Vi har nu kommit till dag fyra i min lilla bloggserie om datalagringsdirektivet. Nu ska vi prata om det där som många tycker trumfar allt vad integritet heter. Vi ska prata om pengar.

Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Jo, men det kostar betydligt mer att införa direktivet.

I dag kostar det Sverige omkring 2,5 miljoner kronor i månaden att inte införa datalagringsdirektivet. EU-kommissionen vill dock öka prislappen med närmare 11 miljoner i månaden. Om de får sin vilja igenom blir den sammanlagda årskostnaden för att inte införa direktivet omkring 162 miljoner kronor. Det kan låta mycket, men jämfört med att införa direktivet är det ett riktigt kap.

IT & Telekomföretagen, IT & telekomsektorns intresseorganisation med mer än 1000 medlemsföretag, uppskattar att bara införandet av datalagringsdirektivet skulle kosta mellan 760 miljoner och 1 miljard kronor. Utöver detta räknar man med en årlig kostnad på omkring 133 miljoner kronor.

Jag skrev en debattartikel på Newsmill i går där jag bland annat berörde detta. (In och läs!) Jag skrev bland annat:

“Oavsett om datalagringsdirektivet införs eller ej, så kommer det att vara vi som får betala kalaset, antingen genom höjda skatter eller genom höjda abonnemangsavgifter. Allt kokar ner till en fråga om vad man anser vara den bästa framtidsinvesteringen: Dyr övervakning eller billig frihet?

Vad tänker vår tids självutnämnda biskop Braskar säga om sin felinvestering till dem som redan i dag kämpar för att få pengarna att räcka till månadsslutet? Härtill var jag nödd och tvungen?”

Justitieminister Beatrice Ask pratade i går med TV4 om kostnaden för datalagringsdirektivet och konstaterade att: “Det finns inga gratisluncher.” Det har hon i och för sig rätt i, men man måste ju inte köpa en rutten lunch till ett överpris om man kan köpa en schyst lunch för ett bättre pris, eller hur?

Vad tycker du är den bästa investeringen: Dyr övervakning eller billig frihet? Fundera på det och mejla sedan dina riksdagsledamöter och tala om vad du helst lägger dina surt förvärvade pengar på.

Om ni vill läsa tidigare svar eller se vilka svar ni kommer att få senare i veckan, så finns den infon här:

Måndag: Vad är datalagringsdirektivet?
Tisdag: Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet?
Onsdag: Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Torsdag: Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Fredag: Vad kan jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det är onsdag i min lilla temavecka om datalagringsdirektivet och det är dags att svara på den tredje frågan. Den är extremt aktuell, eftersom den lyfts till höger och vänster just nu.

Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Nej, det måste vi inte. Det är en sak som politiker utan ryggrad säger för att döva sina egna samveten. Centerpartiet försöker till exempel slå mynt av att de minsann tycker illa om datalagringen, men att de minsann tänker rösta för den i alla fall.

Tanken är naturligtvis att EU:s direktiv ska implementeras av alla länder, men det är inte direkt ovanligt att så inte sker. Flera länder har valt att ännu inte införa datalagringsdirektivet. Jag såg inte heller några centerpartister eller andra som grät ut och citerade biskop Brask när Sverige valde att inte införa avloppsdirektivet.

Datalagringsdirektivet bryter dessutom mot Europakonventionens artikel 8. I den står det: “Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.” Det finns undantag för nationell säkerhet, andra personers trygghet etc, men det är en grov vantolkning av de undantagen att förutsätta att vi alla, varje dag, dygnet runt, utgör ett sådant allvarligt hot mot nationen och våra medmänniskor. Så, hur man än vänder och vrider på det krockar datalagringsdirektivet med denna artikel.

Sist, men inte minst, så har EU-kommissionen gjort en utvärdering av direktivet. Den kom fram till att direktivet innehåller brister. Rapporten är dock ofullständig eftersom de länder som redan implementerat direktivet struntar i att rapportera in den information som behövs för att göra en vettig utvärdering av direktivet. Ingen känner i detalj till vad direktivet i sin helhet får för konsekvenser. Inte heller den svenska riksdagen som den 21 mars förväntas rösta i blindo om saken.

Kort sagt, det är allt annat än ansvarsfullt att rösta för datalagringsdirektivet för att man är “nödd och tvungen”. Det finns inget sådant tvång. Ingen hotar våra svenska riksdagsledamöter med glödgade tänger om de inte röstar för direktivet. De har ett val. Det kanske finns de som inte gillar det, men de har faktiskt ett val. Om de inte hade det, så vore det tämligen onödigt att ens ha en omröstning.

Det enda som hindrar riksdagsledamöterna från att rösta nej är en osund vilja att vara duktigast i klassen och ge Fröken EU ett fint och glänsande äpple. Eller också är det så enkelt att man faktiskt tycker att det är en bra idé att kontrollera och övervaka dig och mig, men att man har för lite ryggrad för att stå för det.

Oavsett vilket, så är de som väljer att trycka på ja knappen nästa onsdag inte värdiga att representera dig och mig i riksdagen. Använd din röst 2014 till att uppmuntra dem att söka nytt jobb.

Om ni vill läsa tidigare svar eller se vilka svar ni kommer att få senare i veckan, så finns den infon här:

Måndag: Vad är datalagringsdirektivet?
Tisdag: Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet?
Onsdag: Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Torsdag: Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Fredag: Vad kan jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Det är tisdag i min lilla temavecka om datalagringsdirektivet. Det betyder att det är dags att besvara den andra frågan.

Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet? (video)
I de länder som infört datalagringsdirektivet hämtas det i genomsnitt årligen ut information i enlighet med direktivet 140 000 gånger. I Frankrike hämtas information ut en halv miljon gånger och i Polen, som är värst, en miljon gånger. Även om det inte finns information om varför man valt att hämta ut informationen, så visar blotta mängden att det inte bara kan handla om information som hämtas ut i samband med allvarliga brott. Tröskeln för när man hämtar ut information har sänkts till en oacceptabel nivå där alla löper mer eller mindre risk för att få sin privata information utlämnad och synad.

Datalagringsdirektivet förutsätter att staten alltid är hygglig och att polisen aldrig missbrukar sina befogenheter. Det är kriterier som är omöjliga att uppfylla. Redan i dag finns det tveksamheter att begrunda på båda planen. Agerar staten alltid i ditt intresse? Om de gjorde det, skulle de då behandla dig som en potentiell brottsling? Gör polisen aldrig några övertramp? Självklart gör de det.

Vi har turen att bo i ett ganska bra land, men kommer det alltid att vara så? Det har hänt mycket de senaste åren som tydligt indikerar att vi är på väg mot ett betydligt hårdare samhälle där staten vill ha mer och mer kontroll över våra privatliv. Allmän medmänsklighet har fått ta ett steg tillbaka för att ge plats åt allmän misstänksamhet.

Det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara mer återhållsamma vad det gäller att hämta ut privat information i enlighet med datalagringsdirektivet än vad andra länder är. Justitiedepartementet har redan tydligt deklarerat att an vill sänka ribban för när man ska få hämta ut information. Om man hämtar ut information hundratusentals gånger, så blir det svårt att utreda om uthämtningen i varje fall varit befogad och rimlig. Dessutom ökar risken för fel och läckor betänkligt. Skulle du vilja hamna i datalagringsdirektivets breda felmarginal? Det skulle inte jag.

Om ni vill läsa tidigare svar eller se vilka svar ni kommer att få senare i veckan, så finns den infon här:

Måndag: Vad är datalagringsdirektivet?
Tisdag: Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet?
Onsdag: Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Torsdag: Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Fredag: Vad kan jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Den här veckan blir det specialtema här på bloggen. Hela veckan kommer att handla om datalagringsdirektivet. Varje dag tänker jag svara på en av de absolut vanligaste frågorna som jag brukar få om direktivet.

Riksdagen röstar om huruvida datalagringsdirektivet ska implementeras den 21/3. Det är nu det gäller. Inte om en månad, inte om ett år. Det är NU vi måste göra våra röster hörda. Jag hoppas att min lilla bloggserie kommer att ge er bra information och viktig inspiration att försöka stoppa datalagringsdirektivet genom att bilda opinion mot det.

Här är frågorna jag tänker svara på:

Måndag: Vad är datalagringsdirektivet?
Tisdag: Vilka konsekvenser får datalagringsdirektivet?
Onsdag: Måste Sverige implementera datalagringsdirektivet?
Torsdag: Får vi inte böta till EU om vi inte inför datalagringsdirektivet?
Fredag: Vad kan jag göra för att stoppa datalagringsdirektivet?

Och med det sagt kör vi igång med dagens fråga:

Vad är datalagringsdirektivet? (video)
Datalagringsdirektivet innebär att alla som har en mobiltelefon i fickan kommer att behöva finna sig i att information om var de befinner sig och vem de smsar och talar med kommer att registreras och göras sökbar i sex månader. Kort sagt, du kan inte ens gå ut och köpa en liter mjölk utan att information om din tur till ICA sparas i sex månader och kan hämtas ut av polisen.

Grundtanken var att informationen bara skulle få hämtas ut om du misstänktes för ett allvarligare brott. Justitiedepartementet har dock redan gjort klart att man vill att informationen ska kunna hämtas ut även för misstanke om bötesbrott. Det skapar en mycket överhängande risk för att information kommer att hämtas ut i tid och otid oavsett om det finns anledning att tro att du är ett hot mot dig själv, andra eller samhället i stort.

Det är naturligtvis viktigt att brottslingar kan ställas till svars för sina brott, men inte till vilket pris som helst. Datalagring är dessutom inte en effektiv metod för detta.

I Tyskland löser man 0,002% fler brott med hjälp av direktivet. Samtidigt uppger över hälften av befolkningen att de inte längre vågar använda telefonen för känsliga samtal med till exempel psykologer, präster eller äktenskapsrådgivare. Det faktum att så många inte längre vågar söka hjälp innebär i sig en risk för att fler brott ska begås.

Datalagring är dessutom mycket dyrt. Exakt hur dyrt ska vi prata om på torsdag, men redan nu kan jag avslöja att om man hade investerat lika mycket pengar i traditionellt polisarbete hade man med största sannolikhet löst betydligt mer än 0,002% fler brott. Samtidigt hade man inte behövt göra intrång i vanliga människors privatliv.

Alla ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. I och med att FRA-lagen röstades igenom mot folkets vilja tog man ett steg bort från denna praxis. Om man dessutom röstar igenom datalagringsdirektivet tar Sverige ännu ett kliv bort från att specifikt jaga brottslingar till att istället behandla oss alla som om vi vore brottslingar.

Datalagringsdirektivet kommer inte att förändra våra liv i ett slag. Det kommer att smyga sig på oss. Det är en slippery slope till ett ohälsosamt samhälle där enskilda individer, som du och jag, har väldigt lite att säga till om.

Lördagen den 17/3 kommer det att demonstreras mot datalagringsdirektivet i bland annat Stockholm (Sergels torg) och Göteborg (Götaplatsen). Här finns mer information om respektive demo: Stockholm – Göteborg.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Har du en mobiltelefon i fickan? Det har du antagligen. Det har de flesta. Det är praktiskt. Dessvärre är det praktiskt för mer än dig.

Den 21 mars röstar riksdagen om införandet av EUs datalagringsdirektiv. Om direktivet går igenom kommer information om var du befinner dig, vem du smsar med, vem du talar med och hur länge att registreras och kunna hämtas ut av polisen om du misstänks för ett brott. Från början hävdade man att informationen bara skulle gå att begära ut om det fanns misstanke om grov brottslighet, men en promemoria från justitiedepartementet föreslår att man även ska få begära ut informationen vid misstanke om ringa bötesbrott.

Detta kommer att betyda att risken för att du eller jag får våra privatliv genomlysta ökar markant. I länder där man redan infört datalagringsdirektivet är mönstret tydligt. Sakta, men säkert vittrar respekten för människors privatliv sönder. I Frankrike hämtas information ut i enlighet med datalagringsdirektivet en halv miljon gånger om året. I Polen hämtas information ut en miljon gånger. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är inte bara grova brottslingar som granskas. Även helt vanligt folk som inte gjort sig skyldiga till något fångas när man kastar ut datalagringsdirektivets stora trål. Skulle du vilja hamna i datalagringsdirektivets felmarginal?

Registreringarna betyder också att vanligt folk drar sig för att söka hjälp. I Tyskland uppger över hälften av befolkningen att de inte längre vågar använda telefonen för känsliga samtal med till exempel psykologer, präster eller äktenskapsrådgivare. Samtidigt visar undersökningar att datalagringen bara varit till hjälp i 0,002% av alla brottsutredningar.

Datalagringsdirektivet är kort sagt mycket väsen för ingenting. Vi tvingas byta bort våra privatliv mot en låtsastrygghet. Ingen tjänar på att staten betraktar oss alla som potentiella brottslingar. Syftet med datalagringsdirektivet är att bygga ett tryggare samhälle, men man bygger inte ett tryggt och sunt samhälle med övervakning. Jag tror att människor som får frihet lär sig att ta ansvar och att det skapar ett betydligt mycket sundare och tryggare samhällsklimat.

Den 21 mars röstar alltså riksdagen om detta. Jag och Piratpartiet kommer att göra vårt yttersta för att få riksdagen på bättre tankar. Du kan hjälpa oss.

Jag kommer att återkomma med en serie blogginlägg om datalagringsdirektivet. Du kommer att få mer information om vad direktivet innebär, hur det redan påverkat andra européers liv, hur det kan komma att påverka ditt och, framför allt, vad du kan göra för att hjälpa oss att stoppa eländet och bygga en bättre och friare framtid åt oss allihop.

Medan du väntar på de bloggposterna kan du kika på den här lilla serien videofilmer jag gjorde om datalagringsdirektivet för ungefär ett år sedan. Det är ett utmärkt sätt att bli datalagringsexpert på några få minuter.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Jag råkade ramla över den här länken på Estrada och jag tycker att den är ganska intressant på många olika sätt. Den handlar om att få bilden av sig själv utmanad. Är man verkligen så öppen som man tror? Svaret är antagligen nej.

I just det här blogginlägget handlar det om en tjej som plötsligt inser att hon faktiskt bara kan nämna en eller kanske två hbtq-personer i sin vänskapskrets. Hon är inte en bigott typ. Hon är inte inskränkt. Hon är som folk är mest och har, som folk oftast gör, fastnat i sina rutiner och glömt bort att det finns en värld utanför de cirklar där hon vanligtvis befinner sig.

I min värld är hbtq-personer ganska välrepresenterade, men om jag tänker efter, så har jag också blivit hemtam i mina cirklar. Jag umgås mest med skapligt välutbildade människor som bor i storstan. De flesta är i ungefär samma ålder som jag. Jag har ganska många vänner med utländskt ursprung, men de allra flesta kommer från Irland, England, Australien, USA, osv. Så ser mitt liv i köttvärlden ut.

Som tur är ser mitt liv på nätet väldigt annorlunda ut. Det är långt mer mångfacetterat och räddar i mångt och mycket min tillrättalagda bild av mig själv som en öppen och fin person. På nätet umgås jag med betydligt många fler människor som inte är som jag och det är en väldig tur. Tänk vilken fattigdom att leva hela livet med människor som är precis som man själv är. Andra människors erfarenheter gör en faktiskt rikare.

Å andra sidan består min mer mångfacetterade umgängeskrets på nätet också av en viss sorts människor. Den består av människor som har ett brinnande intresse för nätfrågor. De må vara olika gamla, komma från olika ställen, ha olika grad av utbildning, etc, men de är ändå en ganska tydligt utmejslad grupp. Det kan vara bra att minnas det när man, som jag, ofta pratar om nätets gränsöverskridande möjligheter. Ja, nätet spränger massor av gamla gränser, men det bygger också upp en del nya som vi inte får vara blinda för.

Kanske är det så att vi aldrig kan komma ifrån det där med att tillhöra grupper. Det gäller nog bara att försöka se till att man inte bara häckar i en grupp, utan vågar vidga sina vyer och tillhöra flera olika grupper.

Arkimedes blev irriterad när de rubbade hans cirklar. Jag vill få mina rubbade, om och om igen.

Hur ser dina cirklar ut? Har du också blivit för hemtam?

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Just nu finns det många människor runt om i landet, och resten av världen, för den delen som är upprörda över en massa saker. Vi lever helt enkelt i en tid där det finns en hel del att vara upprörd över. Det är antagligen inget som är speciellt unikt. Jag kan inte minnas en tid i historien där folk suttit och känt sig nöjda med hela tillvaron. Det har alltid funnits saker att jobba mot.

Jag tror dock att det finns begränsade möjligheter i att hela tiden jobba mot dåliga saker. Jag föredrar att jobba för bra saker. Skillnaden kan tyckas hårfin och all kamp för en bättre värld innehåller element av båda. Det är dock viktigt att hålla balansen och alltid försöka få kampen för det bra att väga tyngst.

“Men varför?!” undrar ni kanske. “Det finns ju SOPA och PIPA, ACTA, FRA och DLD och en hel hög andra otrevliga bokstavskombinationer att kämpa mot!” Ja, det stämmer. Men det handlar faktiskt inte bara om att få bort de här otrevligheterna. Det handlar om vilken värld vi vill ha istället.

Förändring är en reaktion på något. De där otrevliga bokstavskombinationerna är en reaktion på teknikens framsteg. Det må vara en dålig reaktion, men det är likväl en reaktion. Det går inte att bara lyfta bort den reaktionen och tro att allt kommer att vara som det var tidigare. Man måste ersätta de dåliga reaktionerna med bra reaktioner och bygga en ny och bättre värld.

När någon frågar mig: “Vad vill ni?” så svarar jag inte: “Stoppa SOPA/PIPA/ACTA/FRA/DLD eller vad det nu kan vara. Jag svarar något i stil med: “Vi vill att människor ska ha tillgång till fri kommunikation, kultur och kunskap, eftersom det gör att de växer som människor, mår bättre och skapar ett roligare och bättre samhälle att leva i. Vi vill ha ett samhälle där makthavarna arbetar med full transparens och med respekt för varje människas personliga integritet. ” Först när jag sagt något sådant berättar ni hur vi ska komma dit.

Det är så lätt att vara emot saker. Det är mycket svårare att vara för saker, eftersom det kräver mer av en. Man måste veta vad man vill och hur man ska komma dit. Det är dock viktigt att vara för saker om man tänker sig ett långsiktigt engagemang och inte bara enstaka punktinsatser när det hettar till.

Folk må komma till en rörelse för att de är arga, men de stannar kvar och fortsätter att kämpa för att de erbjuds ett bättre alternativ och en väg att ta sig dit.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

ACTA är en het potatis som vi bör kasta in i historien snarast möjligt. Det finns massor av information om ACTA på nätet. Det kan vara svårt att ta sig fram i informationsdjungeln.

Om du bara ska läsa en sak om ACTA, så ska du läsa Helena Drnovšek Zorkos berättelse om varför hon signerade ACTA för Sloveniens räkning. Hon skriver:

“I signed ACTA out of civic carelessness, because I did not pay enough attention. Quite simply, I did not clearly connect the agreement I had been instructed to sign with the agreement that, according to my own civic conviction, limits and withholds the freedom of engagement on the largest and most significant network in human history, and thus limits particularly the future of our children.”

Och…

“First I apologised to my children. Then I tried to reply to those acquaintances and strangers who expressed their surprise and horror. Because there are more and more of them, I am responding to them publicly. I want to apologise because I carried out my official duty, but not my civic duty. I don’t know how many options I had with regard to not signing, but I could have tried. I did not. I missed an opportunity to fight for the right of conscientious objection on the part of us bureaucrats.”

Hon avslutar med att skriva:

“Let my example be a cautionary tale of how swiftly we can make mistakes if we allow ourselves to slip. And if nothing else, we then sleep very badly.”

Jag hoppas att hon sover bättre om nätterna efter att ha publicerat denna text. Det förtjänar hon. Det är inte ofta personer i hennes ställning erkänner att de begått ett misstag som de genuint ångrar.

Läs hela hennes text.

Mer information om ACTA och om de demonstrationer som kommer att hållas runt om i Sverige på lördag finns här. Här finns dessutom en kort informationsfilm om ACTA.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Minns ni vilket ståhej det var om FRA-lagen 2008? Då ledde det till att regeringen lovade dyrt och heligt att man skulle förse FRAs verksamhet med både livrem, hängslen, flytväst och hjälm, så att ingen av oss skulle riskera att råka illa ut. ”Hon är säker, gamla Bettan”, sa man och klappade kärleksfullt på FRA.

Naturligtvis är gamla Bettan inte säker. Alla databaser lider av informationsinkontinens.

Nu, fyra år senare, har Siun, Statens inspektion för underrättelseverksamheten., gjort lite stickprover hos FRA och resultaten är tämligen skrämmande. Det visar sig nämligen att FRAs verksamhet uppvisar allvarliga brister i över 30% av de kontrollerade fallen. Här är några exempel:

FRA har skickat uppgifter till Säpo utan att ange tydligt varför. Siun påpekade detta för FRA, men vid en senare kontroll upptäcktes det att de utan förklaring gjort samma sak igen.

FRA har en skyldighet att förstöra viss information. Denna förstörelseskyldighet har dock FRA valt att tolka mycket kreativt. Istället för att helt förstöra uppgifterna har man sett till att man vid behov ska kunna återskapa dem.

Jag är inte speciellt förvånad. FRA tycks ha en ganska osund internkultur där man inte har några problem med att tänja högst betänkligt på lagens begränsningar. Nu har vi fått ännu fler bevis på det. Det som är förvånande är snarare att politikerna låter dem hållas. Det enda rätta vore att riva upp FRA-lagen och förbjuda FRA att massavlyssna det svenska folket.

Beatrice Ask kommer nu att få svara på hur hon ska täppa till FRAs informationsinkontinens. Hon kommer säkert att säga fina saker som inte kommer att hjälpa. Alla databaser läcker, speciellt om de som förvaltar dem struntar i att följa de regler som faktiskt finns. Den enda information som inte läcker är information som aldrig samlas in.

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Under 2010 anmäldes enligt Brottsförebyggande rådet omkring 1,4 miljoner brott i Sverige.

Bland dessa anmälningar finns bland annat detta 91 konstaterade mord, 113 000 våldsbrott, 17 200 sexualbrott, 9 220 rån, 19 800 bostadsinbrott och 29 600 rattfyllor. Det är ganska många allvarliga saker.

Under samma år klarades det upp ca 533 000 brott upp. 244 000 av dem personuppklarade och ledde till åtal. 289 000 av dem klarades upp tekniskt, dvs, man kunde inte styrka att brott begåtts.

Polisutredningar kan naturligtvis pågå över årsskiften och därmed påverka statistiken något upp eller ned, men det är ändå signifikant att differansen mellan anmälda brott och uppklarade brott är hela 867 000. Det indikerar tydligt att polisen inte hinner med. De har för mycket att göra.

I ljuset av detta görs en del mycket märkliga prioriteringar. Redan nu arbetar två till tre åklagare exklusivt med upphovsrättsbrott. Dessutom har man satt samman en grupp om ett femtontal (uppgifterna om antal varierar något) poliser som fokuserar på att jaga fildelare.

Ordföranden för riksdagens justitieutskott, Morgan Johansson (s) skriver i SvD om de prioriteringar han tycker att man borde göra för att minska brottsligheten i Sverige. Jag vill ge honom en extra punkt.

Sluta slösa polisens och rättsväsendes knappa resurser på att jaga fildelare. Det är bra för kulturskapare, kulturkonsumenter, ja för själva kulturen, att den delas. Det är befängt att ha en lag som få respekterar mot något som inte skadar någon. Och om polisen ska fokusera på att rädda kultur, så borde den kanske fokusera på den helt unika kultur som just nu inte skyddas alls, istället för att “skydda” kultur som inte behöver skyddas.

Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet uttryckte det nyligen mycket bra i DN:

“Det är inte realistiskt att lagföra en halv miljon människor. Det är heller inte bra att ha en lagstiftning som inte omfattas av den allmänna moraluppfattningen i landet. Man kan se lagstiftningen som ett uttryck för gällande etik. När det gäller fildelningslagstiftningen finns det stora grupper som inte ser den så.”

Sluta slösa bort våra skattepengar på jakten på fildelare och låt istället polisen fokusera på att jaga människor som är till skada för andra och samhället!

Jag finns dessutom på min privata blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.