Kära läsare! Följ mig gärna även på http://cattislostintokyo.wordpress.com/. Där hittar ni en mobilvänlig version av bloggen! Puss o kram, Cattis lost in Tokyo

Åhåhåh! Världens bästa fiskrestaurang har vi nu checkat av! Kaikaya by the Sea är en liten krog utan kruseduller som vet vad de snackar om när det kommer till kvalitet och tillagning av fisk och skaldjur. Det är en fröjd både för ögat och smaklökarna från start till slut och dessutom inte så värst elakt mot plånboken. Lägger lätt till denna till listan över Tokyofavoriter.

Bästa sashimi jag någonsin ätit!

Fula fiskar smakar också gott!

Hemsida: www.kaikaya.com/

Adress: 23-7 Maruyama-cho, Shibuya-ku, Tokyo

Tel: 03-3770-0878

En förträfflig helg har susat förbi där vi har bombarderat våra vänner med Tokyos bästa. Yakitori, yakiniku, shabu-shabu, sobanudlar, dumplings, sashimi och både en och två drinkar har vi inmundigat. Stämbanden har vi sjungit hesa på karaokeställen. En speciell sång är efter den här helgen extra minnesvärd och det är Metallicas Nothing Else Matters. Med all inlevelse vi kunde gräva fram, tog vi i från tårna och gastade fram denna underbara hårdrocksballad. Det var vackert och nostalgiskt.

Extra minnesvärt blev det dock dagen efter när självaste rockguden James Hetfield stegade in i restaurangen. Denna man vars stämband vi försökte härma kvällen innan med sådan inlevelse, satt nu mindre än tre meter ifrån oss! Efter någon timma av tvekande tog vår vän Erik saken i sina händer, just när James var på väg att lämna restaurangen, stegade han modigt fram, sträckte fram handen och frågade ”Are you James? Hi, I’m Erik.” Vilken hjälte!! Vi bjöds in till en fotostund och skuttade lyriska ut i gränden tillsammans med hela restaurangstaben och vi smilade, smilade som vi aldrig smilat förut. Jag fokuserade på att hålla ögonen öppna så länge som möjligt. Jag skulle minsann inte sumpa det här fototillfället med ett blinkfoto. Inte snyggaste bilden, men vad tusan, det är ju med James!

Här är resultatet (lånat av allas vår Erik):

Tjohoo! Sverigelagret har fyllts på! Kaffe, godis, deo och tidningar. Bäst av allt är att Johanna och Erik äntligen är framme!

Kommer ni ihåg att jag berättade om vår påskmiddag på ett svenskt ställe här i Tokyo som heter Lilla Dalarna? Då berättade jag även hur de svenska smakerna verkade växa sig starkare på ens palett när man är utomlands. Igår var inget undantag, men den här gången åt jag middag på Aquavit. En fenomenal restaurang som satsar på skandinaviska rätter, fast med en japansk twist. Exempelvis beställde jag sill (givetvis) till förrätt, och då fick jag in fem bitar upplagda och friserade på ett sätt som man aldrig skulle se i Sverige. De klassiska smakerna av lök och gräddfil fanns med, men även wasabisill som fick mig att höja ögonbrynen medan jag funderade och smakade extra länge som om det vore ett exklusivt årgångsvin. Det trillade även in en välsmakande hummersoppa med japanska dumplings, och till varmrätt njöt jag av en bit varm varmrökt lax med ugnsbakade (oidentiferade) japanska grönsaker. Klassiska rätter hemifrån men för ögat, en exotisk fröjd eftersom varje rätt var pyntad med ett stänk av japansk perfektion. Råvaror som ens ögon tror sig känna igen innan maten når munnen och man skapar sig därav en förutfattad mening som snabbt byts ut mot förvåning och glädje när smaklökarna inser att ögonen har lurats.

Är man i Tokyo på besök och mot all förmodan tröttnat på de japanska middagsalternativen, så testa detta. Ni kommer inte att bli besvikna!

Fyra rätter (exklusive dricka) får du för 6600 Y.

Aquavit, Aoyama OM-SQUARE 1F, 2-5-8 Kita-Aoyama, Minato-Ku Tokyo

Tel: 03-5413 3300 Web: www.aquavit-japan.com

Nu är det nedräkning tills våra söta vänner Johanna och Erik kommer på besök! Älskar att visa finaste Tokyo för nära och kära. Idag har jag städat skolådan (a.k.a vår lägenhet), tvättat badrumsmattan (den enda mattan vi äger) och köpt hem japansk öl. B&B Bentzel is ready!

De kommer vid lunch imorgon, så givetvis ska de få en kvart på sig att packa upp, men sen är det full fart genom Tokyo som gäller. Hm, jag undrar om att släppa dem i Shibuya Crossing si sådär första eller andra timman kan vara roligt? För mig i alla fall.. mooahah!

Jag ÄLSKAR min nya ring!! Kan inte slita ögonen från den. Jag vinglar runt på stan med blicken på handen istället för på vart jag är på väg och har därför irrat iväg åt fel håll flera gånger. Jag vet att det är fult att prata om var ringar kommer ifrån, men för den som bryr sig är det ett amerikanskt märke som börjar på T och kommer i en liten turkos ask. Mums!

Det finns totalt 26 stycken butiker runt om i Tokyo (karta).

Idag har jag bland annat ätit en god lunch med vännen H och sen strosat runt lite i affärer i Roppongi Hills. Upptäckte till min fasa att den fina klänningen jag precis köpt som jag klätt mig i dagen till ära var en sån där lökringsklänning. Den är tajt och olivgrön. Hur dum får man vara?? Olivgrönt, blått och gråmelerat ska inte vara i närheten av armhålor när det är över 28 grader! Det var fruktansvärt att upptäcka när jag kom hem. Skit också..

Efter en lång vecka blandat med lite sjukdom, extrem värme och lite dåligt humör såg jag fram emot en kompenserande fredagsmiddag på stan med Calle. Vi hade stämt träff i Roppongi under Scarlett Johansson-affischen (som egentligen har bytts ut till någon annan japansk kändis med en whiskyflaska nu) klockan kvart över sju. På väg upp från tunnelbanan med andan i halsen eftersom jag var extremt sen, fick jag ett sms om att stackarn hade blivit akut magsjuk. Kunde jag inte snälla komma hem istället? Jo, så jag vände på klacken och började långsamt ta mig hem (ville ju inte störta in om han mådde så dåligt..). På vägen knappade jag fram en Aquarius (japansk vätskeersättningsläsk) ur en automat för att kamma hem något extra pluspoäng eftersom jag varit en sådan gnällpotta i veckan. Funderade även på vilken mat det skulle bli ikväll nu när middag ute var uteslutet.. lite take-away hade nog inte suttit fel.

Väl hemma så var dörren låst.. nää stackarn, han hann inte hem, tänkte jag. Så öppnar jag och lägenheten är nedsläckt förutom massor med tända ljus. Jag förstår ingenting, har jag tänt ljus och gått hemifrån i sömnen? Eller är det strömavbrott? Hohooo, ropar jag och promenerar förvirrat in i vardagsrummet. Calle dyker fram från bakom ett hörn med en ros i handen och innan jag ens hinner förstå vad som är på gång går han ner på knä och friar. Vad gör ..?? Va! Är det här på riktigt??! Är du helt säker?? Nämen.. Va??? JaaaaaaaAAA!!! Åhhh, men jaaa det är ju KLART!! ÄÄÄNTLIGEEEN!!! En ganska exakt beskrivning av de ord som jag lyckades pressa fram mitt i mitt chocktillstånd eftersom jag var bergsäker på att den dagen det skulle hända, skulle jag ha anat det långt i förväg och hunnit kamma håret, sminka mig och framför allt öva på att se så där attraktivt överraskad ut. På mitt ringfinger sitter nu en hjärtformad bling-blingring, i väntan på den perfekta ringen (som jag och Calle redan har varit i hundra butiker och letat efter).

Efter några omtumlande minuter, kunde vi ta oss samman lite och få fram kameran för att knäppa lite bilder. Innan fick jag packa en övernattningsväska och svida om till cocktailstassen i full gallopp för att inte missa den hemliga middagsreservationen. Det är först när vi glider in med taxin till entrén till Park Hyatt förstår jag vad som väntar. Middag och övernattning på ett femstjärnigt hotell! Vi njöt av en fyrarätters på New York Grill på 52:a våningen med utsikt över glittrande Tokyo, boende i en fantastisk svit på 43:e våningen och lyxspa hela dagen därpå på 47:e våningen. Jag måste även slå ett slag för den frukosten som dukades upp.. makalöst!

Vilken helg! Kär och galen skuttar jag runt på små rosa moln och ser fram emot att göra det ett bra tag framöver. Bättre frieri kunde jag inte ha kokat ihop själv! Amore!

Utsikten från vårt rum på 43:e våningen!

I Sverige är det fullt blås på TV med alla dessa Hollywoodfruar med sina glittriga liv. De strövar runt i sina miljonvillor och spinner som katter när de intervjuas om sina designerskor och dyra juveler. De gnäller på det hemska svenska sättet med jämställda förhållanden där kvinnan drar in lika mycket pengar och mannen byter blöjor och hur de ALDRIG tänker återvända till ett sådant liv. Underhållning till max och jag har skrattat så tårarna sprutat flera gånger.

I år har jag tagit ett stort steg utanför min komfortzon och lever på någon annans pengar fullt ut. Helt ärligt känns det ibland som att kliva fem steg bakåt i ens egen utveckling. Missförstå mig inte, det är en underbar upplevelse att få åka till Tokyo och fantastiskt att det fungerar så bra som det gör. Jag uppskattar allt, men ibland blir jag rädd. Rädd för att jag uppfattas som en person som gillar att spendera någon annans pengar. Rädd för att förlora min identitet. Rädd för att folk där hemma ska döma mig och mitt liv som ”hemmafru” (brist på bättre ord.. kan man säga hemmasambo?). Hemmafru har en sådan negativ klang i svenska öron. Slutsatsen dras att kvinnan inte vill jobba och att hon är en sådan där otacksam diva som inte förstår det hårda jobbet som ligger bakom det trygga liv hon lever. Det tackar vi Hollywoodfruarna för.

Egentligen borde de göra en serie om alla svenska hemmafruar utomlands som inte bor i palats och som försöker få en rutin i vardagen i ett främmande land. De som vill upprätthålla någon form av värdighet trots att de av ena eller andra anledningen inte har möjlighet att arbeta, och efter ett tag börjar fundera på om det där med moderna, jämställda förhållanden trots allt bara är en bluff. Men det skulle nog inte vara lika underhållande TV….

Traskade av gammal svensk vana fram till fruktdisken i mataffären idag igen och häpnas ännu en gång över priserna. Att jag inte kan lära mig. Min hjärna vill inte riktigt registrera det där med att frukt inte längre passar in i matbudgeten.

Någon som skulle köpa en honungsmelon för si sådär 370 kronor? Eller vad sägs om lite vindruvor för 500-lappen? Någon? Inte det? Då kan man ju välja snåldruvorna med kärnor för 270 kronor istället..

Skandal.