måndag 24 november 2014
Vi gillar julhjältar
måndag 24 november 2014
Jo, det var faktiskt bättre förr
torsdag 18 september 2014
77 000 FB-likes har oftast inte fel
57 726
reaktioner idag

FRA & NSA (videoblogg)

Något måste ju sägas om dagens avslöjanden om FRA:s samarbete med NSA. Det är ett föga förvånande, men ändå skrämmande avslöjande. Så, här kommer en liten videoblogg om det. Vill ni se mer, så har Rapport intervjuvat mig om detsamma. Det visas någon gång ikväll. (Uppdatering: Till exempel här. Ca 4 minuter in i klippet.)

Och för er som gillar text, så textbloggade lite om det i morse också.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Videohälsning till Obama

Självklart ska grabben ha en liten välkomsthälsning. Här kommer den. Och glöm inte att hjälpa till att sprida den, folks! :-)

Och ni vet väl att Piratpartiet och ett 30-tal andra organisationer demonstrerar mot amerikansk övervakning imorgon, onsdagen den 4 september? Vi kör igång 17:00 på Medborgarplatsen i Stockholm. Du är varmt välkommen!

En heldag på Reddit

I går tillbringade jag dagen med att hänga på Reddit. Jag hade blivit inbjuden att göra en IAMA. För er som inte hänger på Reddit betyder det “I am a [insert vad här]. Ask me anything!” Tanken är att folk ska kunna ställa frågor om allt mellan himmel och jord till andra människor. Om ni inte har kikat på Reddits IAMA-sidor, så gör det. Det är ofta väldigt intressant. Till och med Obama har kört en IAMA.

Själv blev jag inbjuden att göra en IAMA i egenskap av partiledare för Piratpartiet. Det var nästan lite synd, för det ledde till massor med intressanta frågor om politik, men inte så mycket om annat i livet. Men, allt här i livet är politik. Det är politik som sätter ramarna för hur vi kan leva.

Men, det blev en mycket trevlig dag tillsammans med en massa Redditors. Kika gärna in och läs alla spännande frågor och mina förhoppningsvis lika spännande svar. Och ställ gärna fler frågor. Även om jag inte har möjlighet att sitta och svara dygnet runt, så kommer jag inte att ge upp min tråd bara sådär. Jag har ju blivit förtjust i den. Jag tycker verkligen om att snicksnacka med folk.

Nåväl, här finns min IAMA-tråd. Iväg och läs!

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Sanningen kostade 35 år

Manning_Billboard2

35 år. Det är nästan hela mitt liv. Det är nästan tio år längre än vad Manning har levt.

Jag kikade in på Wikipedia och kan konstatera att för 35 år sedan, 1978, hände bland annat detta i Sverige:

- SSAB bildades.
- Ingemar Stenmark vann specialslalom och storslalom i världsmästerskapen i Garmish-Partenkirchen.
- Ola Ullsten valdes till Folkpartiets nye ledare.
- Racerstjärnan Ronnie Pettersson dog i en krasch.
- HBTQ-rörelsens regnbågsflagga användes för första gången, under Pride i San Fransisco.

Ute i stora vida världen hände bland annat det här:

- Partiet “Die Grünen” bildades i Tyskland.
- Johannes Paulus II blev påve.
- Seriemördaren Ted Bundy greps i Florida.
- Världens första provrörsbarn föddes.
- Leon Spinks besegrade Muhammed Ali.

Alltihop känns som en evighet sedan, eller hur? En evighet som jag har haft turen att få tillbringa med att leva mitt liv. Jag har upptäckt världen. Jag har utbildat mig. Jag har rest. Jag har haft flickvänner. Jag har jobbat med roliga saker. Jag har levt.

Jag kan inte ens föreställa mig hur 35 år känns utan liv. Utan glädjeämnen. Utan människor att älska. Utan frihet. Blotta tanken får min “evighet” att blekna.

Det enda jag vet är att om 35 år kommer den värld vi har idag att kännas lika främmande och avlägsen som 1978 gör nu. Den värld som Manning slets ur i maj 2010 kommer att vara ett minne blott och Manning kommer att vara en bräcklig nykläckt fågel i den nya världen han inte fått en chans att lära känna.

35 år är ett omänskligt straff för att ha berättat sanningen. Låt oss se till att USA och Obama aldrig får tillfälle att glömma det.

Här är Piratpartiets pressmeddelande om domen mot Manning.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Homosexpropaganda, jawohl!

I går blev jag intervjuad av RT (Russia Today) om The Pirate Bays 10-årsdag och Piratpartiets arbete. De ringde och ville ha mig framför en tv-kamera med mycket kort varsel. Så, jag kammade håret och kastade mig in i en taxi och på väg ditt blev jag lite irriterad på mig själv. Det är inte varje dag man är på rysk tv. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att smyga in lite sådan där otäck “homosexpropaganda” (eller “mänskliga rättigheter”, som jag själv brukar kallar det) i form av ett litet regnbågsörhänge eller något. Ryssland är på grund av usla och otidsenliga politiska beslut just nu fullt av hat och är i behov av massor av kärlek utifrån.

Nåväl, jag kom på det för sent, så det var inte mycket att göra åt det. Jag spred lite piratpropaganda istället. Det är ju verkligen inte fy skam det heller. Klicka här om ni vill se videosnutten. (En annan dag ska jag tala om hur det går till när man blir filmad för sådana där saker. Det är i sig en kul historia.)

Döm om min förvåning när jag idag hittade RT:s artikel om det hela och upptäckte att de på alldeles eget bevåg valt att illustrera artikeln som åtföljer tv-snutten med en bild av mig i Prideparaden för ett par år sedan. Jag har till och med en liten regnbågsflagga på väskan som kikar fram. Bara lite, men dock.

Så, på det hela taget blev det ju riktigt bra. En tv-kanal som sponsras av den ryska staten har lyckats med konststycket att placera en livs levande flata i rutan, promota det hela med en bild av nämnda flata från en Prideparad. Och som grädde på moset är bilden tagen av Michael Kazarnowicz, som förutom att vara en bra fotograf har jobbat med hbtq-frågor länge. Grattis!

Här kommer ett par länkar med obligatorisk läsning om Rysslands hetsjakt på hbtq-personer. Först ut en lesbisk mamma som har “tur”. Hon har nämligen möjlighet att packa ihop familjen och fly till New York. Ägna några ögonblick åt att fundera på de som inte har samma “tur”. Läs artikeln här.

Sedan kommer en viktig text av Stephen Fry. Han gör mycket passande paralleller mellan OS i Berlin 1936 och OS i Ryssland 2014. Då som nu gjordes OS till ett spektakel för att promota en regim som valt att peka ut en folkgrupp som samhällets fiende nummer ett. Läs texten här.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

The Pirate Bay 10 år – och sen då?

I lördags fyllde The Pirate Bay 10 år. 10 år är en ren evighet i internettid. Faktum är att det betyder att The Pirate Bay är ett år äldre än till exempel Facebook. Det är rejält imponerande att man lyckats hålla sajten uppe så länge, med tanke på hur många som vill att den ska stängas ner.

Men hur står det egentligen till med 10-åringen? Rent besöksmässigt står det alldeles utomordentligt till med The Pirate Bay. Folk fildelar som aldrig förr och de gör det mer än gärna via The Pirate Bay. Men är det nog?

TorrentFreak och SvD har frågat några Piratbyrån-profiler och den förre talespersonen för The Pirate Bay, Peter Sunde, vad de tycker. De är inte nöjda med utvecklingen, eller bristen på utveckling.

Marcin De Kaminski: “Förutom att den fortfarande fungerar som en infrastruktur för fildelning, har de flesta idéer och ideal från det tidiga Pirate bay förlorats. Jag hade hoppats att internetsamhället vid det här läget hade ersatt The Pirate Bay med något nytt och mer innovativt i stället för att fastna i något sorts passivt läge där det är svårt att upptäcka någon utveckling.”

Jag är böjd att hålla med. The Pirate Bay har sett likadant ut så länge jag kan minnas, antagligen sedan starten. Jag vet att saker ändrats under huven, men om man vill kännas innovativ och representera något nytt och visionärt, så är “Internet 2003″ fel look.

Dessutom kunde de gott göra sig av med de där gamla trötta porrannonserna. De är lika lockande och charmiga som sådana där bleknade bilder av 80-talsfrisyrer som vissa frisörsalonger sätter upp i skyltfönstret i tron att de kommer att ragga nya kunder med dem. Det finns faktiskt annat än brudar att annonsera ut. Speciellt om man vill vara en modern röst som talar till en modern internetgeneration som de facto inte bara består av manliga datatekniker mellan 20-40.

Rasmus Fleischer: “The Pirate bay håller långsamt på att förfalla, vilket har varit uppenbart de senaste tre åren. Det grundläggande felet var att det blev en sådan ikon att folk började hylla The Pirate Bay snarare än att kopiera den, trots att det verkliga målet var att bli kopierad.”

Jag håller återigen med. Problemet med att bli någon sorts ikon eller helgon är att ingen kan leva upp till en sådan status. Förr eller senare krackelerar fasaden. Någon, och jag har naturligtvis glömt bort vem, sa en gång detta här: “Sätt mig inte på en piedestal, inspireras av mig.” Det tycker jag är bra, sant och dessutom helt i linje med Rasmus kommentar.

Sara Sajjad: “If I could decide, the site would be shut down in all ways possible. It should never belong to someone or something else than itself, and I don’t want it to belong to the wrong people.”

Peter Sunde: “Det är dags att ersätta @tpbdotorg med ett mindre centraliserat system, med färre eller inga annonser. Det kommer inte att hända innan The Pirate bay är borta. Den har blivit sin egen värsta fiende, skriver han på Twitter.”

Jag har förståelse för både Sajjad och Peters kommentarer, men jag tror att de är en smula för idealistiska. Tanken på att en sajt som The Pirate Bay inte ska “ägas” av någon är naturligtvis lockande, men jag betvivlar att det är praktiskt möjligt. Till syvende och sist, så kommer det att uppstå ett inofficiellt “ägande” av de som rent praktiskt gör saker. Huruvida det är “rätt” eller “fel” personer som är dessa inofficella “ägare” kommer alltid att vara omdiskuterat, helt oavsett vilka de är.

Möjligen kan man i alla ovanstående kommentarer ana en viss känsla av “det var bättre på vår tid”. Det är mänsklig reaktion. Det händer inte sällan att jag pratar med min företrädare Rick Falkvinge och anar samma känsla när vi pratar om Piratpartiets utveckling sedan jag tog över som partiledare. I vissa delar tror jag att han tycker att det var bättre förr. Själv kommer jag naturligtvis också att sitta och romantisera mina år som partiledare när jag lämnat posten och partiet lever vidare utan mig vid rodret. Det hör till.

Med allt detta sagt, så tycker jag att det var roligt att det drogs ihop ett 10-årskalas för The Pirate Bay i lördags. Helt oavsett hur Pirate Bays framtid kommer att se ut eller hur man tycker att den borde se ut, så har The Pirate Bay under sina tio år förändrat världen. Det tycker jag faktiskt är värt att fira på något sätt.

Men om tio år, 2023, hoppas jag att The Pirate Bay har gått i värdig pension och att vi alla får möjlighet att träffas igen och fira något av alla de nya projekt som The Pirate Bay har inspirerat till.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Copyswedes avgifter är en återvändsgränd för kulturen

För några dagar sedan beslutades det att vi, du och jag, ska tvingas betala en privatkopieringsavgift till Copyswede varje gång vi köper en extern hårddisk eller ett usb-minne. Du kanske inte vet om det, men du har betalat samma sorts avgift om du någon gång köpt till exempel en dvd eller en Playstation med inbyggd hårddisk.

Grundtanken bakom avgiften är enkel: Du ska tvingas betala för den påhittade förlust som man påstår uppstår om du köpt en cd-skiva och sedan kopierar den åt dig själv för att kunna lyssna på den i bilen också. Avgiften har alltså ingenting att göra med den lika påhittade förlusten som inte uppstår när någon laddar hem något från nätet. Det hela är, på det stora hela bara ett utmärkt sätt att tvinga dig att betala för något du redan betalat för (i de fall där du faktiskt kopierar en redan köpt cd till lagringsmedian) eller för något som du inte vill ha och som du inte eller fått (i de fall där du använder lagringsmedian till dina helt egna alster i form av semesterbilder och annat).

Jag vill att det ska finnas många olika möjligheter att försörja sig som kulturskapare. Dagens stora problem är att upphovsrättsindustrin inte vill veta av flera olika möjligheter att försörja sig på kulturskapande. De vill se EN möjlighet och de vill vara den enda möjligheten. De vill ha en rak autobahn där man måste passera den traditionella upphovsrättsindustrin i form av skivbolag, bokförlag, etc, för att överhuvudtaget få en chans att nå en publik och bygga sig en karriär. De vill vara gatekeepers med makt att bestämma precis hur mycket det ska kosta att få åka vidare i kulturkarriären. Det är deras affärsidé.

Förr kunde det vara värt att betala den där vägtullen för att kunna komma vidare i karriären. Det ingick en del saker i priset som man inte kunde få på något annat sätt: produktion, distribution och PR. I dag finns allt det där tillgängligt för alla och envar, ofta gratis eller till en försumbar kostnad på några hundra. Ingen behöver sälja sin själ och ge upp all kontroll för att få en chans att göra avtryck i kulturlandskapet. Därmed har också upphovsrättsindustrins grundläggande affärsidé skjutits i sank.

Dessvärre tar det tid för skutan att sjunka och under tiden gör man vad man kan för att krama ut det sista ur den gamla affärsidén. Hade jag varit i deras skor hade jag valt att hitta nya lösningar. Den kompetens som finns inom upphovsrättsindustrin kommer fortfarande att behövas på ett eller annat sätt. Om man vill slå mynt av den, så borde man fundera på hur man gör den attraktiv för den nya mer självständiga generationens kulturskapare. Det vore långsiktigt mer fruktbart än att tvinga in kulturskapare i föråldrade system, samtidigt som man tvingar folk att betala för saker man antingen redan betalt för eller inte alls vill ha.

Upphovsrättsindustrin hade kunnat ligga i framkanten av utvecklingen av nya tjänster, istället har de halkat efter och gör allt de kan för att stoppa tåget som obönhörligen kör ifrån dem. Det är egentligen inte så konstigt. De nya tjänster som nu växer fram ger kulturkonsumenterna möjlighet att bestämma exakt vem som ska få deras ekonomiska uppskattning. Det stärker naturligtvis kulturskaparnas ställning, men för upphovsrättsindustrin är varje sådant initiativ bara ännu en läcka som får vattnet att forsa in ännu snabbare.

Upphovsrättsindustrin måste börja betrakta kulturskaparna som sina chefer och inte som sina slavar. Det är det enda sättet för dem att säkerställa något mer än en statistroll i framtidens kulturlandskap. Copyswedes godtyckliga avgifter är en återvändsgränd för kulturen.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

“Illojal feministisk fitthora”?

I förra veckan skrev jag två debattartiklar där jag på ett ganska likartat sätt framförde åsikten att Julian Assange just nu är det största hotet mot Wikileaks möjlighet att fortsätta sitt viktiga arbete. Han är just nu tyvärr så bra på det att eventuella andra intressenter i frågan om att sabba för Wikileaks, faktiskt kan ligga på sofflocket och rulla tummarna. Jag tycker att det är extremt tråkigt för det Wikileaks en gång var behövs fortfarande.

Dessa två artiklar finns här:

SVT Debatt: Wikileaks ör de enda jag fortfarande litar på i denna soppa av maktmissbruk
PC för Alla / IDG: Därför kan Assange förstöra för Wikileaks

Artiklarna har samma grundtes och argument. De är dessutom uppbyggda på ett liknande sätt. Det enda som skiljer dem markant åt är den rubrik som respektive publiceringsställe valde att ge dem. Fascinerande nog fick de båda artiklarna extremt olika mottagande. När den första publicerades fick jag en massa ryggdunk. När den andra publicerades kallades jag för en “illojal feministisk fitthora”. Hej och hå.

Det där tyckta jag naturligtvis var mycket intressant, så jag skrev ihop en bloggpost om det. I den kom jag fram till den ganska deprimerande slutsatsen att många tyvärr tror att man bara behöver läsa rubriken för att kunna bilda sig en uppfattning om texten. Det är en slutsats jag tänker förtränga djupt nästa gång jag sätter mig ner för att skriva en debattartikel. Jag anar nämligen att den kan vara hämmande för kreativiteten.

En annan sak som väckt mitt intresse i allt det här är hur lätt det verkar vara att se mellan fingrarna när de egna förebilderna trampar i klaveret. I det här fallet anser jag att Assange har gjort det genom att inte hantera anklagelserna emot honom på bästa sätt. Han har till exempel valt att soppa ihop sig med Ecuadors makthavare och inte sett till att skydda Wikileaks från turbulensen kring honom själv. Det har alltså inget med skuld eller oskuld i frågan om själva anklagelserna att göra. Det är en fråga om hur han valt att hantera anklagelserna.

Jag upplever det som extremt inkonsekvent att inte välkomna granskning även av egna förebilder. Antingen tror man att transparens och plats för konstruktiv kritik, eller så gör man det inte. Man kan liksom inte välja och vraka genom att säga: “Politiker/myndigheter/valfri maktinstans måste vara transparent och öppen för kritik, MEN våra egna företrädare behöver absolut inte vara det.” Det håller liksom inte. Det inger ingen som helst trovärdighet.

Därför avslutade jag den där bloggposten om hur olika två ganska likartade texter togs emot med några små funderingar som jag alltid försöker att ha i bakhuvudet:

ALLA makthavare, officiella och inofficiella, måste kunna granskas och vid behov kritiseras. ÄVEN de egna förebilderna. Finns det inte utrymme för öppen och konstruktiv kritik, så är något alltid fel. Om inte annat själva bristen på öppenhet.

Lita inte på någon som försöker tysta dig med yttrandefriheten som vapen. De är inte intresserade av yttrandefrihet. De är intresserade av att de ska få säga vad de vill medan du antingen applåderar dem eller håller käften.

Följ aldrig någon i blindo och ompröva dina lojaliteter med jämna mellanrum. Ingen förtjänar frikort på din lojalitet på livstid no matter what. Lojalitet är något man måste förtjäna om och om igen.

Tyck vad du vill, men var säker på att åsikten faktiskt är din. Det är lätt att ryckas med, men grepar och facklor gör sig bäst i svartvita skräckfilmer, inte på twitter.

Det skadar liksom aldrig att vara lite allmänt trevlig om man vill att folk ska lyssna. Det förstår ganska många. En del andra, not so much…

Om dessa funderingar kvalificerar mig till att kallas “illojal feministisk fitthora”, så kan jag inte annat än att göra slutsatsen att det är tämligen bra att vara en illojal feministisk fitthora. Personligen skulle jag dock hellre välja att kalla det att vara konsekvent i sitt engagemang för transparens och öppenhet. Men, det är ju jag det.

I dag skriver förresten Mårten Schultz bra och sansat om Assangefallet i DN: “Assangefallet är inte en fotbollsmatch“. I väg och läs!

Och varför inte passa på att även läsa Emma “Opassande” Anderssons sansade tankar kring det hela. “Är det verkligen okej med rättshaverist-retoriken i media?” I väg och läs den med!

Cirkus Assange

I går meddelade Ecuador att man ger Assange politisk asyl. Ja, vad ska man säga? Cirkus Assange rullar vidare. Det återstår att se om han ens lyckas ta sig till Ecuador. Det är i nuläget minst sagt ovisst.

Jag skrev en artikel på SVT Debatt om hela cirkusen i går. Hoppa gärna in och läs den: “Wikileaks är de enda jag fortfarande litar på i den här soppan av maktmissbruk“.

Den fick lite drag på twitter, så jag översatte den till engelska också. Den engelska versionen finns här: “Uncertainty feeds off the abuse of power“.

Själv känner jag mig mest lite trött på alltihop. Det finns så många som agerat märkligt i den här historien. Prestige har gång efter annan satts framför pragmatism. Åklagaren hade gott och väl kunnat vara liiite mindre fyrkantig. Assange hade gott och väl kunnat vara liiite mindre full of himself. De som sitter på åskådarplats kunde, oavsett vilken hejarklack de tillhör, ha varit en smula mer eftertänksamma och nyanserade. Världen är inte svart eller vit. God eller ond. Det mesta faller faktiskt inom någon sorts mellanmjölkigt mellantingsram.

I min artikel skriver jag bland annat:

Ovisshet föds ur maktmissbruk. Hade vi haft politiker och tjänstemän som inte gång efter annan ertappades med fingrarna i syltburken hade vi kanske kunnat lita på dem när de säger att Assange inte är ett offer för en konspiration på grund av sitt arbete med Wikileaks. Hade Assange levt upp till sina egna öppna ideal hade vi kanske kunnat lita på honom när han ihärdigt hävdar att han är utsatt för en konspiration istället för att ta en time out och rädda Wikileaks från en annars ofrånkomlig guilt by association. Som det nu är kan vi inte lita på någon.

Jag tror att det någonstans är kärnan i alltihop. När makthavare av olika slag (regeringar, myndigheter, frihetskämpar, etc) låter makt och prestige stiga dem över huvudet blir vi någonstans alla offer.

Vad händer när man inte kan lita på någon som man borde kunna lita på? En del skapar en en egen sanning som materialiserar sig i diverse mer eller mindre väl underbyggda konspirationsteorier. Andra ger bara upp och tänker: “Varför ska jag ens orka bry mig?” Båda reaktionerna är mänskliga, men jag tror att det är viktigt att inte bygga sitt eget lilla universum eller att bara ge upp även om det naturligtvis kan te sig lockande när världen omkring en är som den är.

Världen går att förändra, men bara om man håller huvudet kallt och är beredd att kämpa för det.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Birroland

Så här såg jag ut i morse när jag började läsa runt på nätet och hittade en länk till en ny text av Marcus Birro.

Det finns sådana där saker man vet att man inte ska göra, men liksom gör ändå. Ni vet vad jag menar. Om man ser en skylt där det står “Nymålat” så måste man ju känna på färgen för att få det bekräftat. Eller om någon säger: “Akta, den är varm!”, så måste man dit och bränna fingret för att vara riktigt säker. Jag har ett likadant förhållande till Marcus Birro. Varje gång han har skrivit en krönika, så vet jag att jag borde låta bli att läsa den, men jag kan liksom inte låta bli. Och varje gång när jag väl läst texten, så ångrar jag mig. Det är helt enkelt inte bra för mitt blodtryck att närma mig Birro.

Men, det är naturligtvis helt mitt eget fel och jag har bett om ursäkt till Birro för det. Trots det är jag lite glad över att det var KD som höll på att få den bittraste kalken på halsen och inte Piratpartiet. Politik är ett jäkla slitgöra och det sista man behöver bredvid sig när man kämpar i sitt anletes svett är en bitterjöns som alltid skyller på andra och drar ner stämningen.

I morse frestades jag alltså att utsätta mig för Birro igen. Han skriver nämligen i Dagen att Sverige behöver ett nytt parti. Det lät ju spännande så jag började läsa. Det skulle jag inte ha gjort. Nu är min puls sådär ohälsosamt hög igen.

Som vanligt är ingenting Marcus Birros fel. Det är naturligtvis KD:s fel att de inte var mogna för Birro som partiledare. Jaha, jag antar att det aldrig föresvävat Birro att det kanske var han som inte var mogen att bli partiledare. Det är alltid någon annans fel. Och det är minsann inte bara KD som inte är redo för Birro. Det är tydligen hela Sverige som bara vill ha partiledare som lyssnar på Magnus Uggla och läser deckare. Pust!

Eftersom jag varken lyssnar på Magnus Uggla eller läser Camilla Läckberg, så kan jag upplysa Birro om att det går alldeles utmärkt att vara partiledare utan de egenskaperna. Jag läser T.S Eliot, Jeanette Winterson, George Perec och Italo Calvino och lyssnar på Diamanda Galás, Dolly Parton, Siobhan Fahey, Sugarcubes och Nina Hagen. Det har aldrig inverkat på mitt jobb som partiledare. Jag har en vurm för gaming, har en flickvän och samlar på signerade foton av actionhjältinnor. Hur bra passar jag in i partiledarnormen? Inte alls. Har det någonsin bekymrat mig? Nej.

Om man låter andra människors eventuella synpunkter hindra en att leva sitt liv, så är det ens eget fel att man inte får något gjort, inte deras. Det kommer alltid att finnas folk som har synpunkter på det man gör eller vem man är. Det kan man inte göra något åt. Det enda man kan göra något åt är sin egen reaktion på det. DET tycker jag att Birro borde fundera lite på. Kan det månne vara så att han har minsta lilla eget ansvar för sitt liv? Bara lite, lite?

Nåväl, det som upprörde mig mest den här gången var denna lilla mening:

Politik borde handla om Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.

Öhm… Nej, verkligen inte. Jag gillar historia. Jag tror att man kan lära sig en hel del av historien. I just det här fallet kryllar historien, och för all del också samtiden, av otrevliga exempel på vad som kan hända om man blandar ihop religion och politik.

Jag har den största respekt för människors religiösa tro och religionsfrihet är en fundamental frihet. Var och en måste få ha rätt att tro på vad han eller hon vill utan att hånas, hotas eller på annat sätt lida skada för det. På ett personligt plan tror jag att religiös tro kan vara en fantastisk kompass och stöd här i livet. Jag tror att religion kan stärka människor. Jag tror att mycket gott kan komma ur en religiös tro.

Men, om vi lämnar det personliga planet och ger oss in i politiken, så hamnar saken i ett annat ljus. Hur skulle det vara att leva i ett Birroland som kretsar kring: “… Gud, skuld, synd, bot, frälsning, bättring.” Tja, det skulle vara ganska trist om man inte bekänner sig till samma religion som Birro. Hur skulle en muslim eller hindu ha det i Birroland? Det skulle nog vara lite knivigt även om man var kristen, men inte katolik som Birro är. Eller om man, som till exempel min flickvän, är katolik på ett väldigt annorlunda sätt än Birro. Jag gissar att det där med religionsfrihet snabbt skulle städas undan för “den rätta läran” i Birroland.

Och sådana som jag? Mitt liv i Birroland skulle antagligen suga ganska rejält. Varken jag eller någon annan hbtq-personer skulle ha mycket att hämta i Birroland. Det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att bli deporterade till ett lite mer vidsynt land där man både får tro på vad man vill och vara som man vill i full harmoni med andras tro och sätt att vara.

Eftersom jag sedan flera år tillbaka lever tillsammans med en katolik är katolicismen ingenting främmande för mig. Inom katolicismen bygger hela idén med bikt, botgöring och frälsning på att man får insikt i vad man gjort fel och tar eget ansvar för det. Det är en i grunden väldigt bra princip. Alla kan göra fel, men om man inser det, ångrar sig och axlar ansvaret, så får man en ny chans. Jag gillar det och försöker efter bästa förmåga att leva så.

Hur Birro lyckas gifta ihop detta med den personlighet han visar upp i sina texter vet jag då rakt inte. Jag känner inte Birro personligen, men av hans texter har jag aldrig någonsin lyckats utläsa någon form av självinsikt eller ens en ansats till eget ansvarstagande. Han är alltid ofelbar och missförstådd. Allt hemskt som händer är någon annans fel och han är ett stackars offer. Kan en av anledningarna till att folk verkligen inte ville se Birro som partiledare för KD månne vara att de har fått nog av politiker som skyller ifrån sig och inte tar ansvar? Det tror jag.

Ja, ni får verkligen ursäkta mig för att jag inte plockar fram fiolen och ackompanjerar Birros eviga gnällande, men vi har faktiskt alla våra kors att bära. En dag får vi kanske lägga ifrån oss dem och promenera genom pärleporten, men jag betvivlar att Birro kommer att göra oss sällskap om han inte börjar jobba på det där med insikt och eget ansvarstagande. Jag tror inte att Sankte Per vill att en bitterjöns som konsekvent skyller på andra kraschar hans party.

Livet blir så jäkla mycket bättre och roligare om man inser sin egen del och ansvar i det. Om ni inte tror mig när jag säger det, så ge åtminstone min egen lilla profet en chans:

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.