Idag har mitt mörker, min förtvivlan och min gråtbrustna själ burits under armarna av Jojje, Fredrik och Mike. De var klippor av fast mark när min egen värld rämnade och lämnade mig i ett desperat läge av utsatthet och vanmakt.
Jag har inte mått riktigt bra sedan i onsdags. Då försvann min normala känsla av lätthet och rörelsens flykt som kommer av god form och tydliga drivkrafter. Jag började andas forcerat och trögt och min bröstkorg kändes björnkramat tyngd samtidigt som jag harklade mig gång efter annan. Jag kände mig inte direkt förkyld i ordets rätta bemärkelse men om inte annat så åtminstobe ansatt av luftrörsbesvär. Jag är sällan till aldrig sjuk. På riktigt. Jag kan faktiskt inte komma ihåg senast jag hade en riktig förkylning eller liknande. Får jag någon sveda i halsen så kör jag lite zink, Dinamint, Colizil och Kan Jang tillsammans med vitlök och ingefära och I´m good to go nästa dag. Jag gjorde samma sak nu och har fortsatt självmedicinera hela helgen. Och i vila har det varit OK även om nattsömnen störts av ständiga snorsnytningar och känslan av att ”komma ihåg att andas”.
Jag kunde ändå forcera hyggligt under den första dagen och avfärdade den något mediokra cyklingen som ett resultat av yttre omständigheter och med tanke på att jag igår, efter en synnerligen astmatisk känsla under gryningstimmarna, ändå kunde tända cylindrar och leverera en anständig fysisk out-put, så hoppades jag att eventuella problem skulle flyga under radarn idag och att jag med vilja, mod och koncentration skulle kunna dra kaniner ur hatten. Fake it til´you make it.
Jag sov lätt och oroligt, som jag gjort sedan i torsdags, och när klockan ringde 04.30 så var jag redan vaken och kände hur dagens råa verklighet var påtaglig i rummets mörker och i min värkande lekamens högst motvilliga anpassning till ännu en dag på den vassa eggen. Efter San Pellegrino, kaffe och lättare tilltugg samt tillfredsställande besök på vattenklosetten, så klädde jag mig i sparsmakad utrustning och stretchade lätt med i-Pod sällskap. Jag rullade fram Cumshots ”This Dog Won´t Hurt” och Van Morrisons ”Days Like This”, då de tycktes vara passande budskap för stundande eskapader; kompromisslös never-say-die attityd och ett upphöjt lugn över det okontrollerbara.
De tävlande samlades strax innan sex. Världen var mörk omkring oss men vi delade en kraftfull stämning när vi traditionsenligt bildade en handhållen ring och bad en bön samtidgt som vår vän hippien (Nino Cokans, från Slovenien, crew) blåste serenad i snäckan. Det var time to face the fire. Jag visste att jag tränat fokuserat och att min form är bättre än under både -04 och-07. Jag tänkte inte släppa en jävel över bron.
Efter 200 meter visste jag att bromsarna låg på. Ordentligt. Efter några kilometer började min insats skriva checkar som kroppen inte clearade. Ribeiro, jag och en annan brasilianare sprang i 4-min fart och drog lite nytta av den relativa svalkan i morgonskuggan men jag förnimmade en gryende insikt i mina begränsningar samtidigt som jag började blanda vilt i kortleken efter mina ess att bygga en stark hand på. Milen passerades på runt 40 minuter och det är på schema efter -04 då jag hade 1.25 och 2.59 efter halv- och maran. Då flöt jag. Nu forcerade jag och sökte vanmäktigt efter min zon och bubbla.
Jag släppte Brasilien och ikapp kom totaltrean Mike LeRoux och en annan löpare. Jag visste naturligtvis att här och nu är loppet och även med 30 minuters buffert till Mike så är det illa att blotta sin sårbarhet med så mycket mark kvar att täcka. Nu var jag visserligen tvungen att göra en impromptu tarmrörelse sittandes på vägräcket vilket gav LeRoux en liten lucka till mig. Vi rullade på nedför backarna och uppför krönen medan solen sakta gick upp och när vi närmade oss 16 kilometer så förmådde jag inte mer för stunden utan var tvungen att stanna för att vila med promenad. Jag såg mina killar med flaskor och energi längs vägen och jag kunde inte annat än att bryta ihop i gråtsörja över känslan av besvikelse och annalkande svek och uppgivenhet ifrån min sida. Trots deras bästa ansträngningar kände jag mig inte fysiskt förmögen att bära min kropp mycket längre.
Det var en stund av bottenschaktat mörker och gruvelse. Även med vetskapen om att man alltid kan promenera så är det en förbannat lång promenad att vandra över nästa 70 kilometer solstekta lavafält. Jag visste inte om jag kunde begära det av mig själv. Jag visste inte om jag kunde begära det av mina killar. Att ifrån att peppa en förmodad segrare till att mana fram en trög åsna som inte kan springa för att rädda sitt liv.
Jojje agerade snabbt och var inom i minuten i sin löparstass och tröstade mig med övertygelsen om att vi hade all tid i världen att ta sig till målet och att det i sig skulle vara en seger under omständigheterna, oavsett placering. Så vi testade lite löpning igen och även om lungor, muskler, kropp och själ uppenbarligen inte tyckte om det så började vi att varva löpning med kortare promenader då hela mitt system fick en chans att få en fristad från stressen.
Halvmaran passerades på 1.34 och efter en lång uppförslöpning från Kawihae så nådde vi Queen K med längre och mer böljande backar samtidigt som solen började att bita. Vi jobbade stenhårt med korta mål och siktade på mile-skyltar medans vi i verkligheten sprang nedför och på platten medan vi gick uppför. Mike och brors öste is och vatten på mig samt gav mig mycket att dricka. När vi sprang så sprang vi snabbt faktiskt men tröttheten, lungväsandet och bristande syresättning gjorde sig ständigt påminda och anbefallde paus och vila. Så vi gick. Maran passerades ändå på 3.35 och trots besvikelsens bittra smak över utebliven seger så kände jag ändå att vårt system kanske kanske skulle bära mig hem. Jojje var en hjälte när han sprang och äntligen fick han lite sol på sin vinterbleka kropp. Efter 48 kilometer bytte vi in Tarzanbrorsan i sina Vibram och hans tassande löpsteg hjälpte mig att hålla takten. Med Fredrik gjorde vi en snygg sexa som tog oss framåt ansenligt och sedan en stark femma och vi kom ikapp folk som tidigare passerat oss. Dock är ju promenad slow as molassess och en enda backe tar ju tio minuter att ta sig upp för men nu höll vi den mentala fanan högt i gruppen. Mike sprang mer än han gjort i hela sitt simmarliv, med flaskor i handen, och underhöll mig med kommentarer om damledarens ass.
När vi hade en halvmara kvar så kunde jag lukta Kona. Jag såg flygplanen och efter Veterans Cemetary så sprang jag bra. Fuck trötthet. Vi tog ett stopp i svackan innan flygplatsen och Jojje tog över och där gjorde vi dagens snabbaste löpning, hela vägen förbi Energy Lab, ikapp en av de tidiga ledarna som klappat lite, och med sådan fart att Jojje faktsikt måste byta igen med Fredrik. Benen blödde invärtes vilket jag tog som ett positivt tecken då det överskuggade min andning och jag räknade stoppljus och skyltar och inventerade banan och vägen invärtes.
Vi svängde av på Kohala Ave och jag sprang sista kilometern själv in på gamla flygplatsen. Jag visste inte vad jag skulle känna men det gav sig av sig själv när jag inte kunde hålla tillbaka tårarna när synen av målet och mina killar uppenbarades. Jag var så tacksam över dem. Och stolt. Och de såg stolta ut över mig. Vi gjorde det tillsammans. Och jag var klar och kunde sitta i en stol medan jag snyftade och snorade.
De är mina hjältar. I love you guys! Det var tre dagar av gut check och viljans seger över svårigheter. Jag har velat bryta ganska många gånger. Men vetskapen om att killarna gjorde och gjort allt för mig var min piska och livlina. Och att alla som följt mig via webb också hållt tummar och tankar för mig.
Jag kom tvåa till slut. Min forcering med 1.40 på sista halvmaran satte mig två minuter plus gentemot Slater Fletcher men 25 minuter efter Mike LeRoux som vann ärligt och välförtjänt.
Jag kunde inte vara stoltare än vad jag är över min insats och vad vi gjort som lag.
