Minns ni vilket ståhej det var om FRA-lagen 2008? Då ledde det till att regeringen lovade dyrt och heligt att man skulle förse FRAs verksamhet med både livrem, hängslen, flytväst och hjälm, så att ingen av oss skulle riskera att råka illa ut. ”Hon är säker, gamla Bettan”, sa man och klappade kärleksfullt på FRA.

Naturligtvis är gamla Bettan inte säker. Alla databaser lider av informationsinkontinens.

Nu, fyra år senare, har Siun, Statens inspektion för underrättelseverksamheten., gjort lite stickprover hos FRA och resultaten är tämligen skrämmande. Det visar sig nämligen att FRAs verksamhet uppvisar allvarliga brister i över 30% av de kontrollerade fallen. Här är några exempel:

FRA har skickat uppgifter till Säpo utan att ange tydligt varför. Siun påpekade detta för FRA, men vid en senare kontroll upptäcktes det att de utan förklaring gjort samma sak igen.

FRA har en skyldighet att förstöra viss information. Denna förstörelseskyldighet har dock FRA valt att tolka mycket kreativt. Istället för att helt förstöra uppgifterna har man sett till att man vid behov ska kunna återskapa dem.

Jag är inte speciellt förvånad. FRA tycks ha en ganska osund internkultur där man inte har några problem med att tänja högst betänkligt på lagens begränsningar. Nu har vi fått ännu fler bevis på det. Det som är förvånande är snarare att politikerna låter dem hållas. Det enda rätta vore att riva upp FRA-lagen och förbjuda FRA att massavlyssna det svenska folket.

Beatrice Ask kommer nu att få svara på hur hon ska täppa till FRAs informationsinkontinens. Hon kommer säkert att säga fina saker som inte kommer att hjälpa. Alla databaser läcker, speciellt om de som förvaltar dem struntar i att följa de regler som faktiskt finns. Den enda information som inte läcker är information som aldrig samlas in.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Under 2010 anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet omkring 1,4 miljoner brott i Sverige.

Bland dessa anmälningar finns bland annat detta 91 konstaterade mord, 113 000 våldsbrott, 17 200 sexualbrott, 9 220 rån, 19 800 bostadsinbrott och 29 600 rattfyllor. Det är ganska många allvarliga saker.

Under samma år klarades det upp ca 533 000 brott upp. 244 000 av dem personuppklarade och ledde till åtal. 289 000 av dem klarades upp tekniskt, dvs, man kunde inte styrka att brott begåtts.

Polisutredningar kan naturligtvis pågå över årsskiften och därmed påverka statistiken något upp eller ned, men det är ändå signifikant att differansen mellan anmälda brott och uppklarade brott är hela 867 000. Det indikerar tydligt att polisen inte hinner med. De har för mycket att göra.

I ljuset av detta görs en del mycket märkliga prioriteringar. Redan nu arbetar två till tre åklagare exklusivt med upphovsrättsbrott. Dessutom har man satt samman en grupp om ett femtontal (uppgifterna om antal varierar något) poliser som fokuserar på att jaga fildelare.

Ordföranden för riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (s) skriver i SvD om de prioriteringar han tycker att man borde göra för att minska brottsligheten i Sverige. Jag vill ge honom en extra punkt.

Sluta slösa polisens och rättsväsendes knappa resurser på att jaga fildelare. Det är bra för kulturskapare, kulturkonsumenter, ja för själva kulturen, att den delas. Det är befängt att ha en lag som få respekterar mot något som inte skadar någon. Och om polisen ska fokusera på att rädda kultur, så borde den kanske fokusera på den helt unika kultur som just nu inte skyddas alls, istället för att ”skydda” kultur som inte behöver skyddas.

Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet uttryckte det nyligen mycket bra i DN:

”Det är inte realistiskt att lagföra en halv miljon människor. Det är heller inte bra att ha en lagstiftning som inte omfattas av den allmänna moraluppfattningen i landet. Man kan se lagstiftningen som ett uttryck för gällande etik. När det gäller fildelningslagstiftningen finns det stora grupper som inte ser den så.”

Sluta slösa bort våra skattepengar på jakten på fildelare och låt istället polisen fokusera på att jaga människor som är till skada för andra och samhället!

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det är ingen nyhet att automatisk filtrering av vilka sidor man kan komma åt på nätet från olika arbetsplatser, skolor och myndigheter fungerar mycket dåligt. I förra veckan kunde vi läsa om stackars katten Sixten, som av outgrundlig anledning klassificerats som porr och därmed var fyfy av Örebro landsting.

Sixten var med rätta mycket indignerad över det hela och hans människa, som för att göra den komiska poängen ännu större är en välartad kyrkoherde, var också en smula förbluffad över att Sixten gått och blivit ”porrkatt”.

I går läste jag här på Nyheter 24 att jag tydligen alldeles ovetande gått och blivit ”Porr-Anna”, även jag i Örebro. Kommunens hemsida har nämligen valt att klassificera alla hemsidor som innehåller ordet ”lesbisk” som porr. Jag skriver ju då och då om hbtg-frågor och om lite allmänt flatiga saker. Jag har till och med lagt upp en sådan där porrvideo på min andra blogg. Så jag antar att jag gått och blivit pornograf, åtminstone i Örebro.

Jag har dessutom ännu en mörk hemlighet att bekänna. Det här är inte första gången jag blivit porrblockerad. På 90-talet hade jag en hemsida om den engelska författarinnan Jeanette Wintersons böcker. Det visade sig dock snart att akademiker (för det var mest sådana som hängde på min sida) i USA hade svårt att ta sig in på sidan från sina universitet. Roten till det onda var att Wintersom har skrivit en roman som heter ”Sexing the Cherry”. På min hemsida fanns ordet ”sexing” nämnt titt som tätt och det går ju bara inte för sig. Det faktum att ordet betyder ”könsbestämma” och att det i det här fallet syftade på att könsbestämma ett ympat körsbärsträd spelade tydligen mindre roll. ”Sexing” var snusk, och sådant ska minsann inte akademiker ägna sig åt på arbetstid.

Sexing the Cherry är för övrigt en mycket bra roman, som jag tycker att ni bör läsa av tusen anledningar, men om det är porr ni är ute efter kommer ni nog att bli besvikna. Det mest erotiska i den är en liten berättelse om när den första bananen kom till Europa. Mycket naughty. Eller kanske inte alls.

I den här vevan fick jag också veta att de amerikanska universitetens rabiata inställning till porr vållade stora problem för läkarstudenter och forskare. En av personerna som hörde av sig hade en flickvän som försökte göra en studie av bröstcancer. Det visade sig vara en besvärlig historia, eftersom universitetet inte tillät besök på hemsidor som innehöll ordet ”breast”.

Skämt å sido, så är dessa märkliga blockeringar faktiskt ett problem. Både jag och katten Sixten är kaxiga typer och kan nog ta det hela med ro, men det finns ett större problem. Vad skickar man ut för signaler till till exempel hbtq-personer om deras helt vanliga liv klassas som porr och blockeras? Samhället skickar dem redan urdåliga signaler, det behövs inte fler. Faktum är att det är just sådant här trams som tvingade mig och andra att göra våra ”porrvideor” och lägga ut dem på YouTube.

Och om ordet ”breast” är olämpligt, så kan ana att det finns liknande blockeringar för ord som beskriver andra ”olämpliga” kroppsdelar som det faktiskt ligger i allas intresse att läkarvetenskapen intresserar sig för. Jag är nu ingen expert på porr eftersom jag generellt tycker att det är oändligt tråkigt och intetsägande, men en sak vet jag i alla fall. De ord som intresserar läkarkåren är sällan de ord som används för att göra pr för porr. Man skulle, utan att gå in på detaljer, kunna säga att man använder ett något annorlunda vokabulär.

Man kan naturligtvis argumentera för att man inte ska surfa privat alls på jobbet, men hur vet man vad som är privatsurf och vad som är arbetssurf? Det är knappast omöjligt att någon som jobbar inom landstinget eller kommunen behöver surfa in på en hemsida som tex innehåller ordet ”lesbisk” å yrkets vägnar. Landstingets datorer används av läkare och psykologer. Kommunens datorer används av personer som bland annat arbetar med barnomsorg och fritid, kultur, flyktingmottagande och socialtjänst. Något vore stort fel om dessa personer aldrig googlade på ordet ”lesbisk”, för det skulle innebära att de ignorerade en hel grupp i sin verksamhet.

Och om nu någon privatsurfar på ordet, så är det i sig inget problem förrän surfandet blir så ymnigt att det påverkar arbetet negativt och det kommer i vilket fall att märkas förr eller senare. Det är inget man hindrar genom tramsiga blockeringar.

Världen blir inte ett bättre ställe för att man förbjuder folk att läsa om vissa saker. Världen blir bara så ohyggligt mycket fattigare.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Titta riktigt noga på bilden här ovanför. Vad ser du?

1. En glad liten familj med gitarr? Kanske får du lite nostalgiska 70-talsvibbar? Det är ganska troligt att du får ett litet leende på läpparna.

2. Eller tycker du kanske att bilden föreställer ondskans ansikte? Det som förebådar världens undergång, doom and gloom och allt det där?

Jag kan avslöja att bilden föreställer SvDs ledarskribent Sanna Rayman och hennes familj. Jag tycker att det är en himla rar bild som gör mig glad, så jag väljer alternativ 1. Om du har valt alternativ 2, så betyder det med största sannolikhet att du arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin.

Nu kanske ni undrar hur man kan läsa in ondskans ansikte i denna trevliga lilla familjebild. Kanske blir det lättare att förstå det resonemanget om jag berättar att dessa fryntliga och glada människor är misstänkta upphovsrättsbrottslingar? Kanske hjälper det om jag berättar att de med berått mod angripit stackars Mikael Wiehe och inte ens har vett att skämmas över det?

Sanna Rayman och hennes familj har nämligen gjort en liten parodi av en av Wiehes låtar som de kallade ”Sång till en sluss” som ett inlägg i den hetsiga debatten om Slussen i Stockholm. För att förstärka det parodiska draget kallade de sig ”Sanna Plong Rayman and The Inslag Santesson Orchestra” när de lade upp parodin på YouTube.

Just här förvandlades de till glada amatörer till förhärdade brottslingar. Det upplyste Wiehes manager Anders Larsson på United Stage Artist dem om. Rayman och hennes familj är dock inte av det slag som lägger sig på rygg så snart upphovsrättsindustrin skramlar lite med sina vapen. De står på sig och det ska bli spännande till slut hamnar. Redan nu kan jag ju konstatera att Wiehes manager mest sett till att många fler hittat parodin. Det känns ju kontraproduktivt ur hans synvikel.

Ta en titt på den där bilden igen. Upphovsrättsindustrin har faktiskt lite rätt. Det kanske inte är ondskans ansikte, men det är faktiskt så där de allra flesta förhärdade upphovsrättsbrottslingar ser ut. De är vanliga hyggliga människor som aldrig haft några problem med rättvisan. Det är människor som gillar kultur och som, precis som miljoner andra, vill dela med sig av den på olika sätt. Det är, framför allt, människor som inte utgör någon fara för någon. Det är människor som bär fram kulturen och håller den vid liv.

Är det då bara jag som tycker att det är liiite märkligt att vi har flera specialåklagare och en taskforce om femton specialutbildade poliser som har till uppgift att komma tillrätta med dessa hemska människor? Och är det inte liiite märkligt att man mobiliserar så mycket kraft och energi i att rädda kultur på topplistorna när vi fullkomligt skiter i att skydda våra fullkomligt unika fornminnen?

Fundera på det medan ni avnjuter det hemska påstådda upphovsrättsbrottet här: ”En sång till en sluss”.

Slutligen önskar jag familjen Rayman/Santesson en riktigt trevlig jul och hoppas att ni kan glömma Wiehes något rabiate manager i några dagar och bara njuta av god mat, trevliga vänner och roliga julklappar.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Regeringen har skapat en ynka sida om tolerans på sin hemsida. Tanken är att bemöta myter om invandring, fördomar och främlingsfientlighet. Det låter ju fint och faktum är att man verkar ha lyckats med det omöjliga. Man har lyckats få de mest osannolika kombinationer av det politiska spektrat att unisont såga integrationsministerns initiativ oavsett vad man har för åsikter om att det kommer människor från andra delar av världen till Sverige. Det är ju lite speciellt.

Själv är jag av åsikten att det är bra att människor förflyttar sig och blandar upp sig. Jag tror att det är berikande för alla parter. Däremot har även jag svårt för regeringens tilltag. Därför skrev jag en replik i DN till Ullenhags artikel: ”Fina ord måste backas upp i handling”.

Mina betänkligheter kring Ullenhags initiativ grundar sig i att jag har svårt för politiker som har ett alltför elastiskt förhållande till lag och sanning. Det stör mig när man försöker måla upp en bild av verkligheten som helt enkelt inte stämmer. Den sittande regeringen är mycket duktiga på detta.

I just det här fallet försöker man måla upp en human bild av regeringen, som helt enkelt inte stämmer. Det finns ingenting humant i att behandla folk som skit stick i stäv med svensk lag och internationella överenskommelser. En futtig sida om tolerans förändrar inte det faktumet.

Ullenhag försöker dessutom lyfta fram att den svenska regeringen minsann tror på integritet och därför samlas det inte in information om människors etnicitet, religion och så vidare. Det är en ren lögn. FRA har en egen version av Personuppgiftslagen och får samla in information om just det och om sexuell läggning, fackföreningstillhörighet och annat. De får dessutom använda denna information i byteshandel med andra länder. Kort sagt: Ullenhag ljuger.

Vi har en regering som ganska konsekvent säger fina saker, men gör fula saker. Det är ett ganska obehagligt problem som vi hela tiden måste lyfta fram i ljuset. Varje gång de bluffar måste vi syna bluffen.

Nåväl, min replik kan ni läsa här.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

I torsdags debatterades kameraövervakning i skolor på Debatt i SVT. Det var en deprimerande uppvisning i blind tro på att tekniken kan lösa alla problem. Därför skrev jag en debattartikel om kameraövervakning till SVT Debatt för att reda ut begreppen: ”Oansvarigt att ge elever kamerans falska trygghet”.

Här kommer ett par soundbites ur den artikeln:

”De verkliga problemen uppstår när politikerna faktiskt börjar anamma den nya tekniken. Då tycks nämligen alla hämningar släppa och de påminner mest om en skock fulla pokerspelare som går all in oavsett vilka kort de har på hand. Vurmen för kameraövervakning är ett aktuellt exempel på denna blinda tro på teknikens förmåga att lösa alla problem.”

Och…

”Jag är partiledare för ett parti som i grunden är mycket teknikvänligt. Det förvånar mig faktiskt att vi allt oftare tvingas vara de som håller i handbromsen när andra politiker rusar åstad för att klämma mesta möjliga ur den nya tekniken i sin iver att hålla koll på vad andra människor har för sig. Kanske beror det på att vi faktiskt förstår tekniken och det faktum att den både kan brukas och missbrukas och att gränsen däremellan inte alltid är enkel eller självklar.”

Jag älskar teknik och ser massor av positiva saker med den, men jag har den senaste tiden börjat inse att min roll nog kommer att bli att vara den som ständigt måste påpeka att teknik inte är lösningen på alla problem här i världen. Låt mig ta några aktuella exempel:

Tidningarna tror att de kan skapa trevligare kommentarsfält genom tekniska lösningar som tex Facebook-inloggning. Någonstans på vägen glömde de bort att detta dels kommer att tysta en del viktiga röster och dels kommer att ge Facebook ännu mer personlig information att sälja reklam med. Visst, på ytan kanske kommentarsfälten ser bättre ut, men det är en falsk skenbild. Under ytan är det allmänt ruttet. Otrevliga kommentarsfält är ett kommunikationsproblem, som man inte kan lösa med teknik. Det löser man med mänsklig närvaro.

GPS-övervakning av barn får föräldrar att känna sig trygga, men det är en falsk trygghet. GPS är inte fool proof på något sätt. Tekniken kan gå sönder, den kan medvetet förstöras. Tekniken kan aldrig ersätta ett ansvarstagande föräldraskap. Barn blir trygga av mänsklig närvaro.

Kameraövervakning på gator och torg och i skolor. Det låter fantastiskt. På ett enkelt och billigt sätt avskräcker man från brott och reder ut de brott som ändå inträffar. Förutom att kameraövervakning inte är billigt, inte avskräcker från brott och dessutom är ett ganska trubbigt verktyg för att lösa brott. Gammalt hederligt fotarbete från polisens sida är långt mycket mer effektivt. Det finns dessutom ingenting med kameraövervakning som är enkelt. Det är en mycket komplicerad härva av olika rättigheter som på ett eller annat sätt kränks.

Det handlar inte om att vara för eller emot den nya tekniken. Det handlar om att förstå den och veta vad som är positivt bruk och vad som är negativt missbruk.

Vi ska inte skapa ett samhälle där vi lämnar fostran av våra barn och ungdomar till tekniken. Vi ska bygga ett samhälle där vi fostrar våra barn och ungdomar genom att finnas där för dem. Tekniken är ofta ett praktiskt hjälpmedel, men inte alltid. Den kan aldrig ersätta mänsklig närvaro.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

För ett par veckor sedan beklagade sig ett antal lobbyorganisationer från upphovsrättsindustrins lag på SvD Brännpunkt över att Sverige är ”piraternas paradis”. Det var idel sorgesånger och det önskades julklappar till höger och vänster av inte mindre än tre svenska ministrar.

De fick mothugg av en rad IT- och telekomföretag rev ifrån och påtalade att det faktiskt måste finnas någon slags balans mellan olika rättigheter och intressen. Det är helt i linje med vad EU-domstolen tycker. De har slagit fast att även om upphovsrätten skyddas av EU, så trumfar den faktiskt inte alla andra rättigheter. Det gläder mig att detta faktum även tycks ha gått upp för en rad journalister, som numera inte sväljer upphovsrättsindustrins ”sanningar” rakt av.

Själv lackade jag ur ganska rejält och synade upphovsrättsextremisterna i sömmarna. Det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det också.

Jag ställde två frågor i min replik:

1. Hur långt är ni beredda att gå för att stoppa fildelningen? Är det rimligt att montera ner yttrandefriheten och luckra upp rättssäkerheten? Era systerorganisationer i USA tycker att Kina och Iran är positiva föredömen i sin kontroll av internet. Ingen av er har protesterat mot detta. Betyder det att ni delar deras uppfattning?

Och…

2. Har inte upphovsrättsindustrin ett visst samhällsansvar? Jag vet att Per Strömbäck inte tycker det, eftersom han sagt det till mig, men delar ni andra den uppfattningen? Är verkligen upphovsrättsindustrins främsta uppgift att tänja på grundläggande demokratiska rättigheter så långt det går för egen vinnings skull?

Jag noterar att jag ännu inte fått ett svar på någon av dem. Faktum är att lobbyisterna verkar ha stått över sin obligatoriska chans till slutreplik för att slippa svara på dem. Det säger mig att de är beredda att gå precis hur långt som helst och att de inte är beredda att ta något som helst samhällsansvar.

Det är ju bra att de är tydliga på dessa punkter. Det är mindre bra att de politiker som för deras talan verkar fullkomligt omedvetna om det. I går debatterade jag kulturdelning med Johan Pehrson i Agenda. Han är en stilstudie av lyckligt ovetande politiker som duktigt rapar upp de argument man fått att upprepa till dödagar oavsett hur världen runt omkring ser ut. Jag har även bloggat några korta tankar om debatten på min hemmablogg.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

I dag var jag på banken för mitt årliga samtal med min personlige bankman. Jag vet inte riktigt hur personligt det blir eftersom det är en ny personlig bankman varje år, men den här var ung, trevlig och hjälpsam så jag hoppas att jag får ha kvar honom åtminstone ett par år.

Jag fixade med huslån och kände mig ordentlig. Jag ordnade med sparande och kände mig vuxen. Jag skaffade mig en pensionsförsäkring och kände mig gammal.

Jag förberedde också lite jox åt min sambo som inte kunde vara med. Det fick mig att känna mig en smula obekväm. Den trevlige bankmannen refererade nämligen hela tiden till min sambo som ”han”. Och visst, min sambo har ett namn som med en helt annan stavning skulle kunna vara ett mansnamn, så det var kanske inte så konstigt att det blev lite fel.

Den personlige bankmannen var mycket trevlig på alla sätt och viss, så jag har verkligen inga klagomål på honom. Det var mitt eget fel också. Jag hade kunnat rätta honom, men det är faktiskt inte alla dagar man orkar rätta folk. Jag gör det oftast, men i dag var jag trött och förkyld och struntade i det. Det kommer jag att ångra när det blir dags att ha möte alla tre för då kommer förvirringen att bli ännu större. Jag gissar att det hela kommer att få en del underhållningsvärde.

Jag kom att tänka på allt det där när jag läste Johan Hiltons krönika ”No tears for queers” i Expressen. Nätet fylls av YouTube-videor med folk som berättar om hur hemskt allting är och andra som berättar om att det blir bättre. Jag har också gjort en. Vänligt sinnade människor klickar tumme upp och tycker att de gjort något bra och det har de väl kanske, men en tumme, eller tusen eller hundra tusen tummar gör inte så stor skillnad.

Fortsätt gärna att klicka tummen upp för saker ni vill stödja, men glöm inte att göra det i vardagen också. Det är inte så svårt. Det räcker faktiskt med att inte bara anta att folk är på ett eller annat sätt. Alla är olika. Glöm inte bort att personer du möter med största sannolikhet inte är precis som du. Att alltid ha det i bakhuvudet är värt mer än en miljon tummar.

Med det sagt, så kan jag också berätta att man ibland blir så gräsligt vanligt behandlad att man nästan längtar efter någon som har ett litet bigott drag, så att man slipper känna sig sådär tråkigt lika träningsoverall-vanlig. Jag bloggade om det för ett par år sedan när det var Pride och då berättade jag bland annat om mina erfarenheter av sjukvården:

”Strax innan jul blev jag ganska hastigt sjuk och fick lämna namn på kontaktperson på sjukhuset. Det var ingen som såg det minsta besvärad ut när jag gav dem min flickväns kontaktuppgifter och sa att hon var min flickvän. När jag några månader efter det opererades, så upprepades samma procedur utan några som helst problem och sköterskorna tyckte det var hur trevligt som helst när min flickvän kom och hälsade på. (Det kan dock ha haft att göra med att det då föll på min stackars flickväns lott och inte deras att valla en morfinhög, gråtmild jag med en kräkpåse i högsta hugg fram och tillbaka i korridoren.)

Ett par månader efter det fick min flickvän operera bort blindtarmen (ja, vi lovar att hålla oss från sjukhus på ett tag nu!) och det gick precis lika bra. Efter sista vändan på sjukhuset var det då bara att inse att man inte är speciell på något vis. Det kändes nästan lite snopet. Lite som när “the only gay in the village” upptäcker att det flyttat in en ny frisör till byn i Little Britain. Det var nästan så att man önskade sig ett par höjda ögonbryn, för effekt, för old times sake. Men inte då. Så jäkla snopet…”

Kanske har jag och min flickvän gått och blivit sådana där svenssonflator som Einerstam brukar twittra om… Sådana där som ingen jäkel orkar höja på ögonbrynet åt. Jag närmar mig tanken med skräckblandad förtjusning.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Ny teknik ska förutse vilka som kommer att begå brott. Det kan man bland annat läsa om i Aftonbladet:

”På en hemlig plats i nordvästra USA testas tekniken som analyserar människors rörelser, förändringar i kroppsvärme och tonhöjden i rösten, och rytm och hastighet på personers tal.”

Utrustningen är tänkt att användas på till exempel flygplatser och idrottsarenor. Mjaha, ja… För tanken på att flyga eller på att favoritlagets vinst eller förlust är ju verkligen inget som får folk att bete sig lite märkligt? Att ändra kroppstemperatur och höja rösten?

Jag anar att det kommer att bli en ofantligt hög felmarginal och att folk kommer att plockas in för kontroll enligt löpandebandprincipen för att de ”gav utslag i den finfina maskinen”. Jag gissar att denna nya teknik kommer att ge flygrädda möjligheten att ta sin fobi till nya och oanade höjder. Förr hade de bara själva flygningen att oroa sig för, nu måste de dessutom begrunda risken att bli utplockade för random stripsearch.

De senaste tjugo årens teknikutveckling är fantastisk, men det betyder inte att vi måste använda teknik till allt. Det finns till och med tillfällen då det är direkt olämpligt. Det går till exempel inte att byta mänsklig närvaro mot teknik och det är vad man försöker göra här. Jag är ganska säker på att en välutbildad och uppmärksam säkerhetsperson är långt mycket bättre på att hitta potentiella hot utan oacceptabelt hög felprocent än vad den här nya tekniken är.

Med det sagt så finns det dessutom all anledning att fundera på varför vi ska fostras att misstänka varandra för allt tänkbart ont i tid och otid. De allra flesta människor är faktiskt ganska hyggliga.

UPPDATERING: Och här kan ni läsa Nyheter24s artikel om det hela: ”Nu kan Minority Report bli verklighet”.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det har varit lite mycket, så jag har inte hunnit pusha för två radioprogram som jag varit med i den här veckan.

För ett tag sedan intervjuade Fredrick Federley mig. Det sändes i söndags. En timmes trevligt småprat om ditt och datt i Tala till punkt med Federley. Det kan du lyssna på här.

I måndags satt jag och mös tillsammans med Unni Drougge och Varg Gyllander in en studio på Radio 1. Det blev två timmars rafflande samtal om integritet och övervakning. Det kan du lyssna på här.

Jag begär nu inte att ni ska offra tre timmar av ert liv åt mitt malande, men om ni kombinerar det med att diska, städa, promenera hunden eller klippa tånaglarna, så lyssnar ni liksom utan ansträngning. Det kan vara värt det. På tre hela timmar vore det ju märkligt om jag inte glimtade till en enda gång, eller hur?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.