: Vad är datalagringsdirektivet?
Tisdag: Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet?
Onsdag: Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Torsdag: Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Fredag: Vad kan jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.