Tim Eriksson

Fredrik Claesson

Marcus Nilson

Kristofer Ottosson

Staffan Kronwall

Bottennappen avlöser varandra. I kväll föll Djurgården hemma mot Södertälje med 1-2 i en match som var under all kritik på alla sätt. Inte ens en drömstart med mål efter 39 sekunder fick fart på laget. Kort därpå fick Djurgården även chansen att spela 5/4, och då göra 2-0, men med stillastående spelare och lågt passningstempo lyckades laget inte med mer än att bränna sönder ett par LED-skärmar hemma hos PPV-tittare. Och de tittarna skall vara tacksamma. Med trasig TV slapp de se resten av den erbarmligt dåliga matchen. Södertälje var minst dåliga och vann tyvärr rättvist.

Energi, fart, finess, glädje, spelidé. Slå upp orden i ordlistan och synonymen är garanterat inte Djurgården.

Formsvaga Djurgården tappar mark i tabellen. Lagen bakom jagar och slutspelsplatsen är på nytt hotad. Spelmässigt ser det dystert ut och det är bara att hoppas att laget åker upp till Skellefteå och skräller på lördag. Landslagsuppehållet kan bli jobbigt annars.

Till sist en fråga. I varje period är det ett så kallat powerbreak. En kortare paus för snöskottning. Varför använder inte Djurgården den som en time-out? I matchen mot SSK lallade fem spelare runt ute isen samtidigt som ledarna står med händerna i byxfickorna. När spelet hackar är väl denna paus ett perfekt tillfälle att försöka få till en förändring? Södertälja snackade ihop sig under sista powerbreaket och deras 2-1-mål kom i bytet efter. En tillfällighet?

***
En spelare höjde sig över mängden i matchen. Tyvärr spelar han i Södertälje. Fredric Andersson var överlägset piggast. Min text på Hockeysverige.se är en intervju med honom.

***
Och i botten av tabellen sprattlar AIK till. Inte för att laget kommer att nå slutspel men kommer de mot alla odds att pallra sig upp till plats nio eller tio? Oroväckande är det. Just nu känns det inte omöjligt att Djurgården och AIK kommer att vara placerade mellan de två strecken när serien är färdigspelad. I så fall ett praktfiasko och en bragd.

***
Daniel Brodin, Marcus Krüger och Mathias Tjärnqvist är uttagna till den landslagstrupp som skall spela LG Hockey Games nästa vecka. I kväll var det inte landslagsklass på prestationerna.

***
Bildbyrån var inte på plats och tog bilder i kväll så ni får nöja er med gammalt. Garanterat bilder från bättre matcher.

Gruskungen är tillbaka i Sverige men när Jones Kusi Asare återvänder denna gång är det inte till Djurgården. Ny klubbadress för anfallaren är Assyriska FF.

Trots att Jones Kusi Asare har lämnat Djurgården två gånger har han gjort åtta säsongen för klubben. Han kom till Djurgården från Vasalund 1999 och han blev snabbt en publikfavorit när han med sin aviga spelstil spottade in mål på Stadshagens frusna grusplan. Gruskungen fick senare även namnet ”sugproppen” . Detta eftersom han hade en fantastisk förmåga att utnyttja den stora plastiga Kaffeknappen-logon på matchtröjan till att ta ned bollen.

Under 2001 lämnade han Djurgården för att söka lyckan utomlands. Österrikiska Grazer AK blev ny klubbadress. Succén uteblev. Det gjorde den även i turkiska Denizlispor där han hamnade 2003. Efter 48 minuters speltid på tre matcher flyttade han hem till Sverige igen – till Landskrona. Hem till Djurgården kom han 2005 och då gjorde han också sin bästa säsong. Med tolv gjorda mål var han starkt med och bidrog till Djurgårdens SM-guld.

Konstgräskungen?
Tre säsonger senare valde han att flytta utomlands igen – till Danmark och Esbjerg. Säsongerna där har varit dåliga och han har fått mycket sparsamt med speltid. Gissningsvis ser Esbjerg-fansen honom som en dunderflopp. Nu är Jones tillbaka i Sverige och hans nya klubb blir Assyriska i Superettan. Återstår nu att se om den forne grusmålskytten kan bli konstgräskungen i Södertälje. Det skall bli kul att följa Jones i Assyriska. Han är en profil på alla möjliga sätt.

***
Backen Patrik Haginge är som väntat på väg bort från Djurgården. Hetast som ny klubb är hans tidigare klubb Örebro SK. En övergång dit lär samtliga parter må bra av. Sedan tidigare har det varit klart att ”Hagges” framtid inte finns i Djurgården.

***
Yosif Ayuba har drabbats av en blodpropp i låret. En tung smäll för den vänsterfotade kantspringaren som enligt dif.se nu blir borta från spel i sex månader.

Nummer 19 Hrvoje Milic är ingen favorit på Apberget. Dags att gå loss med sågen.

Hrvoje Milic lämnade Djurgården mitt under säsongen. Klubben tålamod med honom var slut efter lite mer än en säsong. Den unge kroaten värvades av Zoran Lukic och till en början fick han mycket speltid. Mycket speltid fick han också under inledningen av förra säsongen. Av de tio matcher han spelade startade han i åtta. Sedan var det tack och hej. Disciplinen var visst inte den bästa hos den vänsterfotade yttermittfältaren.

Visst fanns det kompetens och kvaliteter hos Milic som spelare men tyvärr var han oftast mest intresserad av att springa framåt eller rusha mot publiken. Hemjobbet kom inte ens i andra hand och skulle jag någonstans i texten kalla honom för en lagspelare lär jag få samtliga Djurgårdens vänsterbacksalternativ efter mig. Milic må ha haft talang men han var uppenbarligen inte villig att göra något bra med den.

Bland supportrarna var Hrvoje Milic ändå relativt populär om man ställer det i jämförelse med vad han presterade på gräset. Svaga och lata prestationer sminkades bland annat över med publikfrieri i form av rusher mot publiken vid mål. Tänk om han hade varit villig och ta de löpningarna även när spelet var i gång. Han vann också sympati när han efter många matcher kastade upp sin matchtröja på läktaren. Milic var en ögontjänare. När Djurgården tröttnade och valde att låta honom lämna klubben riktade han svidande kritik mot ledningen. Mycket av kritiken var säkert befogad men hur hade det varit om han hade valt att se sig själv i spegeln först och sopat rent framför egen dörr innan han öppnade munnen? Det får vi aldrig veta för Hrvoje Milic kommer vi säkert aldrig mer få se eller höra talas om.

Säsongsbetyg: 1/5  

Tidigare spelarsummeringar:
2. Joona Toivio 4/5
3. Yosif Ayuba 1/5
4. Patrik Haginge 1/5
5. Petter Gustafsson 2/5
6. Jani Lyyski 2/5
7. Kennedy Igboananike 4/5
8. Prince Ikpe Ekong 2/5
9. Johan Oremo 2/5
10. Christer Youssef 2/5
11. Daniel Sjölund 3/5
12. Mattias Jonson 2/5
14. Kebba Ceesay 3/5
15 Pa Dembo Touray 3/5
16. Kasper Hämäläinen 3/5
17. Sharbel Touma 3/5

Johan Wallinder är Djurgårdens floppvärvning som ändå kan klassas som lyckad på ett eller annat sätt.

I dag är det på dagen åtta år sedan Johan Wallinder lämnade Djurgården för spel i Enköping. Rubriken till denna text är hämtad från dif.se och den artikel som förkunnade att övergången var klar. Hans tid i Djurgården blev allt annat än lyckad och den tilltänkte målskytten gjorde bara tre mål på 21 matcher.

Trots att Johan Wallinder misslyckades totalt i Djurgården är han ändå lite av en milstolpe i klubbens historia. När han värvades till Djurgården två år tidigare, dvs 2001, blev han en av klubbens största värvningar genom tiderna. Djurgården fick inte längre bara plocka bland det som blev över utan nu värvades en etablerad allsvensk målskytt. ”Sparrisen” från Juventus, Andreas Isaksson, kom också till klubben samma vinter men att värva Wallinder var då större. Tidigare hade Djurgården lockat till sig spelare som satt på läktaren i sina klubbar, Andreas Johansson och Stefan Bärlin, eller mindre kända namn som Patrik Eriksson-Ohlsson och Niclas Rasck. Spelare som då var lågbudget i jämförelse med den etablerade anfallaren Johan Wallinder.

Säsongen före han värvades till Djurgården spelade han först i Helsingborg för att senare bli utlånad till Örebro SK. I den första klubben gick det inte bra för ”Walle” vilket gjorde att han lånades ut till klubben han kom till Helsingborg ifrån. I Örebro blev det succé under hösten och sju mål på elva matcher imponerade. ”Honom skall vi ha”, tänkte Djurgården.

I Djurgården skulle målproduktionen fortsätta – vilket den inte gjorde. Bollen kändes mer som en kub när han behandlade den och det mesta studsade snett. Den första säsongen spelade han 19 matcher och noterades för tre mål. Två av målen kom på den gamla hemmaplanen Eyravallen vilket var typiskt Wallinder. En titt på hans karriär visar att han nästan bara gjorde mål i Örebro eller för Örebro. Wallinders tunga tid i Djurgården fortsatte även under hans andra säsong i klubben. Då blev det bara två allsvenska inhopp innan han lånades ut även från Djurgården – som vanligt var det Örebro som lånade.

Efter det att Djurgården lånat ut Wallinder var det färdigspelat för honom i klubben. 2003 spelade han för Enköping innan han rundade av elitkarriären i FC Café Opera.

I går skrev jag om en annan spektakulär värvning. En värvning som vi inte blev lika glada över. Läs om Sharbel Touma.

 ”Inga hinder vi har Wallinder”

…och bilderna kommer som vanligt från Bildbyrån.

Att skriva kontrakt med Sharbel Touma var inte något genidrag från Djurgårdens sida. Hans prestationer på gräset kunde inte kompensera de splittringar värvningen skapade bland supportrarna.  

I ett par säsonger har det varit mindre bra stämning på Stadion. Dagarna då halva Stadion stod upp och sjöng är över och nuförtiden får vi vara glada om ens halva klacken stämmer upp i sång. Inför säsongen 2010 var det tänkt att vi skulle göra något åt saken. Hitta glädjen igen, skapa bra stämning på arenan oavsett spelets kvalitet eller matchens resultat etc. Det som började ganska bra med en skön bortapremiär mot Häcken följdes upp av en hemmapremiär med tomma läktare och en värvning av Sharbel Touma. Ridå.

Djurgården må ha varit i behov av spelartypen men inte i behov av Sharbel Touma. Övergången till AIK elva år tidigare har satt djupa spår i många hjärtan och reaktionerna lät inte vänta på sig. Det protesterades vilt, både konstruktivt och destruktivt, från supportrarna. ”Horan”, ”Skabbe”, Judas” skulle få veta att han inte var välkommen tillbaka till den klubb han svek.

Samtidigt som kritiken haglade över de ansvariga för värvningen och över spelaren, som under säsongen även kallades ”den där 17” av många, bildades en opposition. Folk som valde att kritisera kritikerna och som ställde sig bakom Djurgården. Det hela gick till överdrift och det blev ett väldigt Sharbel-gullande. Att säga att det blev dålig stämning mellan grupperingarna är dagens underdrift. Sharbel-hatare mot Sharbel-kramare. I mitten stod jag luttrad och kanslisjuk men med mer förståelse för Sharbel-hatarna. Steget till att bua ut en spelare i Djurgården under match, oavsett vem det är, är jag dock tveksam till om jag någonsin kommer att ta.

Det som skulle bli glädjens år blev splittringarnas år. ”Sharbel Touma en hora en hora” startades gång på gång under de inledande matcherna av vissa falanger. Det buades och visslades åt ramsorna och ”kramarna” roade (?) sig även med att kontra med hyllningsramsor till Touma. Och stämningen blev ännu sämre. Säsongen på Stadion blev jobbig och tråkig. Den dåliga stämningen kvävde allt som ändå kunde tänkas vara positivt under hemmamatcherna med undantag för vissa tillställningar.

När Djurgården valde att skriva kontrakt med Sharbel visade de styrande total brist på fingertoppskänsla. Självklart skall inte supportrarna få bestämma vilka spelare som skall spela i klubben men någonstans finns det gränser för hur lomhörd man kan vara. Tack och lov valde Djurgården att inte förlänga kontraktet med Sharbel. Han må ha behövas på planen men inte i föreningen. Nu kan alla blicka framåt igen.

Spelmässigt gjorde Sharbel Touma en klart godkänd säsong. Tyvärr levde han ändå inte upp till de förväntningar jag hade på honom, Stundtals var han loj och ointresserad vilket gjorde honom totalt osynlig i vissa matcher. Sedan blixtrade han till och avgjorde matcher på egen hand. Många snygga framspelningar och flera viktiga mål gjorde han. I derbymatcherna mot AIK var två av hans prestationer matchavgörande. I vårderbyt frispelade han Johan Oremo som satte 2-1 och i mötet på hösten satte han själv matchavgörandet – även de till 2-1.

Sharbel blandade underkända insatser med formidabla. ”Den där 17” hamnar därför i mitten på betygsskalan. Samma betyg som Kasper. Fem mål och fyra målgivande passningar är anledningen till det men Kasper nosade på fyran medan Touma var närmare tvåan.

Och för den som inte har hängt med kan det meddelas att Sharbel Touma nästa säsong kommer att spela för den allsvenska nykomlingen Syrianska. Något varmt välkomnande på Stadion lär han inte få. Frågan är dock vad säsongens ”kramare” väljer att göra. Hyll eller hån..?

Säsongsbetyg: 3/5  

Tidigare spelarsummeringar:
2. Joona Toivio 4/5
3. Yosif Ayuba 1/5
4. Patrik Haginge 1/5
5. Petter Gustafsson 2/5
6. Jani Lyyski 2/5
7. Kennedy Igboananike 4/5
8. Prince Ikpe Ekong 2/5
9. Johan Oremo 2/5
10. Christer Youssef 2/5
11. Daniel Sjölund 3/5
12. Mattias Jonson 2/5
14. Kebba Ceesay 3/5
15 Pa Dembo Touray 3/5
16. Kasper Hämäläinen 3/5

Det har varit bra trafik här på bloggen i dagarna och det är väldigt roligt. När AIK bjöd på straffspark mot öppet mål var det bara att tacka och ta emot. AIK berör säger gycklarna. AIk roar säger jag.  

Lika bra trafik är det inte på mig när det gäller att ta sig till Hovet. I kväll missar jag min tredje raka hemmamatch och det var länge sedan jag hade en sådan dyster svit. Men det är bara att konstatera att det ibland dyker upp annat som skall göras. Mycket talar också för att jag missar hemmatchen på torsdag mot Södertälje. Jag kan dock trösta mig med att ha en klart mycket bättre närvaro än majoriteten av alla som säger sig stötta jumbolaget. Måhända att jag för stunden känner mig som en B-supporter – som dessutom har en DIF-kaffemugg bredvid datorn när jag skriver detta – men steget ned till det absoluta B-supporterträsket är fortfarande långt.

Djurgården Fotboll har haft gemensam träning i en vecka. Jag har fortfarande inte lyckats pallra mig ut till Bosön men jag lovar att jag skall göra det inom kort. Dels för min egen skull och dels för att kunna rapportera för er. Förutom att laget tränar händer det inte mycket kring Djurgården. Det är både tråkigt och skönt.

För att få perspektiv på hur dött det är på nyhetsfronten kan det berättas att veckans ”stora” nyheter är att 19-årige Trimi Makoli har förlängt sitt kontrakt med Djurgården. Han har skrivit på för ytterligare tre år. Makoli har gjort ett inhopp i Allsvenskan. Det var 2009 i hemmamatchen mot Brommapojkarna. Då blev det lite mer än 20 minuters spel. Trimi kom in i matchminut 69. Minuter efter gjorde motståndarna 2-0.

Något annat stort är den amerikanske provspelaren Gale med det svårstavade efternamnet. Gale är väl egentligen större än nyheten att han är här och provspelar men likväl är det något som är stort i alla fall.

***
I övrigt har dif.se – ni vet hemsidan som har ryckt upp sig – meddelat att U21-spelaren Charles Simba lämnar klubben och att Yosif Ayuba kommer att missa premiären på grund av en blodpropp. Tråkigt förstås för Yosif men något spel mot AIK skulle det ändå inte blivit.

På dif.se finns också en intervju – gjord av Pedda – med Kennedy. En klart läsvärd sådan men Pedda har fortfarande lite att jobba med när det gäller fotografering…

Alla bilder utom en – den på DIF-klacken i AIK-annonsen – är från Bildbyrån.

Makoli i a-lagströjan. Träningsmatch mot Inter Åbo

Makoli i en cupmatch 2009 borta mot IFK Hässleholm.

Årets stjärnskott: Kennedy Igboananike. Nio mål och lovande spel. Se upp 2011!

Marcus Krüger

Kennedy!

Trimi i landslagströjan

AIK är illa ute i elitserien. Mitt i den sportsliga krisen går Kent McDonell öppet ut med att han letar ny klubb. Och han gör det på den officiella hemsidan där han i en annons syns tillsammans med DIF-klacken. Proffsigt på alla sätt!

Forwarden Kent McDonell är på väg att lämna AIK. I en annons på officiella hemsidan erkänner han mer eller mindre att han letar efter en ny klubb. ”Nu börjar jakten på mitt fjärde slutspel” säger han i annonsen.

Något slutspel med AIK lär det knappast bli för McDonell. Det formsvaga solnalaget har åtta poäng upp till en slutspelplats och allt annat än spel i Kvalserien är en sensation. Hur långt McDonell har kommit i jakten på ny klubb framgår inte. Det framgår inte heller vilka som är intresserade.

I klubben där alla verkar tro på tomtar och troll finns säkert fortfarande en tro på slutspel. Skygglapparna är ständigt på och det roliga med deras Kent McDonell-annons är att klacken på bilden är djurgårdsklacken. I brist på egen publik ”lånar” de Djurgårdens. Hur tänkte de där?

Bild ett är från aikhockey.se och resten derbybilder fotograferade av Bildbyrån.  

Mario Kempe blåser en sork.

Årets järnkamin: Daniel Brodin

Kasper Hämäläinen är mittfältaren som ger oss framtidstro. Den 24-årige finske landslagsmannen började sin debutsäsong i Djurgården aningen trevande men i takt med att matcherna avverkades blev han bättre och bättre. Fortsätter hans utveckling kommande säsong kommer han att bli oerhört nyttig för Djurgården – om han inte blir såld under sommaren det vill säga.

När Djurgården skeppade över fyra finska spelare till förra säsongen hade jag förhoppningen att två av dem skulle lyckas. Av förhandssnacket att döma hade Jani Lyyski och Joel Perovuo bäst förutsättningar att bli de spelarna. Efter säsongen visade det sig att det var de andra två som hade lyckats – Joona Toivio och Kasper Hämäläinen. Mittfältaren Hämäläinen, som tidigt fick namnet ”Kråkbenet” av mig, spelade samtliga Djurgårdens matcher i Allsvenskan och visade sig vara en stabil spelare.  Att det blev ”Kråkbenet” beror på vissa likheter med Nebojsa Novakovic i löpsteget.

Inledningsvis visade han mest att han hade potential. Bra blick för spelet och bra teknik, men då hände det inte speciellt mycket kring honom. Utan boll kändes han stillastående och passiv.Med boll gick det bättre. Ju länge säsongen gick desto mer plats tog Hämäläinen på planen. Han började springa även utan boll och blev ännu mer delaktig i spelet. Som bäst var han tillsammans med Daniel Sjölund på mittfältet och i den duon har Djurgården något spännande och väldigt bra på gång.

Med en säsong i Djurgården bakom sig har Kasper Hämäläinen alla förutsättningar att bli en av de bättre spelarna i Allsvenskan. Det skall bli oerhört spännande att följa hans framfart. Frågan är bara om Djurgården kan behålla honom om han fortsätter att utvecklas i samma takt som han gjorde under förra hösten. Gör han det talar mycket för att utländska klubbar kommer att lägga bud på honom. Frågan är bara hur mycket Kasper kommer att vara värd. Oavsett vad som kommer att hända kommer Kasper att vara bra för Djurgården. Antingen som tongivande spelare eller som en mycket bra affär.

Kaspers säsongsbetyg landar i mitten av skalan. Den starka avslutningen är värd ett högre betyg men den något svagare inledningen ett lägre. I landet lagom möts vi i mitten.
Säsongsbetyg: 3/5  

Tidigare spelarsummeringar:
2. Joona Toivio 4/5
3. Yosif Ayuba 1/5
4. Patrik Haginge 1/5
5. Petter Gustafsson 2/5
6. Jani Lyyski 2/5
7. Kennedy Igboananike 4/5
8. Prince Ikpe Ekong 2/5
9. Johan Oremo 2/5
10. Christer Youssef 2/5
11. Daniel Sjölund 3/5
12. Mattias Jonson 2/5
14. Kebba Ceesay 3/5
15 Pa Dembo Touray 3/5

Spelledigt i elitserien för Djurgården fram till torsdag. Då väntar bortamatch mot Färjestad. Fram till dess kan ni roa er med att läsa statistiksammanställningen nedan. Det är lagets interna poängliga utan alla pinnar gjorda i powerplay. Intressant och överraskande läsning.

 Anmärkningsvärt är att det är spelare, med undantag för Marcus Krüger, som ligger relativt långt ned i lagets totalt poängliga som är med i toppen. Oscar Eklund och Tim Eriksson ligger något oväntat högt upp samtidigt som Andreas Holmqvist ligger i botten. Även Josef Boumedienne hamnar långt ned i poängligan.   

Marcus Krüger (36)                   3+12=15 (4+20=24)
Mario Kempe (38)                     7+6=13 (9+6=15)
Oscar Eklund (38)                       5+6=11 (5+8=13)
Tim Eriksson (38)                        4+7=11 (4+7=11)
Jimmie Ölvestad (34)                7+3=10 (7+5=12)
Daniel Widing (39)                     5+5+10 (7+11=18)
Staffan Kronwall(29)                 5+5=10 (5+8=13)
Kristofer Ottosson (38)            3+7=10 (6+13=19)
Mathias Tjärnqvist (27)            6+3=9 (12+4=16)
John Norman (35)                      4+5=9 (4+6=10)
Patrick Cehlin (33)                      3+6=9 (3+10=13)
Christian Eklund (37)                 2+7=9 (3+7=10)
Marcus Nilson (24)                     1+7=8 (4+11=15)
Josef Boumedienne (36)        1+6=7 (4+18=22)
Daniel Brodin (35)                      2+4=6 (2+5=7)
David Printz (37)                         1+5=6 (1+5=6)
Nils Ekman (20)                           2+3=5 (4+5=9)
Andreas Holmqvist (37)           3+1=4 (8+9=17)
Nichlas Falk (29)                          2+1=3 (2+1=3)
Marcus Sörensen (7)                1+1=2 (1+1=2)
Stefan Lassen (33)                     1+1=2 (1+1=2)
Fredrik Claesson (19)                1+0=1 (1+0=1)
Mika Zibanejad (11)                  1+0=1 (1+0=1)
Alexander Deilert (27)             0+1=1 (0+1=1)

Inom den första parentesen ser ni hur många matcher spelaren har medverkat. I den andra är det spelarens totala poängskörd efter 39 spelade matcher. Mario Kempe har två straffmål inräknade i sin målkvot. Inräknat i statistiken är mål gjorda i spel 4/4 och 4/5.

Bilderna är från Bildbyrån

Stefan Rehn och Kjell Lundkvist firar SM-guld.

Årets tack för allt: Kjell Lundkvist. Vila i frid.

I fredags begravdes Djurgårdens materialförvaltare Kjell Lundkvist i Duvbo kyrka. Kyrkan var fylld till bristningsgränsen när familj och vänner fick ta ett, tårfyllt och väldigt fint, sista farväl. Givetvis var dagens A-trupp och ledare på plats men även flera gamla spelare, kanslipersonal och tränare som arbetat med ”Lunkan” genom år.

Jag missade garanterat ett par stycken men de jag såg var Niclas Rasck, Stefan Bergtoft, Pierre Gallo, Johan Arneng, Abgar Barsom, Elias Storm, Kenneth Bergqvist, Markus Karlsson, Stefan Rehn, Steve Galloway, Andrée Jeglertz, Anders Grönhagen, Markus Johannesson, Paul Lindholm och Mikael Dahlberg. En långväga gäst var på plats också. Målsprutan från 2003, holländaren Geert den Ouden, hade kommit till Sverige för att säga farväl till ”Lunkan”. Geert är en av de spelare som visat Kjell och hans uppoffrande arbete mest respekt de senaste åren.

Minnesgudstjänsten var fin och tårfylld. Prästen beskrev och pratade om Kjell på ett varmt fint och positivt sätt. På golvet vid kistan låg kransar i djurgårdsfärgen och en av de, hade ett band med texten ”tummen upp”. Förutom psalmer sjöngs två sånger. Den första var ”Love me tender” med Elvis Presley. Elvis var Kjells favoritartist. Den andra sången var Leonard Cohens ”Hallelujah”.

Närmare 200 personer var på plats för att ge Kjell Lundkvist ett sista farväl. En omtyckt, respekterad och älskad person. Ett värdigt farväl till en människa som för alltid kommer att saknas.